Anton om Anders: Min första medvetna kontakt med Anders var när han sjöng på min pappas begravningsgudstjänst.  Han arbetade då som lärare på samma skola som pappa haft som arbetsplats. Sedan dess fick jag möjlighet att lära känna denne mycket positiva och trevliga människa bättre. Bl.a. var han ledare för en ungdomskör i Korskyrkan, Norrköping, som jag var med och sjöng i under gymnasiet. Nu arbetar han sedan många år i Söderköping, och är även sedan senaste kommunalvalet ett av tre kommunalråd i Söderköpings kommun. Han är gift med Caroline och tillsammans har de tre barn, varav två är utflugna. Jag är enormt glad och tacksam för att Anders tog sig tid att slå an en ton här idag. Dagens ton handlar just om att slå an ton, fast mer i bokstavlig mening. Anders har nämligen begåvats med en fantastisk röst, och idag får vi läsa lite av hans tankar om hur han vill använda den rösten. Varsågoda!

Adventstonen 16

Med snön blir de solknappa dagarna lite ljusare och det behövs verkligen just nu, helt plötsligt ser man ju konturer och former uti naturen igen. Hoppas att snön ligger kvar hela Julhelgen och att det blir några fler minusgrader också för då kan jag åka lite långfärdsskridskor igen. Väldigt roligt!

Mitt liv fylls av min älskade familj(fru&tre barn) och släkt, sång, församling, sång, lärarjobb, sång och politikeruppdrag, sång. Som du ser så blir den sammanhållande länken musiken och sången och så har det alltid varit för mig.

Jag började sjunga någon gång i fyraårsåldern och när jag var sisådär sju-åtta år så sjöng vi med min familj på ett sommarmöte och jag blåste på med full hals. Pappa lyckades snappa upp några ord från mig och frågade efteråt vad det var jag sjöng om. Sången hade en text som inte riktigt var barnvänlig kanske och jag berättade att jag sjöng: Glad skall jag då med den blåslagna släkten få prisa min frälsare kär. Det vad det lilla ordet blodtvagen som inte riktigt hade landat i mitt språk ännu.

Så här i Juletid har en sångare alltid bråda dagar, det brukar bli ca 20 st sjungningar med O helga natt innan julen är över. Det är en stor förmån att få sjunga och sprida julens fantastiska budskap om att Jesus kom för att ge oss människor frid med Gud och varandra. När jag sjunger upplever jag att alla bitar i livet faller på plats och himlen öppnar sig och blir mer påtaglig och synlig för mig. Den som berör människor är inte jag utan Jesus och den kärlek som finns i hans namn och person. Så tänker jag om mitt uppdrag som sångare.

Sång för mig handlar om att slå an en ton som berör på djupet eller i hjärtat om du vill. Den tonen jag vill förmedla är av evighet och den pågår nu och för evig tid, dess ursprung är himlen och den lovsång till Jesus som ständigt finns vid Guds tron. Det är en fantastisk uppgift att få vara med och sjunga in himmelskt hopp rakt in i människors vardagsliv. Bönen i min sång är att jag blir mindre och Gud så mycket större i mitt liv. Det finns en devis som säger så här: att livet handlar om Jesus, ytterst sett bara Jesus. Att jag ser mig själv och min betydelse i perspektiv av vem Jesus är och vad han har gjort för mig gör mig mer ödmjuk och lyhörd för andras situation och behov.  

Frid är ett nyckelord för mig när det gäller gudsupplevelser men det kan vara ganska svårt att urskilja friden i dagens mer än lovligt hetsiga julrusch. Att tillönska varandra Guds Frid och välsignelse är viktigare och större än vi anar ibland tror jag.

Min julönskan är att Gud ger dig av sin Frid rakt in i din livssituation, just nu.

Ta emot den julgåvan från vår Fridsfurste.

Din vän och bror!

Anders Eksmo

Anton om Sara: Jag är väldigt lycklig över att min underbara pärla och livskamrat vill slå an en ton idag. Hon är det absolut bästa som hänt mig och jag kan därför inte undanhålla henne från er bloggläsare. För drygt tolv år sedan – hösten 1997 – kastade hon sig runt min hals och kysste min mun (enligt min minnesbild). Alltsedan den där blöta värmande kyssen en kall novembernatt utanför huvudbyggnaden på Götabro, har vi varit ett par. Vi har växt ihop och jag skulle inte kunna föreställa mig hurdan jag varit idag om inte hon kastat sig in i mitt då blott 19-åriga liv. Tillsammans har vi nu fem barn så av förklarliga skäl har hon ingen lust att återgå till sitt arbete som förskollärare, men det är hennes profession. Idag slår Sara an en ton där hon sätter ord på vad hon (och vi tillsammans) längtar efter. Tack, älskade, för din ton som påverkar och inspirerar mig som ingen annans! Varsågoda allihop!

