Har just tryckt på “print” och ser söndagens predikoutkast komma ut från skrivaren. Vi har samtalsgudstjänst på söndag, vilket innebär att det kommer att pågå samtal runt fikaborden efter predikan. Ämnet för söndagen är det femte budet; “du skall inte dräpa”. Vid första påseendet kanske vi tycker att det är självklart, men konfronterade med livets realiteter försöker vi nog lite till mans komma runt den enkla men otvetydiga formuleringen. Hur är det med självförsvar? Inte innefattar väl budet djur? I vilken mening omfattar budet oavsiktligt dödande?

Som kristen läser jag självklart hela den bibliska utsagan – dess berättelser, etiska föreskrifter, dikter och sånger – med Jesus som lins. I Jesus har Gud uppenbarats och allt som gör anspråk på att vara av gudomligt ursprung ska prövas och bedömas i ljuset av hans undervisning, liv, död och uppståndelse. När Jesus i bergspredikan tar upp detta bud, breddar han dess betydelse, och jag kommer att fästa vikt vid tre punkter:

• Jesus angriper roten istället för ogräset: Istället för att fästa vikt vid själva dödandet går Jesus in på orsakerna till att sådant sker. Han verkar se orsaken till dödandet i bristfällig konflikthantering.
• Jesus uppmuntrar aktivitet istället för passivitet: Att hålla det femte budet handlar därför inte enbart om att passivt låta bli att döda. Istället handlar det om att aktivt söka fred och försoning i de konflikter vi människor ofrånkomligen är involverade i. Hela bergspredikan bjuder på ett sätt att tolka alla passiva “gör inte”-regler till aktiva “gör”-instruktioner. Istället för att vara en skara som vill bevara status quo, kallas hans åhörare att vara en progressiv rörelse som vill förändring.
• Jesus formar en förkultur istället för en motkultur: Konsekvensen av detta blir att Jesus efterföljare formar en kultur som drivs av vad man är för - inte vad man är mot. Det är det som man är för som ska avgöra vad man är mot – inte tvärtom.

Allmänhetens bild av den kristna kyrkan i Sverige kanske många gånger – rättvist eller ej – inte riktigt ser ut så. Kyrkan är t.ex. mot abort och mot dödshjälp, rapporteras det – inte att man är för livets okränkbara värde. Men istället för att i första hand höja rösten och försöka förändra lagar i en mer, enligt min uppfattning, livsbejakande riktning, kanske kyrkan först och främst har som uppgift att utgöra ett alternativ genom sitt gemensamma liv. Hur gestaltar vi ett gemensamt liv där vi i livets tjänst bejakar fred och försoning och skapar sociala förutsättningar som onödiggör efterfrågan av livsutsläckande åtgärder?