När jag idag skulle städa min mailbox hittade jag ett brev som jag skrev till en bibelskoleelev för två år sedan (vilket antyder att en rensning i boxen var angelägen). Personen i fråga, som gick på en bibelskola driven av pingströrelsen, undrade över min syn på andedopet. Jag skrev snabbt ner ett svar som jag tänkte publicera här i oredigerad form. Jag tror att jag står för det jag skrivit. Är det något jag behöver tänka över och förändra i mina tankar kring detta? Jag är mån om att inte vara helt fel ute, och vill gärna ha synpunkter. Här kommer brevet:

Andedopet förknippas ju ofta med pingströrelsen eftersom man inom denna rörelse traditionellt sett betonat detta väldigt mycket. En traditionell pingstvän (och närbesläktade sammanhang som ex. i Sverige ÖM och HF  (numera EFK)) tänker sig att andedopet är en speciell erfarenhet som kommer EFTER frälsningen (i USA där pingströrelsen först framträdde kallade man detta för “second blessing”). I denna erfarenhet blev man utrustad med andliga nådegåvor, och det tecken som framför allt kom att förknippas med andedopet var tungotalet. Först efter denna erfarenhet kunde man tjäna Gud fullt ut.

I Bibeln talas väldigt lite om denna typ av “andra erfarenhet” som kommer efter frälsningen. Samtidigt så finns ingen anledning att ifrågasätta de erfarenheter som andedopsförespråkare vittnar om. Ett av de bibelställen som brukar anföras som ett stöd för andedopet är Apg 19:1-7. Men det som Paulus där förkunnar och praktiserar är ju ett vanligt dop till Kristus (inte ett andedop) istället för Johannesdopet. När han sedan lägger händerna på de döpta står det att den helige ande kom över dem och “de talade med tungor och profeterade.” Den texten verkar snarare knyta ihop Andens utgjutande med dopet till Kristus i vatten.

Fokuseringen på andedop kan lätt leda till en negativ uppdelning av kristna; dels de som bara är kristna och dels de som är andedöpta kristna. Det finns också en fara att erfarenheten blir så viktig att den söks för MIN skull för att JAG ska vara bland de “riktigt kristna”. Då blir fokuseringen väldigt märklig eftersom Anden inte främst ges för MIN skull utan för att jag ska kunna vara med och tjäna och bygga upp andra (1 Kor 12) och ska tänkas in i ett församlingssammanhang. Det finns en fara när man väl fått den “rätta erfarenheten” (t.ex. börjat tala i tungor) att man då pustar ut och tänker att nu är jag klar och färdig.

Bibelns undervisning om Anden är som jag redan varit inne på ganska annorlunda än det individualistiska och upplevelsecentrerade som det lätt blir i sammanhang där detta betonas för mycket. Anden är given till alla kristna. “Ingen kan säga: ‘Jesus är Herre’, om han inte är fylld av den heliga anden” (1 Kor 12:3). Detta är grunden. Ingen kan hävda att någon som följer Jesus inte skulle ha Anden – den typen av uppdelning är helt obiblisk. Då behöver man inte heller fundera så mycket på detta; “har jag anden eller har jag inte anden?”. Är man kristen så HAR man Anden till att börja leva ett annat liv, att tjäna sina medmänniskor, att finnas med och bygga upp församlingskroppen o.s.v.

Vad gör vi då med alla dessa erfarenheter som människor trots allt har, och som förändrat dem i deras vandring med Jesus? Bibeln talar om att vi ständigt ska låta oss uppfyllas av Anden. Dessa erfarenheter är naturligtvis viktiga, men inte som en engångshändelse, utan som en del av det pågående kristna livet. Det kristna livet handlar ju om att “låta sig bli uppfylld av Anden”, så att Gud mer och mer och mer får kontrollen över mitt liv. I dessa erfarenheter utrustas vi med kraft och nådegåvor. Något som ständigt behöver ske om och om igen – inte bara “den där gången när jag var 14 och började tala i tungor blev jag andedöpt”.

När det gäller tungotalet är inte heller det något som är nödvändigt för att jag ska vara uppfylld av Anden. En del talar i tungor, andra gör det inte. Det som kan bli en fara när man säger så är att man inte alls ser välsignelsen och poängen med denna gåva. Bara för att det inte är det enda och ens ett nödvändigt tecken, så innebär ju inte det att det inte är något gott och välsignat som berikar ens andakts- och böneliv. Man får akta sig för att man inte blir för “anti” och kastar ut babyn med barnvattnet. Det som hände på Azusa street L.A. 1906 (det man talar om som pingströrelsens födelse) var helt fantastiskt och revolutionerande för hela världens kristenhet. Problemet blir ju att man lätt gör läror och mönster av hur Gud handlar och hur Gud måste handla för att det ska vara Gud som handlar (här placerar jag viss traditionell pingst i fråga om Anden). Då begränsar man naturligtvis Gud. Men om man då säger att alla dessa har fel och Gud kan minsann inte handla så som dessa “begränsare av Gud” säger; då begränsar man också Gud. (Nu blev det kanske förvirrat)

SAMMANFATTNING: Jag tycker att det är svårt att prata om andedop som en “second blessing” efter frälsningen. Den typen av betoning gör oss självcentrerade och upplevelsecentrerade. Däremot tror jag på erfarenheter av andeuppfyllelse som ständigt behöver göras i det kristna livet för att tjäna medmänniskor, bygga upp kroppen och leva det liv Jesus levde och lärde. Det som Bibeln undervisar oss om att Anden är till för.