Adventstonen 15

”Äta, jobba, sova, dö.” Är det vad livet går ut på. Jag upplever att många människor lever på det sättet. En del kanske är lyckliga med det, nöjer sig med det. Själv önskar jag att få leva ett annorlunda liv. Jag vill inte infoga mig i samhällets livsmall att skaffa ett heltidsjobb, sätta barnen på förskolan vid drygt ett års ålder, ”för att de behöver stimulans och någon som kan ta hand om dem”. Köpa hus som inreds med allt man ”måste” ha för att hänga med i tiden. Städa och se till att alltid ha så fint i sitt hem. Lägga undan pengar så familjen kan åka på semester två gånger om året och se till att alltid vara stressad och ha mycket att göra, annars kanske man inte är viktig. Är detta ett eftersträvansvärt liv???

Jag längtar efter att leva ett liv som går emot allt detta. Tänka efter vad som är viktigt egentligen. Jag tycker att vi gör våra försök att leva annorlunda, men det är inte alltid lätt med alla förväntningar som finns överallt. Jag är föräldraledig med våra tre minsta barn och får ofta frågan varför de inte går på förskolan. ”Det vore väl skönt för mig att bara vara hemma med Jona som är minst och sätta Amos och Maja, som är två och ett halvt år på förskolan.” För mig känns det befängt. Har vi fått barn så vill vi också ta hand om dem och uppfostra dem på det sätt som vi tror är rätt. Även om detta gör att vi får avstå från tid för oss själva och bättre ekonomi. Att jag är hemma ger mig också stora möjligheter att leva det liv jag längtar efter, att ha ett öppet hem för människor och tid att träffa vänner. I vår ska både Anton och jag vara föräldralediga till viss del. Vi har lyckats spara ihop föräldradagar så vi ska klara detta. Det är något jag ser fram emot.

Anton och jag har en gemensam längtan att få dela vardagslivet tillsammans med människor utanför den s.k. kärnfamiljen, som väldigt lätt blir en sluten enhet. Ofta har vi en tendens att göra allt så bekvämt för oss som möjligt. Det är smidigast att bara sitta hemma för sig själva istället för att bjuda hem vuxna och barn som kanske rör till det lite i hemmet. Eller klä på alla barn och ge sig ut och träffa människor, som jag tror alla behöver. Det händer att jag väljer den bekväma vägen när ork och tålamod fattas, trots att jag har bestämt mig för att inte låta mig hindras av att ha fem barn att ta hand om.

Jag har en tendens att vilja klara allting själv, vara stark och inte behöva ta emot hjälp. Jag kan komma med ett barn på armen två i handen och en väska att bära på. Någon vänlig människa kommer och undrar om jag behöver hjälp och jag svarar; ”nej, det går bra” och nästan tappar både barnet och väskan. Jag ska minsann inte vara till besvär för någon annan. Detta är något jag – och de flesta tror jag – behöver lära sig; att ta emot hjälp. Om jag vill finnas för andra och hjälpa andra, måste jag också våga göra mig beroende av andra. Tänk att få leva ett liv där vi finns till för varandra istället för att finnas till för bara mig själv och min lilla J familj. Jag tror att vi skulle få ett bättre samhälle där människor skulle få vara lyckligare.

Denna längtan hänger för mig ihop med att jag bestämt mig för att följa Jesus med allt vad det innebär. Då vill jag försöka sträva efter att leva ett liv så likt Jesus som möjligt. Detta är inte enkelt och jag brister i det allt som oftast. Vår son Hugo 5 år påminner mig ibland när tålamodet brister och ilskan tar vid. ”Mamma, Jesus blev faktiskt inte så där arg”, Elsa som kan sin bibel inflikar ”Jo han blev faktiskt det en gång i templet”. Hugo som inte är sämre svarar ”ja, men det var inte på barn”. Det är bra att ha barn som påminner mig om hurdan Jesus är.

