När jag sätter mig ner den här söndagsmiddagen inser jag att vi – jag och min fantastiska äkta hälft Sara - inte är riktigt kloka. I fredags kväll kom vi på den idiotiska idén att väcka våra barn, samt en av vår sexåriga dotter Elsas kompisar som sov över, tidigt på lördagen (typ 6:30) och ge oss ut för att lussa. Vi besökte fem olika hem med fem barn mellan 6:50 och 8:00. Idag betalar vi priset för denna idioti. Vi är helt slut och Sara gick dessutom upp klockan 5 i morse för att Maja (en av våra tvillingar på ett och ett halvt) var vaken. Det som vi trodde var en investering för att få sova gott natten till söndagen, visade sig inte vara det.

Klockan 9 idag var vi hela familjen i kyrkan där både Sara, jag och de stora barnen var engagerade i barngruppernas julavslutningsgudstjänst som började 10. Tvillingarna såg trötta ut innan, och vi trodde att de möjligen skulle somna, men det gjorde de naturligtvis inte. Elisabet, som är barnens extrafarmor, ombesörjde barnomsorgen under gudstjänsttiden. Efter kyrkfikat hade jag ett sammanträde och nu har vi just kommit hem. Alldeles nyss somnade de små och Sara har också gått och lagt sig. Hon är fantastisk, och utan henne skulle det inte gå. Hon är det enda som gör att jag när ett hopp – om än litet en sådan här dag – om att vi kommer klara ut ett barn till. Jag uppmanar henne då och då att knipa igen, så att hon åtminstone går tiden ut. Tiden är satt till den 19 januari – det är ruskigt snart. Gode Gud hjälp! Ni som, förmodligen med all rätt, stånkar och stönar över ett barn kan ju bara tänka er…