Trots att min försäljning var inklämd bland billigt skräp på loppis – vilket i och för sig kanske var klädsamt - gick skivförsäljningen som smort. På en dryg halvtimme var skivorna slut och många var mycket besvikna över att inte ha fått tag på ett exemplar. Det gällde alltså att hänga på luckan. Nedan syns hur jag signerar en skiva till en mycket glad och nöjd kund. Fotografiet är taget av Hans Hagdahl.

Sällan har väl världen upplevt ett större tryck inför en skivrelease som nu. För att lätta trycket och skruva ner de högt ställda förväntningarna släpper jag nu hela listan över skivans spår. Med tanke på det myckna trycket har beslut fattats om att de 30 skivorna ENDAST säljs på julmarknaden i Betania, Östra Ryd, idag med start 15:00. M.a.o. är det omöjligt att lägga undan något exemplar. Enda sättet att få tag på skivan är att komma dit!

1. Jag drömmer om en jul hemma
2. Bjällerklang
3. Jag såg mamma kyssa tomten
4. Rudolf med röda mulen
5. Nu tändas tusen juleljus
6. När det lider mot jul (det strålar en stjärna)
7. Bonusspår: I love Europe (Christmas version)

Dopet är, som jag skrev på bloggen 29/11, inträdet i en ny gemenskap. När vi döptes blev vi upptagna i ett nytt folk där gamla kategoriseringar och klyftor baserade på kön, etnicitet, social ställning, efternamn, yrke o.s.v. inte längre råder. Ett dop utan konkreta sociala konsekvenser är ett dåligt dop. Dopet innebär dock ännu mer. Ytterligare en aspekt av dopet är dopet in i tjänst. Innan Jesus inledde sin tjänst lät han döpa sig. I samband med dopet sänkte sig Anden ner över honom. Alla evangelieförfattarna tar sin utgångspunkt i Jesu dop innan de börjar berätta om vad Jesus gjorde och lärde. Andens utrustning till tjänst hänger intimt samman med det kristna dopet till Kristus.

Detta är något helt unikt för den kristna församlingen; Alla som döpts är Guds tjänare i världen. Petrus skriver att “…ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.” Att vara döpt är att vara präst i världen. Kort och gott innebär det att sprida Guds härlighet i världen. I de flesta religioner (inkl. många former av kristendom) är det inte så. Där har man ofta någon som är utsedd att hålla på med “det religiösa”, någon typ av expert som man tänker sig står lite närmare Gud än alla andra. Denna expert måste därför finnas med vid vissa ceremonier (typ födelse, vigsel, begravning) för att ceremonin ska vara “godkänd”. Så fungerar de flesta religioner där det finns “heliga (oftast) män” som shamaner, imamer, munkar eller medicinmän som förrättar dessa ceremonier. Svenska kyrkan är ju ett närliggande exempel på denna typ av religionsutövning där man kallar en person för präst. Prästen måste vara med vid nattvard, prästen måste döpa, prästen måste hälla jord på kistan etc. Prästen är garanten för Guds närvaro.

Häromveckan när jag höll i en barnvälsignelse uttryckte någon (förmodligen tänkt som en komplimang) att jag påminde om babianen och medicinmannen Rafiki i Lejonkugen när han höll upp Simba i en ceremoni. Personen satte omedvetet fingret på exakt det problem jag vill skriva om här. Har pastorn blivit religiös expert i likhet med ovan nämnda exempel från andra religioner? Frikyrkan i Sverige växte fram som en protest mot bl.a. folkkyrkans fixering vid prästen och man betonade det s.k. “allmänna prästerskapet” med hänvisning till texter som den ovan citerade. Ingen döpt är mer expert än någon annan! Alla är utrustade med Anden och kan fungera som Guds språkrör i den kristna gemenskapen! Prästen har inte monopol på sanningen! Därför kom man i dessa frikyrkor inte att kalla sina predikanter och ledare för präster. Pastorn, som vi som arbetar i församlingar ofta kallas, är tänkta att utrusta prästerna (d.v.s. alla döpta) varav pastorn också är en del. Jag är dock rädd att medvetenheten om detta håller på att gå förlorad. I många läger är det väldigt viktigt att det är just pastorn som gör vissa saker. Det betyder tydligen mer när pastorn hälsar på än när det “bara” är en församlingsmedlem. Det betyder mycket att pastorn är med på alla möjliga aktiviteter och håller andakter eller bara visar sig, för då blir det mer tyngd åt det hela. Pastorn har för många blivit just det som den döpta gemenskapen egentligen är! Jag anser att vi måste uppgradera det allmänna prästadömet!  Tyvärr verkar det som att anställda pastorer i det allmänna medvetandet får rollen av att vara “religionsexperten”, d.v.s. en person som mer än andra har svaren, och med sin närvaro garanterar Guds sanktion över saker och ting.  Därför måste vi påminnas om denna aspekt av vårt dop: i dopet har vi alla blivit Guds tjänare, och ingen är det mer än någon annan. Vi har bara en förmedlare av Gud och det är Jesus. Låt oss inte ställa ytterligare en präst mellan de döpta och Jesus! Då passiviserar vi bara alla de som döpts till tjänst i våra församlingar. Ett stort problem kan vara att alltför många pastorer egentligen trivs ganska bra med den utvecklingen, eftersom det ger status och legitimitet åt yrket… 

Babianen Rafiki i filmen Lejonkungen är den perfekta bilden på religiös expert. Är pastorn på väg ditåt?

På lördag anordnar den församling jag tillhör – Betaniaförsamlingen i Östra Ryd – en julmarknad. Vi hoppas att det kommer mycket folk, och att vi får in mycket pengar. Intäkterna går till Evangeliska Frikyrkans projekt Pak Ping Jai - ett utbildningscentrum/internat i Thailand för utsatta barn.

Ni som läser denna blogg ska nu få del av ett exklusivt avslöjande som egentligen inte blir offentligt förrän 15:00 på lördag då julmarknaden öppnas. På julmarknaden kommer min egen julskiva “Pastorn goes christmas” ut. “Rudof med röda mulen”, “Jag drömmer om en jul hemma”, “Nu tändas tusen juleljus” är exempel på fantastiska alster som slaktas på den sex spår långa skivan. Dessutom, utöver dessa sex spår, finns ett bonusspår på skivan av ett snitt världen aldrig någonsin skådat. Min producent Mattias Karlsson är övertygad om att skivan kommer att gå åt som smör, och upplagan är begränsad till 30 stycken skivor. Först till kvarn gäller, och jag lovar dessutom att signera alla exemplar som säljs. Du som läser denna blogg har nu all anledning att hänga på låset till Betania, Östra Ryd, på lördag 15:00.

Jag älskar advent. Jag älskar ljusen och framförallt älskar jag sångerna. Smaka på det pampiga i dessa texter (du hör säkert melodierna inom dig när du läser): “Bereden väg för herran! Berg, sjunken, djup stån opp!”, “Gören portarna höga och dörrarna vida, att ärones konung, att ärones konung, må draga, må draga där in!” “Dotter Sion, fröjda dig! Jubla högt Jerusalem! Se din konung nalkas dig…”. Fler exempel finns naturligtvis, och – som sagt – jag älskar dessa sånger!!

Men det finns en uppenbar fara inbyggd i detta ensidigt svulstiga och pampiga språk. Texterna hämtar i hög grad sin inspiration från Gamla Testamentets profeter och Psaltaren. Just dessa texter låg till grund för folkets Messias-förväntningar under Jesu tid. Det verkar uppenbarligen som att dessa människor därför förväntade sig en mäktig politisk kung som med våld skulle kasta ut den mäktiga ockupationsmakten Rom, och upprätta Israel som politisk stormakt igen. Man hade stirrat sig blinda på de Messias-texter som förkunnade det man ville se. (Det är t.ex. först efteråt som Jesaja 53 om den lidande tjänaren kom att läsas som en messiansk text av de tidiga kristna.) När Jesus inte var den Messias de förväntat sig byttes “hosianna” ut mot “korsfäst honom”

Den inbyggda faran ligger i att vi förleds av de pampiga texterna om en mäktig och stor kung – dessa texter har förlett människor förut. Vi får inte glömma på vilket sätt Jesus är kung. Annars finns en risk att vi – precis som folket i Jerusalem – missar hela poängen. Jag saknar bilden av ”den annorlunda” kungen i adventssångerna! Frans Mikael Franzén, som skrivit psalmen “Bereden väg för Herran” har tack och lov inte missat att Jesus är kung på ett annorlunda sätt. Tyvärr kommer inte hans klargörande förrän i vers fyra, och ironiskt nog sjunger man oftast bara de tre första versarna (förmodligen inte av någon djupare anledning än att sången blir väldigt lång annars – men det är synd). Låt mig avsluta med att citera den versen:

Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt; dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt. Med Andens svärd han strider, och segrar NÄR HAN LIDER Välsignad vare Han som kom i Herrens namn! (Sv ps 103 v 4)