Anton om Christer: Jag har känt Christer hela mitt liv, och vi har en hel del beröringspunkter. Han och hans fru Inga-Lisa bor för det första i Östra Ryd, precis som jag. För det andra har de under större delen av sina vuxna liv arbetat i Tanzania, där jag också levt några av mina upväxtår. För det tredje är Christer min företrädare som pastor i Betaniaförsamlingen och är nu ett stort stöd för mig i den uppgiften. Vi har dessutom haft förmånen att samarbeta kring s.k. Alpha- och Betakurser (introduktionskurser i kristen tro). Vi har alltså mycket med varandra att göra, vilket är en stor förmån som jag uppskattar enormt mycket. Han håller just nu på att sluta sitt arbete som butiksföreståndare på Bra & Begagnat i Norrköping för att gå i pension. Dagens ton är en personlig, spännande och berörande skildring om biologiska rötter. Varsågoda!

Adventstonen 14

Jag tror att de flesta människor tycker det är bra att känna till sitt ursprung. Alltså, vilka är upphovet till att jag finns till. Många nöjer sig inte med detta utan forskar vidare för att hitta längre tillbaka bland rötterna. Det sägs att man fortsätter tills man hittar något riktigt dåligt. Då slutar man leta.

 -Jag var inte gammal när jag blev uppmärksammad på att det jag trodde var mina rötter inte alls stämde med verkligheten.

Jag rusade en dag in till mamma och sa; ”Bengt säger att jag inte är riktig. Varför är jag inte riktig?” ”Jo då,” svarade min förståndiga mamma,” du är visst riktig,” och så berättade hon sanningen om mig och dom jag trodde var mina riktiga föräldrar.

”Du förstår jag misslyckades gång på gång att föda ett barn som fick leva. Till sist sa läkaren när det hänt ännu en gång. Jag skall se till att fru Morath får med sig ett barn hem från BB.”     (Det här är 65 år tillbaka i tiden).” Doktorn hittade dig på ett barnhem någonstans och så fick jag ta med dig hem och nu är du vår riktiga pojke.” Det var bra, lär jag ha sagt, men vi talar inte om det här för pappa.

- Jag brydde mig inte om något forskande, men funderade som liten ibland på hur det skulle bli om jag fick barn, skulle dom bli riktiga. Min pappa o mamma var ju inte deras riktiga farmor o farfar. Rötterna saknades.

-Men för att råda bot på detta gifte jag mig med min mammas brorsdotter, min kusin Inga-Lisa. Jag gifte mig med henne för att jag älskade henne, men följden blev att mina barn blev riktiga Wahlströmare, precis som min mamma.

-1966 var jag evangelist i Skorped i Ångermanland, och hade då ingen aning om att jag  25 år senare (pappa och mamma var då döda) skulle ringa jag runt i Skorpedstrakten och fråga om någon kände till släktingar till en viss Henning Ohlsson. Jag hade i kyrkböckerna hittat att min biologiska pappa föddes där.

- Till sist stod jag och ringde på hos en för mig okänd kvinna som skulle vara syster till min pappa. Hon berättade senare att när hon öppnade dörren och fick se mig trodde hon att det var hennes döde bror som stod framför henne. Hon hade ingen aning om att han var far till ett barn. Strax efter min födsel dog han i en sjöolycka.

När jag berättade att jag var en kristen och att jag arbetat i Afrika som missionär i 20 år, sa hon. ”Du är svaret på mammas böner för sin son som hon hade så stor nöd för.”

-Jag har inte kunnat påverka min födsel eller att jag adopterades, men jag finns i ännu ett sammanhang som jag själv bestämt inriktningen på. Jag är en del i en stor familj, med syskon över hela världen. Genom tron på Jesus Kristus har jag fötts in i en ny familj, en gemenskap som betyder allt för mig. Där har jag funnit meningen med livet och en uppgift i livet.

- Jag har hittat en del av mitt biologiska arv, den andra delen söker jag fortfarande efter. Jag vet vad hon heter, var hon föddes och att hon inte lever idag. Jag har letat, forskat och till och med  knackat dörr och frågat, men utan resultat.

- Jag fyllde nyligen 65 år. Alla frågar vad jag skall göra som pensionär.

- Jag kanske skall ägna mig åt att ”gräva” ännu djupare efter den andra roten så att min historia blir en helhet.

Jag kanske hittar något riktigt intressant där också.

God Jul och Guds frid till alla bloggläsare önskar,

Christer

Anton om Noomi: Denna dag då många av oss firar helgonet Lucia från Sicilien är det ett annat helgon som slår an ton här. Noomi är min yngsta syster av tre, 24 år gammal. Eftersom hon är min syster behövs ingen längre redogörelse för hur jag känner henne. Däremot kan jag bara uttrycka att jag är väldigt stolt över att få vara hennes bror, och hon är den av mina syskon som är mest lik mig själv (det kanske är därför jag tycker att hon är så rolig och trevlig ).  Medan hon luskar ut vad hon vill bli när hon blir stor jobbar hon deltid på en förskola, pluggar teologi på distans och gosar med sin Johannes. I dagens ton får vi en glimt av hur livet kan te sig i stadsdelen Rinkeby där hon bor. För många av oss är det kanske förknippat med misär – men tänk om det är det närmaste Guds rike man kan komma i det här landet? Dagens ton utmanar kanske vår uppfattning om vad som är ett eftersträvansvärt liv? Varsågoda!

Adventstonen 13

Rinkebytankar…

Det är nu i drygt tre år som jag haft glädjen och förmånen att bo i ”metropolen” Rinkeby, vilket är en ca. 1 km² stor förort till Stockholm.  Med andra ord inte als en särskilt skrytsam plats med avseendet på storleken. Invånarantalet (i förhållande till storleken) är desto mer att komma med: Omkring 15 500 personer bor och lever sina liv här. Dessa personer är ifrån totalt olika sammanhang, traditioner, kulturer och länder och representerar närmare 100 olika språk!

I Sverige, i lilla Rinkeby, möts alla dessa folkslag och mitt i allt detta bor jag, med mitt blonda hår.

Jag skrev att det är en ”förmån” för mig att bo här. Det är nämligen just så jag känner, inte för att jag tycker att allting är fantastiskt i Rinkeby. Visst känner jag frustration över att det är skräpigt och ständigt nytt graffitikludd på diverse ställen, och på att ungar roar sig med att elda saker och skjuta smällare året om! Det är även lite påfrestande att människor nu och då tittar skeptiskt och oförstående på mig och mitt blonda hår, även om detta också kan vara nyttigt för mig, då utlänningar förmodligen känner likadant då de kommer till ett ”helsvenskt” sammanhang.

Dock är detta ingenting i jämförelse med vad jag själv får, och här kommer förmånerna in! Att leva här hjälper mig att se lite längre, än vad jag annars skulle ha gjort. Mina egna perspektiv blir lite vidare av att bo i Rinkeby. Att i vardagen möta människor som tvingats fly av olika anledningar, som krig, religion eller ekonomiska svårigheter, påminner en som mig om vad som faktiskt pågår utanför vår västerländska kultur. Andra personers bakgrunder ger mig också lite större förståelse för klyschan ”Jag har så mycket att vara tacksam för”, då jag påminns om hur obeskrivligt bra jag själv haft det under min uppväxt!

Idag, den 13 december, har min församling julfest! Detta innebär knytkalas, med de mest blandade och konstiga maträtter och kakor jag skådat. Denna märkliga kombination beror förstås på att vi är en salig blandning av människor som egentligen bara har en enda sak gemensamt, vilket dock är nog – nämligen Jesus Kristus!

Jag tycker det är fantastiskt att vi nu i juletider får påminna oss om just det stora mysteriet där Gud valde att kroppsligen stiga ner till oss människor för att senare genom Sin död försona oss människor, från alla stammar och språk, med Honom!

”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal. 3:28)       

Anton om Stefan: Stefan och jag möttes i sjuan. Han gick i en parallellklass, och om jag inte missminner mig har vi möjligen den utomordentligt tråkiga franskan att tacka för att vi kom att bli nära vänner. I franskgruppen fanns det en överrepresentation av tjejer så vi killar blev utlämnade åt varandra – ett öde jag är mycket tacksam för än idag. Vi kom sedan att gå i samma gymnasieklass där vi tillsammans med DR utgjorde en pinsam trio som den största delen av tiden satt i korridoren dubbelvikta av skratt. Skrattar gör man nämligen väldigt ofta när man umgås med Stefan, och hans närvaro höjer temperaturen av glädje i vilket sammanhang som helst. Han är en jordnära, rolig och utomordentligt trevlig människa. Han bor nu i Norrköping tillsammans med Cecilia och deras tvååriga dotter. Jag är mycket hedrad och glad för att han vill slå an en ton här. Jag vill också uppmuntra er – gammal som ung – att verkligen anta hans utmaning och delta i den tävling han utlyser. Varsågoda!

Adventstonen 12

Jag är förtjust i nostalgi, men med viss måtta. För mycket kan bli, tja, för mycket. Som Sophie Zelmani sjöng: “Nostalgia, you’re just good for one day”, och man får akta sig för att inte fastna för mycket i det förflutna – åtminstone får jag det.

Något jag får bekräftat gång på gång är att vissa saker är bättre att bara ha kvar som ett nostalgiskt minne än att faktiskt återuppleva dem. TV-program från barndomen minns man ju gärna med förtjusning, men ser man dem igen krossas ofta förtjusningen i den vuxnes betraktelse. Professor Balt-Balt-Balthazar är ett sådant exempel, med ganska kass kvalitet på animationerna och i princip samma story i varje avsnitt. (Lite kuriosa är att han inte var balt som man kan tro, utan kroat). 

Just på grund av denna romantisering har jag t ex inte vågat se om “Det Var En Gång: Rymden” eftersom jag är rädd att minnet av det skulle förstöras. Har någon av er sett det igen och kan bekräfta om rädslan är befogad eller inte? (Som en parantes måste bara nämnas att titelspåret “Il était une fois: l’Espace” är en fantastisk låt!)

Ovanstående till trots har jag ändå valt att resa tillbaka till 1995 och till något som skapades under en plötslig stund av kreativitet. Jag skrev, tillsammans med DR, denna juldikt på en svenskalektion då uppgiften sannolikt var någon helt annan. Jag hittade pappret vi skrev dikten på under en välbehövlig städning bland gammalt bråte från skolan och tänkte att den måste få ett liv utanför kartongen den låg i. Om ni undrar över den smått negativa tonen kan den bero på deppigt decemberväder eller bara två gymnasiekillars allmänna inställning.

Varning för nödrim:

I detta nästintill perfekta poem känns den sista strofen en smula trist. Därför vill jag utlysa en liten tävling i all enkelhet: Skriv en ny sista vers som en kommentar till detta inlägg! Enväldig domare får bli bloggpresident Anton (om han kan tänka sig att ta på sig uppgiften – kan du det Anton?). Vinnaren kommer att få mottaga denna mysiga bras-DVD, lagom till jul:

God Jul!

Anton om Lena: Det är med stor glädje jag idag introducerar min kära svärmor som tongivande person. Förutom att ha varit högst delaktig i att världens mest underbara kvinna kom till världen, är hon, tillsammans med svärfar Sören en mycket positiv faktor och ett mycket stort stöd för vår familj. Lena gillar när det händer mycket omkring henne och har följdaktligen många järn i elden samtidigt – ett drag som inte ser ut att falna med åldern. Trots hennes hektiska levnadssätt där hon alltid är på väg in i nya projekt, verkar det aldrig som att åldern tar ut sin rätt. Hon är en synnerligen pigg 62-åring. I dagens ton delar hon några tankar om tid och åldrande. Varsågoda!

Adventstonen 11

Idag fredag den 11 december är det bara 10 dagar kvar till vintersolståndet och förhoppning om att det vänder och dagarna snart blir ljusare igen! Det känns mycket trösterikt att tänka på och se fram emot och eftersom jag är i den ålder då tiden går mycket fortare än jag kan fatta, så är  vi snart där. Det är förunderligt med tid – jag både vill att den ska gå och den ska stanna upp. Känns inte som jag vill åldras mer, men visst ser jag fram emot att få bli pensionär om några få år!

På söndag ser jag fram emot lucia-tåg med stämningsfull sång och alla roligheter som följer med det. Vår dotter Emma firar sina 30 år den dagen och det är då 32 och ett halvt år sedan svärmor Karin tog hand om våra 3 barn och Sören o jag for  till USÖ och först fick avnjuta lussetåget innan den planerade förlossningen startade och vår Emma såg dagens ljus.

Det är 10 år sedan Bodil Jönssons bok ” 10 tankar om tid” kom ut. Rekommenderas! Citat ur hennes bok Guld: ”Allt du gör finns i sammanhang antingen framåtsyftande eller bakåtrelaterade. En del gör du alltså för att något skall bli bra snart eller imorgon eller längre fram i livet, annat som en följd av det som hände igår eller tidigare. Men både bakåt och framåt gäller det att hitta mening och sammanhang.”

Min relation till Gud ger mitt liv mening och sammanhang och min önskan är att Guds kärlek ska få genomsyra tillvaron för alla människor och påminna oss om Hans ständiga närvaro.

Vill så önska alla Blogg-läsare Guds Frid i denna hektiska jule-tid.

Anton om Jonas: Jag lärde känna Jonas under min studietid i Örebro. Samtalen i biblioteket och runt fikat blev många och långa. Sedan dess är han en mycket god vän. Han bor fortfarande i Örebro tillsammans med sin fru Sara och deras två barn. Familjen lever tillsammans med familjen Thörn (se Adventstonen 2) och några andra i en församlingsgemenskap. Jonas är en av de mest genomtänkta människor jag mött. I hans liv kombineras detta med ett stort mått av ödmjukhet, vilket gör att jag hyser ett grundmurat förtroende för honom som person. Han drev förut en blogg (som fortfrande finns kvar) där han delade med sig av sina tankar. Utmanande, irriterande och modig är han i sitt sökande efter vad ett liv i Jesus efterföljd är. I dagens ton delar han grunder i sina teologiska övertygelser som jag, som etablerad kristen, behöver lyssna på. Varsågod; låt denna radikala och uppfordrande ton få ljuda in i ditt liv!

Adventstonen 10

”Varför säger ni `herre, herre` när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör vad jag säger?” (Lk 6:46)

”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är `herre` […] skall du bli räddad.” (Rm 10:9)

Kanske kommer det som en överraskning, men det är faktiskt så att det finns spänningar i Bibeln. Om du ser dig själv som ”bibeltrogen” så kanske du inte vill gå med på att det finns motsägelser, men håll åtminstone med om att det finns olika betoningar. Det står inte samma sak överallt. Och när vi som Jesus-bekännare tänker, lever och undervisar så är inte allt lika viktigt för oss.

I Matteus- och Lukasevangeliet så översköljs vi av Jesus undervisning om Guds rike och den livsstil som tillhör denna ordning. Ibland brukar vi kalla detta för ”efterföljelse”. Vi lär oss här att gudsrikes-livet kräver helomvändning. Vi får en ömsint och uppfordrande inbjudan att tänka om, att bryta med systemet (eller ”världen”), och att börja praktisera det kärleksfyllda liv som Jesus visat på. Det handlar om att älska JHV helhjärtat och sin nästa som sig själv, men denna kärlek är inte något fluffigt eller flummigt utan något högst konkret som visar sig i radikal handling. Att älska Gud och sin nästa är enligt Jesus att hata och göra sig av med rikedomen, att vara pålitlig och vägra eder, att bjuda dom marginaliserade på middag, att leva i en familjeliknande, fostrande, försonad gemenskap, att göra gott mot sina fiender, att övervinna det onda med kreativitet istället för hämnd, att inte försvara sin egendom, att klättra ned från maktpositioner, att utan betalning ge vidare det vi fått av Gud, att bota dom sjuka, att ända in i det minsta lilla vara trogna vår livskamrat, att inte göra våra goda gärningar för att få andras uppmärksamhet, att gå in i den förföljelse och det lidande som hör Jesus-bekännaren till med mera, och så vidare. Detta är enligt Jesus det goda livet, den underbara och tillfredsställande gåva som JHV erbjudar oss av nåd.

Att denna konkreta kärleksväg inte är ett bihang till någon ”inre tro” är tydligt hos Matteus och Lukas. ”Gå ut i hela världen”, säger Jesus innan han försvinner, ”och lär dom att hålla alla dom bud jag har gett er”. Men åren går och församlingarna börjar kompromissa. Systemet snärjer, makten manipulerar och rikedomen river ned det Gud börjat bygga. På 300-talet blir kristendomen upphöjd till påbjuden statsreligion. Den kristendom som nu sprids handlar inte om en efterlevnad av Jesus bud, utan om religion. Det viktiga är inte om man gör Guds vilja, utan att man har rätt teologi, rätt bekännelse och lyder överheten. Jesus blir ”tillbedd” men inte efterföljd. Man bekänner med sin mun att Jesus är herre, men man gör inte vad han säger.

Det är denna kristendom vi har ärvt. En religion där Jesus instruktioner stoppas undan i ett hörn som en ful prydnadssak man fått på sitt bröllop och varken vill kännas vid eller kasta bort. Vi fick en institutionell kyrka som genom sina praktiker motsäger Mästarens väg. Vi fick vackra ord som döljer ett luftslott, en låtsaskompis i himlen istället för en väg att vandra, krydda istället för kors.

Jag ber att vi skulle drabbas av Jesus ord. Troligen har vi aldrig hört dom. Låt oss i så fall sätta oss ned och beräkna kostnaden. Om vi låter Guds ande skriva Jesus ord i våra liv och våra handlingar, hur kommer vi då att förändras? Svaret är troligen att livet inte kommer att förändras, det kommer att upphöra. Ett nytt liv behövs. Den som inte hatar sitt liv kan inte vara min lärjunge, sa Jesus. Vi behöver födas igen. Även dom pånyttfödda. Ibland är det faktiskt inte ”både och”. Ibland handlar det inte om nyanser. Det är rikedomen eller Gud. Det är systemet eller Guds rike. ”Om du med din mun bekänner att Jesus är ´herre´ så skall du bli räddad”, sa Paulus till Romarna. Hade han fel? Jag tror inte det. Att med sin mun säga att Jesus var ”herre” (grek ”kyrios”), var i brevmottagarnas sammanhang samma sak som att säga att Kejsaren inte var herre. För denna vägran att erkänna Kejsaren som kyrios fick många troende så småningom betala med sina liv. Jesus eller Kejsaren. Gud eller Rikedomen. Sverige eller Guds rike.

Vänd om, bryt med systemet och påbörja tillsammans med andra vandringen mot Guds rike! Det är min adventsvädjan till dig som hör Guds andes knackningar. Guds rike är nära. Och är du inte beredd att följa snickaren från Nasaret, så sluta åtminstone låtsas.

/Jonas Lundström, Örebro

Anton om Nessa: Nessa blev för ett drygt år sedan en del av vårt liv. Hon och hennes sambo Almir är sedan dess nära vänner till mig och Sara. Sedan tre veckor tillbaka bor de i Norrköping tillsammans med sina två barn och hunden Buzz. Nessa kommer ursprungligen från Bosnien, och hennes sydländska kynne har varit ett uppfriskande inslag i vår vänskapskrets. Jag är oerhört glad för att Nessa ville slå an en ton här, och även om jag nämns i tonen har jag inte påverkat vad hon skulle skriva. Nessa bjuder in oss i sitt liv, och hon gör det på ett levande sätt. Hennes personlighet och uttryckssätt lyser igenom i texten, vilket åtminstone jag tycker är helt underbart. Här kommer förmodligen den längsta tonen i Adventstonsserien. Varsågoda!

Adventstonen 9

Anton om Petter: Petter är det närmaste en lillebror som undertecknad haft. Även om vår kontakt, sedan han flyttat till Falun, inte är så frekvent är det ärligt, okomplicerat och raka puckar då vi möts. Ingen kan som han (förutom jag själv förstås) göra en värdig dödgrävarbugning – något vi övar på varje gång vi ses. Petter gillar att vara i – och söker sig gärna till – händelsernas centrum, och han har alltid en ny spännande anekdot att förtälja om vad han varit med om. När man läser dagens ton blir man inte besviken på spänningen och intensiteten i hans berättande. När jag läser inser jag att det inte bara är han som söker sig till händelsernas centrum – händelsernas centrum verkar snarare ha en förmåga att söka sig till honom. Ni som gillar s.k. namedropping; utmana gärna denna berättelse i en kommentar! Jag sparar min utmanare till kommentarfältet. Varsågoda, jag är stolt över att här på bloggen få ge plats åt en sann Petter-anekdot! 

Adventstonen 8

Jag har aldrig bloggat. Därför är det med spänning jag gör detta för första och troligen också sista gången. Det jag tänker bidra med är att berätta om en specifik händelse som inträffade för ganska många år sedan. Det är väl såhär några år senare som jag verkligen förstått hur häftigt det egentligen var. 

Jag och en kompis var på besök i våran huvudstad. Vi hade under dagen varit och ”gjort” staden. På kvällen blev det middag på restaurang för att efter det ta oss vidare ut på lokal. Siktet var inställt på den kändistäta krogen Spy Bar. Där fick vi reda på att det var ”fullt” – trots att inte en enda människa syntes till. Lite besvikna gick vi på måfå ner längs Kungsgatan och hittade då krogen Kharma.

Där gick det bättre att komma in. Min kompis gick och tog ett bord och jag gick till baren för att köpa något att dricka. På väg fram mot baren stöter jag då ihop med en person. Denne tappar nästan balansen så jag ber givetvis om ursäkt. Han svarar då på engelska att han inte förstår svenska men att allt är lugnt. Jag frågar då om han ska köpa något att dricka och vi beställer samma sak.

Jag frågar personen vad denne gör i Sverige. Han berättar då att han varit på konsert i Globen. Min retoriska fråga blir om vem han lyssnade på. Mannen berättar med ett leende på läpparna att det var honom folk kom till Globen för att lyssna på. Jag tittar på mannen, men känner inte igen honom och frågar om han var förband till något annat band eller artist? Nu börjar det gå upp för personen jag har framför mig att jag på allvar inte känner igen honom. Skrattandes frågar personen om inte hans ansikte är bekant? Jag skakar på huvudet, han sträcker fram handen och presenterar sig; Robbie Williams.

Jag tittar runt Robbie och ser ett antal vakter mota bort folk. Då gick det upp för mig att det verkligen var han. Vi skiljs åt och jag går vidare ut i stockholmsnatten med ett stort leende på läpparna.

Anton om Klara: Dagens skribent vill bara publiceras under namnet “Klara”. Detta p.g.a. att hon står i beredskap att åka till ett ganska stängt land för att finnas med i uppbyggnadsskedet av ett arbete för funktionshindrade. Klara och jag har känt varandra hela livet och vi gick i samma klass i grundskolan. Våra fäder, som också gick i samma klass som barn, hade den irriterande vanan att alltid jämföra våra provresultat, och det var aldrig bra nog om man inte hade fått bättre än Klara. Just nu bor hon i Göteborg och arbetar som ortopedingenjör, men har ändå kvar sitt hjärta för IFK Norrköping. Men vad får en svensk tjej att ensam vilja resa till ett annat land med en annan kultur och leva där? Lite av svaret på vad som driver henne ges i dagens ton. Kanske är det så att vi alla skulle må bra av att pröva våra livsval i ljuset av vad hon skriver? Håll till godo!

Adventstonen 7

”HEJ KLARA!” skrek nån och slängde sig runt min hals. Jag letade febrilt i minnet. Vem var detta? Det var galamiddag på årets ortopedingenjörskongress, och först trodde jag hon bara var full, men hon visste ju vad jag hette? Det visade sig att hon 2005 hade besökt mitt dåvarande jobb eftersom hon funderade på att bli ortopedingenjör. Det första hon sett på verkstaden var mig, den enda kvinnliga ingenjören på stället, med brytbladskniven i högsta hugg skära till ett inlägg. För mig, en vanlig dag på jobbet som jag inte ens minns. För henne, livsavgörande. ”Fy f-n vilken häftig tjej! Så’n ska jag också bli!” hade hon tänkt. Det blev ögonblicket som motiverade henne i 3 år innan hon tog examen förra sommaren. Det hela var smickrande, men också en tankeställare för mig. Vilka ögonblick, vilka möten påverkar mina val i livet?

För 10 år sen satt jag hemma hos Maryam. Eftersom det inte var några män i rummet, hade hon tagit av sig slöjan som annars stramade runt hennes ansikte. Ansiktet blev mer livfyllt, även om Maryam inte var typen som lät slöjan hämma hennes personlighet. Visst hade hon börjat ha slöja för att hennes pappa sa det, men senare blev det hennes egen religiösa övertygelse. Vi pratade om tentaperioden Maryam hade just nu. Hon var pressad. Om hon inte klarade sig skulle hon vara tvungen att gå om hela året. Plötsligt sa hon: ”Det är mycket lättare för dig som är kristen!” Jag fattade ingenting. ”När du dör kommer du till himlen för Jesus har dött för dig. För mig är det som en stor tenta. Mina goda och onda gärningar vägs på en våg. Om det goda väger tyngre och om gud vill kommer jag till himlen.” Det hon sa rymde insikt, avundsjuka, respekt och rädsla. Hon talade för sitt folk som gör allt för att behaga gud, men som trots det missar hela grejen då de inte känner Jesus. I det ögonblicket visade Gud mig sitt hjärta.

3 år senare på en trottoar i Dhaka, följde som vanligt en massa tiggande gatubarn efter oss. Vi försökte ignorera dem, hur illa det än låter. Vem av dem skulle man ge? Plötsligt kände jag en smutsig hand på min kind som tog tag i mitt ansikte och vände på det för att få ögonkontakt. Det var en mager pojke i 10-årsåldern med stora bruna ögon. Kanske var den där kladdiga handen Guds hand, jag vet inte, men i samma ögonblick hörde jag hur Gud sa: ”Han är också skapad till min avbild”. AJ!!! Det var som en spark i magen. Det gjorde ont ända in i själen, men ack så nyttigt det var. Gud visade mig sitt hjärta.

Jag vet inte om Maryam minns vårt samtal, eller om gatupojken anade vad han gjorde. Troligtvis inte. Men det är två möten, två ögonblick, där Gud visat mig var Hans hjärta är brustet. Jag tänker inte så ofta på dessa möten, men ibland poppar de upp som mentala post it-lappar. Då blir de heliga ögonblick som påminner och motiverar mig och påverkar mina val i livet. Heliga ögonblick som driver mig framåt, närmre Honom och utanför Sveriges gränser.