Adventstonen 10: Jonas Lundström

Anton om Jonas: Jag lärde känna Jonas under min studietid i Örebro. Samtalen i biblioteket och runt fikat blev många och långa. Sedan dess är han en mycket god vän. Han bor fortfarande i Örebro tillsammans med sin fru Sara och deras två barn. Familjen lever tillsammans med familjen Thörn (se Adventstonen 2) och några andra i en församlingsgemenskap. Jonas är en av de mest genomtänkta människor jag mött. I hans liv kombineras detta med ett stort mått av ödmjukhet, vilket gör att jag hyser ett grundmurat förtroende för honom som person. Han drev förut en blogg (som fortfrande finns kvar) där han delade med sig av sina tankar. Utmanande, irriterande och modig är han i sitt sökande efter vad ett liv i Jesus efterföljd är. I dagens ton delar han grunder i sina teologiska övertygelser som jag, som etablerad kristen, behöver lyssna på. Varsågod; låt denna radikala och uppfordrande ton få ljuda in i ditt liv!

Adventstonen 10

”Varför säger ni `herre, herre` när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör vad jag säger?” (Lk 6:46)

”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är `herre` […] skall du bli räddad.” (Rm 10:9)

 

Kanske kommer det som en överraskning, men det är faktiskt så att det finns spänningar i Bibeln. Om du ser dig själv som ”bibeltrogen” så kanske du inte vill gå med på att det finns motsägelser, men håll åtminstone med om att det finns olika betoningar. Det står inte samma sak överallt. Och när vi som Jesus-bekännare tänker, lever och undervisar så är inte allt lika viktigt för oss.

 

I Matteus- och Lukasevangeliet så översköljs vi av Jesus undervisning om Guds rike och den livsstil som tillhör denna ordning. Ibland brukar vi kalla detta för ”efterföljelse”. Vi lär oss här att gudsrikes-livet kräver helomvändning. Vi får en ömsint och uppfordrande inbjudan att tänka om, att bryta med systemet (eller ”världen”), och att börja praktisera det kärleksfyllda liv som Jesus visat på. Det handlar om att älska JHV helhjärtat och sin nästa som sig själv, men denna kärlek är inte något fluffigt eller flummigt utan något högst konkret som visar sig i radikal handling. Att älska Gud och sin nästa är enligt Jesus att hata och göra sig av med rikedomen, att vara pålitlig och vägra eder, att bjuda dom marginaliserade på middag, att leva i en familjeliknande, fostrande, försonad gemenskap, att göra gott mot sina fiender, att övervinna det onda med kreativitet istället för hämnd, att inte försvara sin egendom, att klättra ned från maktpositioner, att utan betalning ge vidare det vi fått av Gud, att bota dom sjuka, att ända in i det minsta lilla vara trogna vår livskamrat, att inte göra våra goda gärningar för att få andras uppmärksamhet, att gå in i den förföljelse och det lidande som hör Jesus-bekännaren till med mera, och så vidare. Detta är enligt Jesus det goda livet, den underbara och tillfredsställande gåva som JHV erbjudar oss av nåd.

 

Att denna konkreta kärleksväg inte är ett bihang till någon ”inre tro” är tydligt hos Matteus och Lukas. ”Gå ut i hela världen”, säger Jesus innan han försvinner, ”och lär dom att hålla alla dom bud jag har gett er”. Men åren går och församlingarna börjar kompromissa. Systemet snärjer, makten manipulerar och rikedomen river ned det Gud börjat bygga. På 300-talet blir kristendomen upphöjd till påbjuden statsreligion. Den kristendom som nu sprids handlar inte om en efterlevnad av Jesus bud, utan om religion. Det viktiga är inte om man gör Guds vilja, utan att man har rätt teologi, rätt bekännelse och lyder överheten. Jesus blir ”tillbedd” men inte efterföljd. Man bekänner med sin mun att Jesus är herre, men man gör inte vad han säger.

 

Det är denna kristendom vi har ärvt. En religion där Jesus instruktioner stoppas undan i ett hörn som en ful prydnadssak man fått på sitt bröllop och varken vill kännas vid eller kasta bort. Vi fick en institutionell kyrka som genom sina praktiker motsäger Mästarens väg. Vi fick vackra ord som döljer ett luftslott, en låtsaskompis i himlen istället för en väg att vandra, krydda istället för kors.

 

Jag ber att vi skulle drabbas av Jesus ord. Troligen har vi aldrig hört dom. Låt oss i så fall sätta oss ned och beräkna kostnaden. Om vi låter Guds ande skriva Jesus ord i våra liv och våra handlingar, hur kommer vi då att förändras? Svaret är troligen att livet inte kommer att förändras, det kommer att upphöra. Ett nytt liv behövs. Den som inte hatar sitt liv kan inte vara min lärjunge, sa Jesus. Vi behöver födas igen. Även dom pånyttfödda. Ibland är det faktiskt inte ”både och”. Ibland handlar det inte om nyanser. Det är rikedomen eller Gud. Det är systemet eller Guds rike. ”Om du med din mun bekänner att Jesus är ´herre´ så skall du bli räddad”, sa Paulus till Romarna. Hade han fel? Jag tror inte det. Att med sin mun säga att Jesus var ”herre” (grek ”kyrios”), var i brevmottagarnas sammanhang samma sak som att säga att Kejsaren inte var herre. För denna vägran att erkänna Kejsaren som kyrios fick många troende så småningom betala med sina liv. Jesus eller Kejsaren. Gud eller Rikedomen. Sverige eller Guds rike.

