19 år sedan mitt viktigaste dopp

Idag är det den 14 oktober. Den 14 oktober är ett viktigt datum för mig. Det var nämligen då jag blev döpt. Eftersom jag är uppväxt i ett kristet sammanhang har jag inget speciellt ögonblick eller datum då jag bestämde mig för att bli en kristen/bli en efterföljare till Jesus/ta emot Jesus i mitt liv/bli en del av berättelsen om Gud och Guds folk, eller vad man nu väljer att kalla det. Det var snarare en lång process genom barndomen som gjorde att jag en dag fattade beslutet att låta döpa mig. Därför är detta det viktigaste datumet i mitt liv. Jag är grymt tacksam för att Gud har gett oss ett så tydligt handlingsmönster för att uttrycka ingången i livet tillsammans med Gud och Guds familj. Det faktum att jag en gång gjort detta i praktisk handling – d.v.s. begravt det gamla och stått upp med Kristus i denna identifikationshandling – har hjälpt mig många gånger i min trosvandring under dessa nitton år. Det märkliga är att detta datum blir viktigare och viktigare för mig ju äldre jag blir. Kanske hänger det ihop med en tydligare insikt om vilken häftig berättelse jag då – den 14 oktober 1990 – blev en del av. Berättelsen om en Gud som inte bara har skapat oss, utan också befriat oss från syndens och dödens makt. Samma Gud som frigjorde ett helt folk från slaveri i Egypten genom en promenad genom vattenmassorna som bokstavligen dränkte de krafter och makter som ville hålla dem kvar i slaveriets grepp, erbjuder en liknande befrielse från synd och död genom Jesus liv död och uppståndelse. Det är grymt coolt.

Idag har vi haft pastorsträff igen med östgötapastorsgänget. Det är som vanligt både trevligt, roligt och uppfriskande att mötas och stötta varandra, skratta tillsammans, och prata om viktiga och oviktiga saker.

6 Responses to “19 år sedan mitt viktigaste dopp”

  1. Jonas Lundström says:

    Grattis! Själv blev jag döpt när jag var åtta, och betraktar numera mitt dop som ett barndop. Det är ett problem för en anabaptist som mig… Har du några tips? :(

  2. Anton Fagerstedt says:

    Jonas! Tack för gratulationen. Jag var 12 år – kanske också ett barndop på ett sätt. Man ställs ju som vuxen knappast till svars för saker man gjorde när man var så ung. Funderar ändå på att ställa till med ett riktigt 20-årskalas nästa år, som ett sätt att markera att mitt (barn)dop är livsavgörande för mig!

    Några tips till dig vet jag inte om jag har. Kanske omdop? Jag vet att du funderat en hel del på hur man kan förnya dopet eller laga ett dåligt dop. Sa inte du någon gång att man ändå kan se barndop som dop, men att det är dåliga dop som i efterhand kan behöva förstärkas. Jag tänker så litegrann. Att delta i Herrens måltid regelbundet kan ju kanske vara ett sätt att bekräfta sitt dop och tillhörigheten i ett nytt folk där världsliga kategoriseringar relativiseras (men då måste man påminnas om att det är det man gör när man delar målitden). I sådant fall är det också väldigt ologiskt att tillämpa det öppna nattvardsbordet som vi gör i vår församling, där var och en (oavsett dop eller inte) hälsas välkommen att ta del av gåvorna, men där bekännelsen till Jesus Kristus är viktig. Kanske den första offentliga bekännelsen av Jesus som Herre ska vara dopet och inte Herrens måltid. Fortsätt att samtala med mig om detta, Jonas.
    Övriga; välkomna in i samtalet!!!!

  3. Anton Fagerstedt says:

    Ett förtydligande; jag tänker inte så om barndop i spädbarnsålder, utan om dop av barn som inte är tillräckligt gamla för att helt hållas ansvarig för sina handlingar.

  4. Jonas Lundström says:

    Jo, det är ju dop-reparation som varit mitt sätt att hantera detta hitintills. Här skulle jag i så fall inkludera även dop av spädbarn. För egen del så ser jag på medlemskapet i den grupp jag nu är en del av som en sådan dop-reparation. Själva konceptet kommer från (ana)baptist-teologen James McClendon, men något liknande finns ju även i dom historiska kyrkorna i form av dopförnyelse och konfirmation. Det är förstås också ett sätt att även som baptist visa en ekumenisk respekt för andras dop – dom avfärdas eller underkänns inte helt, utan man erkänner att det finns element och aspekter även av barndop som är “på riktigt”.

    Med ojämna mellanrum vaknar dock anabaptisten i mig och viskar inom mig att det finns något av antingen eller i dopet. Man kan inte vara döpt till 60% och senare komplettera med 40. I den tidiga Jesus-rörelsen verkar dopet ha varit den handling som beseglade omvändelse och innebar en praktisk övergång från det gamla livet till det nya. Dopet i NT tycks motsvara väckelserörelsernas “gå fram” eller handuppräckning. Eller hur tänker du?

    Den ny-anabaptistiska Bruderhof-rörelsen (www.churchcommunities.org) med rötterna i 20-talets Tyskland och nära relationer till dom historiska anabaptisterna och som vi haft rätt mycket kontakt med skulle knappast godta mitt dop om jag ville joina dom. Däremot skulle dom antagligen godta ett dop som man själv “tror på”, som kan knytas till omvändelsen, och som skett i vuxen ålder i ett baptistiskt sammanhang. Det skulle i så fall antagligen för dom handla mer om en “dop-reparation”.

    Problemet, och fördelen, med ett “omdop” (eller då, mer korrekt, att helt underkänna sitt gamla låtsasdop och istället bli döpt på riktigt) är inte minst ekumeniskt. Det är en ännu tydligare markering mot kyrkorna (även dom baptistiska då), på gott och ont. Samtidigt kan det förstås hjälpa till i farten mot en mer tydligt Jesus-centrerad livsstil och kanske provocera andra till ställningstagande.

    Typ så. (Världens längsta kommentar…)

  5. Anton Fagerstedt says:

    Jag har väldigt svårt med omdop, om dopet skett efter ett medvetet val (hur man nu definierar det). Vi kan ju hamna i en situation där en församlingen inte godkänner dop i något annat sammanhang, och kan i förlängningen leda till ett döpande och omdöpande in absurdum.

    Att bara “reparera” dop av spädbarn tycker jag i vår historiska situation blir märkligt. Det skulle ju innebära att vi inte får döpa någon som inte är uppväxt i en baptistisk familj (eftersom väldigt många av tradition blivit döpta som barn). Alla spädbarnsdöpta som på allvar vill joina en baptistisk församling ska döpas, tycker JAG. Vi har dock öppnat stadgan för vårt medlemskap. Men jag tvekar inte att varken döpa spädbarnsdöpta eller att uppmuntra spädbarnsdöpta till dop (säger inte omdop eftersom inte spädbarnsdop är dop, enligt min uppfattning).

    Av egen erfarenhet vet jag ju hur fantastiskt det är att komma ihåg den konkreta handlingen då jag inför en massa människor gick ner i vatten och blev doppad. Bara att man går med på det vittnar ju om att bekännelsen och tillhörigheten till den kristna gemenskapen betyder något.

    Men hur tycker du (och ni andra) att man kan koppla nattvarden till dopet?

  6. Jonas Lundström says:

    Om jag förstår dig rätt då så ser du en avgörande skillnad mellan ett dop av en åttaåring och en tvåmånaders bäbis. Jag kan se att det möjligen är olika saker, men däremot har jag svårt att se den stora klyfta mellan dessa saker som du tycks se.

    Dels tycker jag (kanske) att även spädbarnsdop har ett visst teologiskt värde, åtminstone då man (som det är tänkt) döps i församlingen, i Guds namn och av troende föräldrar som åtar sig att fostra barnet in i ett församlingssammanhang. Förstår jag dig rätt så ser du inget dop-värde i detta? Dels tycker jag att en åttaåring inte bör räknas som en fullt ansvarig person som kan antas vara beredd att följa Messias till avrättningsplatsen osv. Därmed lägger jag möjligen mindre betoning vid “bekännelsen” än man gjort i baptistisk tradition (“varför säger ni “herre, herre” när ni ändå inte gör vad jag säger”), däremot tycker jag att ligger nära den anabaptistiska dop-praxisen där dopet måste föregås av en undervisning om ett radikalt (och lidande) liv i Jesus efterföljd, och där dopet också innebär att man blir en del av en fostrande gemenskap (Mt 18:15-22), där man genuint kan delta i dessa processer.

    När det gäller Herrens måltid så är jag för att praktisera en kombination av öppet och slutet bord. I enlighet med Jesus måltidspraxis så bör vems som helst vara välkommen vid bordet (tom satan var ju med vid den sista måltiden…), men det bör vara dom troende och döpta som styr över måltiden och dess olika moment. Här frångår jag (och den gruppen jag är med i) i viss mån baptistisk och anabaptistisk praxis med slutet nattvardsbord (och Didaché). Å andra sidan är vår Herrens måltid-praktik så pass annorlunda (full måltid, inget bröd och vin), att traditionen möjligen inte kan ge tillräckligt tydlig vägledning. Intressant nog framförde våra vänner i Bruderhof just synen på Herrens måltid (extrem-sluten eller extrem-öppen) som den största skillnaden gentemot Shane Claiborne och dom andra i den nymonastiska rörelsen som ju står anabaptismen nära annars.

Leave a Reply

 

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu