Har mellanlandat hemma över natten och kan inte sova. Befinner mig under tisdag, onsdag och torsdag i Linköping på medarbetarkonferens där ett par hundra pastorer från hela landet samlats för att samtala, få undervisning och – inte minst – äta. Temat under denna konferens är “Det börjar med dig, men det slutar inte där.”

Efter ett, i vanlig ordning, segt årsmöte för medarbetarförbundet kickade undervisningspasset igång efter en, i vanlig ordning, god lunch. Hans Jansson från Huskvarna hade en form av “Pep talk” över vad en enda människa kan åstadkomma. Det hela började med ett bildspel på enskilda människor som med sina liv åstadkommit en hel del; Moder Theresa, Ingvar Kamprad, Raoul Wallenberg, Martin Luther King. Hur vi väljer att förvalta de gåvor vi fått är av oerhört stor vikt. Även Adolf Hitler åstadkom ju mycket, men på ett helt annat sätt. Vi påmindes om att våra liv och de drömmar vi drömmer är av större betydelse än vi själva kan överblicka, och att allt en gång börjar i svaghet. Tänk om Astrid Lindgren blivit knäckt av att bli refuserad på Bonniers – undrar om det förlaget ångrat sig. 

Efter detta fick vi undervisning av Pia och Anders Gell, också från Huskvarna. Det var riktigt bra och det jag framför allt tar med mig är vad Anders sa alldeles i början; “Det börjar inte med dig – det börjar med Gud.” Här är något väldigt viktigt som jag inte tycker nog kan understrykas. En medarbetarkonferens för pastorer borde inte kunna ha ett tema som heter “Det börjar med dig” – inget kan egentligen vara mer fel.

I de bibliska texterna är det tydligt att imperativet alltid föregås av indikativet. Alltså; det vi uppmanas att göra, tar alltid sin utångspunkt i vad Gud redan har gjort. Det kristna livet är nämligen inget annat än nåd. Vi uppmanas att förlåta – för att Gud har förlåtit. Vi uppmanas att älska våra fiender – för att Gud låter sin sol gå upp över ond och god. Vi uppmanas att inte svara med våld och hämnd – för att Jesus inte gjorde det. Eller som Johannes skriver och som jag citerat i föregående bloggpost: “Vi älskar därför att han först älskade oss”.

DET BÖRJAR INTE MED DIG – DET BÖRJAR MED VAD GUD AV NÅD HAR GJORT. DETTA ÄR INTE FÖRHANDLINGSBART!!!

Nu i helgen har vi ingen ordinarie gudstjänst i vår församling. Istället har vi en församlingsdag då medlemmarna samlas för att få undervisning, samtala om viktiga framtidsfrågor samt fatta en del beslut rörande det gemensamma arbetet.

Allt gemensamt arbete vill vi ska syfta till att människor kommer till tro på de goda nyheterna om att Jesus, genom sitt liv, sin död och uppståndelse erbjuder befrielse till ett liv i gemenskap med Gud. Församlingen är en trosgemenskap som delar övertygelsen och erfarenheten av att vara beroende av Gud, och att vi i egen kraft inte kan frigöra oss från de destruktiva krafter och makter som hela tiden vill förslava oss.

Den största och mest definitiva av dessa makter är ju döden. Genom att själv bli upppslukad av döden besgrar Jesus denna fiende en gång för alla. Av nåd är vi inbjudna till gemenskap med Gud genom Jesus. Korsets Gud är inte en Gud som vi förtjänar eller når upp till – det är en Gud som av nåd böjt sig ner så långt ner att det smutsigaste av det smutsigaste, det lägsta av det lägsta, och det mest föraktadde av det mest föraktade, blivit Guds hemvist. Det är nåd.

Av nåd kan vi bli det som vi är skapade till genom att vi mitt i våra brister, tillkortakommanden och synder erbjuds försoning med Gud. Det är sann befrielse/frälsning. Jag är inte frälst för att jag är religiös. Jag är inte frälst för att jag är kristen heller. Jag är kristen för att jag är frälst. Det är Gud som av nåd har handlat först – sedan kan jag gensvara på hans heliga kärlek, förlåtelse och nåd. Så fort vi agerar för att uppnå tror vi inte på Gud, utan på oss själva, och i tron på oss själva finns ingen frälsning. Gensvaret på Guds frälsning är tillbedjan. Tillbedjan är att ära Gud som Gud och att leva i upprättade relationer med varandra och skapelsen. Därför är ett självklart gensvar på Guds frälsning att gestalta detta liv i gemenskap med andra. Frälsningen rymmer alltså inte en frihet från beroende, utan en frihet till beroende av Gud och andra. Det är det som församling handlar om; jag är beroende av andra människor som jag själv inte fullt ut valt, för att bli det Gud tänkt. Det är frustrerande, fantastiskt och oerhört välgörande och nödvändigt för att mogna i sin vandring i Jesus fotspår. Men allt - allt – tar sin utgångspunkt i Guds frälsande handling av nåd.

“Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar. Ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.” (Ef 2:8-9)

“Vi älskar därför att han först älskade oss.” (1 Joh 4:19)

“Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 6:23)