Håller på att lägga sista handen vid söndagens predikan. Jag ska gå igenom den kristna berättelsen och börjar på söndag att tala om skapelsen. Men den brinnande frågan jag brottas med är hur man avgränsar det på ett smidigt sätt. Det finns massor att säga om detta, så vissa aspekter som man går igång på måste jag helt enkelt negligera den här gången och ta det som funkar bäst som en ingress till fortsättningen av berättelsen.

Hursomhelst så vill jag landa i hur det kristna livet relaterar till skapelseberättelsen. Jag tar upp följande punkter:

1) TILLBEDJAN; att kristna tillber Gud i gudstjänster världen över har sin orsak i att det är syftet med vår existens. Vi är skapade av Gud för att ära Gud. Utmanande i dessa jag-centrerade tider.

2)GEMENSKAP; att vi tillber tillsammans som församling handlar om att det är i gemenskap med andra vi i sanning blir människor. Vi är beroende av andra för att vara Guds avbild, och är skapade till gemenskap. Utmanande i dessa individ-centrerade tider.

3) OMSORG OM SKAPELSEN; något som ofta hamnat i bakgrunden. Men om de kristna ska vara trogna mot sin egen berättelse är detta en självklar del i tillbedjan av Skaparen. Utmanande i dessa konsumitonsinriktade dagar.

Vad tycker ni? Är det något ni saknar? Känns det krystat?