 

Vänd om, bryt med systemet och påbörja tillsammans med andra vandringen mot Guds rike! Det är min adventsvädjan till dig som hör Guds andes knackningar. Guds rike är nära. Och är du inte beredd att följa snickaren från Nasaret, så sluta åtminstone låtsas.

/Jonas Lundström, Örebro

6 Responses to “Adventstonen 10: Jonas Lundström”

  1. Anton Fagerstedt says:

    Tack för en angelägen text. Jag delar något av din frustration över hur Jesus negligeras, både i undervisning och liv.

    Jag tror inte människor går omkring och “låtsas” att de vill följa Jesus, som man kan tolka det du skriver. Vad jag tror att man behöver är exempel på alternativa vägar att leva ett kristet liv än att vara allierad med “det rådande systemet” (typ sköt dig, kamma dig och var hel och ren!).

    När Jesus såg människor fylldes han av medlidande och såg att de var som får utan herde. Det behövs människor som spränger gränser och går före i BEFRIELSEN från det som förtrycker oss (pengar, makt o.s.v.), såsom Jesus. Kanske har du en gudagiven uppgift att “modellera” (tråkigt ord) befrielsen från slaveriet under systemet?

  2. Jonas Lundström says:

    Anton. Bra kompletteringar!

    När det gäller att låtsas så står jag för det, men jag tror ofta att fejkandet är omedvetet eller bara delvis medvetet. Min text är ett försök att sätta ljuset på kontrasten mellan dom kristnas bekännelse och liv till ytan och förhoppningsvis på så sätt göra detta mer medvetet för åtminstone några få. När vi drabbas av budskapet tror jag vi ställs inför ett val som i vårt sammanhang för dom flesta, eftersom vi redan är “kristna”, handlar om att våga söka sanningen eller att stoppa huvudet i sanden. Jag skulle föredra att dom som inte är beredda att följa slutade vara kristna och kyrkliga framför att vi mal på som förut. Gud älskar oss även om vi inte är kristna eller följer Jesus, och Gud föredrar nog, om jag fattat saken rätt, uppriktig icke-efterföljelse framför fejk-efterföljelse.

  3. Calle Ekenblom says:

    Några kommentarer om fejk-efterföljare:
    För mig är nog inte allt lika svart/vitt som du beskriver. Att vara Jesu lärjunge är för mig en ständig resa mot centrumet Jesus. Tyvärr misslyckas jag hela tiden på områden jag vill följa Jesus, men av någon anledning inte gör det. Ibland kan jag se i efterhand att jag nog tolkat Jesu ord på ett sätt som varit bekvämt för mig i just den situationen jag befunnit mig i. Ibland tar världens bekymmer överhand i mitt liv och jag ägnar betydligt mer tid åt dessa istället för åt Gud. Trots detta längtar jag efter att bli mer lik Jesus. Skulle en så´n som jag anses vara en omedveten fejk-efterföljare eller hur lever en sådan annars. Tycker själv att det är svårt att dela in människor i ”riktiga” efterföljare och fejk-efterföljare.

    Tycker annars att din text var viktig och utmanande.

  4. Jonas Lundström says:

    Calle. Jag håller med! Även för mig är det viktigt att betona resan, vägen och processen. Men det är också avgörande att det verkligen är en resa, och att resan i så fall går i rätt riktning.

    En erfarenhet jag har och brottas med, är att mycket kan avslöjas när vi drabbas av Jesus ord mitt i våra vardagsval. För mig personligen har mycket ställts på ända bland annat när jag blev övertygad om att rikedom är oförenligt med Guds vilja (dom flesta av oss är rika, globalt sett), och att bergspredikan gäller på riktigt, även i tex våra yrkesroller. Om vi är på en “ständig resa”, så borde det i så fall innebära att vi aktivt påbörjar arbetet med att göra oss av med vår rikedom exempelvis, eller att bryta med dom uppdrag och strukturer i vilka vi är förhindrade att älska våra fiender. Håller du med?

  5. Calle Ekenblom says:

    Håller med om att våra vardagliga val måste präglas av Jesu ord, vi är ju lärjungar dygnet runt, i alla situationer. Detta är något som kristenheten behöver jobba med. Att ta Jesu ord på allvar. Tror det är viktigt att ibland fundera på hur vi tror att Gud vill att den kristna gemenskapen ska se ut. Vad bör vi sträva mot?

    Jag tror inte att man måste vara fattig för att leva “rätt”. Även många fattiga blir ju slavar under mammon, eftersom det är ekonomin som upptar deras sinnet. Däremot tror jag att ju mer pengar jag har desto mer generös måste jag vara. Samma med makt, ju mer makt jag har desto mer ödmjuk och tjänande måste jag vara. Jag tror inte vi ska bryta med samhället utan vi bör vara förebilder och ljus på så många ställen i samhället som möjligt. Om vi bryter med allt i samhället där vi möter motstånd kommer vi till slut att leva helt avskilt från samhället, vilket jag inte tror att Gud vill. Däremot om jag känner att en situation eller ett uppdrag blir för mycket för mig så bör jag nog bryta med det. Men någon annan kanske är kallad att gå in i den uppgiften.

  6. tomas says:

    jag blir utmanad av den här enkla texten. trots att jag pratar vitt och brett om detta hela dagarna. min fundering är hur lång perioden av “att beräkna kostnaden” bör vara. för jag har räknat rätt länge nu…

Leave a Reply

 

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu