Som frikyrklig är jag en stor påskyndare av en tydlig skiljelinje mellan kyrka/religion och stat. Den frikyrkliga framväxten i vårt land var en stark bidragande orsak till att lagen om religionsfrihet slutligen blev ett faktum. Den Lutherska enhetskulturen var äntligen bruten och vägen låg öppen för ett mer pluralistiskt samhälle.

När nu denna utveckling verkligen gör sig gällande i det synliga samhället är det dock många som slår bakut. Att detta ses som ett problem av Svenska Kyrkan är en sak – deras identitet bygger ju på att “alla är med”. Men att det inom den frikyrklighet som just slagits för ett sådant samhälle blir sådana ramaskrin, tycker jag är konstigt. Det verkar ibland som att man såg religionsfrihet och pluralism som något positivt så länge det gällde en själv, men när detta innebär att det egna utrymmet minskar är det plötsligt inte så bra längre.

Med hänvisning till teologiskt tveksamma uttryck som “Sverige är ju ändå ett kristet land” eller “Sverige bygger på kristna principer” försöker man att återinföra kristendomens inflytande genom t.ex. lobbyarbete och lagstiftning. Problemet är dock att detta är en ganska märklig form av kristendom. “Kristendom” (egentligen ett dåligt ord)eller kristet liv verkar enligt den Bibel jag läser vara ett erbjudande om ett alternativ till etablerade samhällen och livsmönster – inte en del av det. Tvångslagstiftning ovanifrån kan knappast förenas med den underifrånkommande Jesus som de kristna kallas att följa i samhällets marginal.

När jag då läser i dagens Aftonbladet (vilket gör att det automatiskt ska tas med en nypa salt) att en riksdagskvinna för Kd (Else-Mari Lindgren) föreslår att Reinfeldt ska avsluta sina tal med orden “Gud välsigna Sverige” tar jag mig för pannan. Hur exkluderande skulle inte en sådan mening vara mot dem som faktiskt inte tror på Gud. Sedan är det också mycket tveksamt huruvida den Gud som tagit gestalt i personen Jesus är beredd att välsigna det rika och välmående Sveriges egenintressen (som ofta är på fattiga och svältande länders bekostnad).

Denna skiljelinje mellan olika kristna förhållningssätt till pluralismen i samhället blir också tydlig i Dagen idag. Alexander Bard (ultraliberal zoroastriker) och Roland Utbult (kristen), båda folkpartister, har helt olika syn på vilken riktning deras parti ska ta. Jag trodde inte att jag någonsin skulle skriva detta, men Alexander Bards syn på denna fråga känns mycket mer lättillgänglig för mig. Några citat av den skäggige BWO-medlemmen:

“ - Väldigt många av Kristna liberalerna har även kämpat för skiljande av kyrka och stat och därför ligger en sekularisering av lagstiftningen i deras intresse.”

Du är medveten om att du har gjort en del uttalanden som skrämmer en del kristna?

“- De sitter säkert och är lata och trötta och väldigt bekväma i sin roll. De föreställer sig att de utgör något slags grund för det moderna Sverige och att Sverige är ett kristet land. Men det stämmer inte! Svensk lag bygger på upplysningsarvet och inte på kristendomen. Idén om Sverige som ett kristet land är fullständigt förlegat.”

För mer läsning: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162678

SOm frikyrklig kommer jag alltid att anse att kyrkan ska vara totalt fri från staten – både i fråga om kontroll och myndighetsutövning. Därför är det också märkligt att kyrkor och samfund får förrätta vigslar som är juridiskt bindande. På lördag är det förmodligen sista gången jag håller i en juridiskt giltig vigsel – det var inte en dag för tidigt. Jag är stolt över att vara en del av ett samfund som i enlighet med denna syn kommer att avsäga sig vigselrätten under våren. Vigselgudstjänster kommer naturligtvis fortsätta hållas – men inte med statens inblandning.