Adventstonen 12: Stefan Kratz

Anton om Stefan: Stefan och jag möttes i sjuan. Han gick i en parallellklass, och om jag inte missminner mig har vi möjligen den utomordentligt tråkiga franskan att tacka för att vi kom att bli nära vänner. I franskgruppen fanns det en överrepresentation av tjejer så vi killar blev utlämnade åt varandra – ett öde jag är mycket tacksam för än idag. Vi kom sedan att gå i samma gymnasieklass där vi tillsammans med DR utgjorde en pinsam trio som den största delen av tiden satt i korridoren dubbelvikta av skratt. Skrattar gör man nämligen väldigt ofta när man umgås med Stefan, och hans närvaro höjer temperaturen av glädje i vilket sammanhang som helst. Han är en jordnära, rolig och utomordentligt trevlig människa. Han bor nu i Norrköping tillsammans med Cecilia och deras tvååriga dotter. Jag är mycket hedrad och glad för att han vill slå an en ton här. Jag vill också uppmuntra er – gammal som ung – att verkligen anta hans utmaning och delta i den tävling han utlyser. Varsågoda!

Adventstonen 12

Jag är förtjust i nostalgi, men med viss måtta. För mycket kan bli, tja, för mycket. Som Sophie Zelmani sjöng: “Nostalgia, you’re just good for one day”, och man får akta sig för att inte fastna för mycket i det förflutna – åtminstone får jag det.

Något jag får bekräftat gång på gång är att vissa saker är bättre att bara ha kvar som ett nostalgiskt minne än att faktiskt återuppleva dem. TV-program från barndomen minns man ju gärna med förtjusning, men ser man dem igen krossas ofta förtjusningen i den vuxnes betraktelse. Professor Balt-Balt-Balthazar är ett sådant exempel, med ganska kass kvalitet på animationerna och i princip samma story i varje avsnitt. (Lite kuriosa är att han inte var balt som man kan tro, utan kroat). 

Just på grund av denna romantisering har jag t ex inte vågat se om “Det Var En Gång: Rymden” eftersom jag är rädd att minnet av det skulle förstöras. Har någon av er sett det igen och kan bekräfta om rädslan är befogad eller inte? (Som en parantes måste bara nämnas att titelspåret “Il était une fois: l’Espace” är en fantastisk låt!)

Ovanstående till trots har jag ändå valt att resa tillbaka till 1995 och till något som skapades under en plötslig stund av kreativitet. Jag skrev, tillsammans med DR, denna juldikt på en svenskalektion då uppgiften sannolikt var någon helt annan. Jag hittade pappret vi skrev dikten på under en välbehövlig städning bland gammalt bråte från skolan och tänkte att den måste få ett liv utanför kartongen den låg i. Om ni undrar över den smått negativa tonen kan den bero på deppigt decemberväder eller bara två gymnasiekillars allmänna inställning.

Varning för nödrim:

På julaftonsmorgon är allting grönt
Det känns inte särskilt skönt

5 grader plus visar termometern där ute
Den enda maten är fisk i lute

Gran finns ingen, bara en tall
Ur radion strömmar allt annat än jultrall

Under tallen finns inget rum för klappar
Och inte en enda på mitt julglädjesförslag nappar

TVn fungerar ej som den ska
Att Kalle Anka uteblev gjorde mig inte så gla’

Framåt kvällen knackar det på våran dörr
Jag tänker: “Att han inte kommit förr!”

Jag räknar kallt med att det är mannen i rött
Men utanför droppar bara regnet blött

Där springer några smågrabbar bort från huset
Och med sig tog de det vackra marschalljuset

Jag går in för att tända en brasa
Men alla vedklabbar bara rasa

Jag tänkte den kunde varit en liten tröst
Men så hör jag fars röst:

“Nu är julafton slut min son”
Jag stod där och kände mig som ett fån

Så om din jul nu firas som sig ska
Tänkt då på hur det skulle kunna va

 

I detta nästintill perfekta poem känns den sista strofen en smula trist. Därför vill jag utlysa en liten tävling i all enkelhet: Skriv en ny sista vers som en kommentar till detta inlägg! Enväldig domare får bli bloggpresident Anton (om han kan tänka sig att ta på sig uppgiften – kan du det Anton?). Vinnaren kommer att få mottaga denna mysiga bras-DVD, lagom till jul:


julbrasan
God Jul!

 

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu