Idag har jag och min av gårdagens kräksjuka urlakade son varit i skogen och huggit en julgran. Efter en timmes letande efter den perfekta granen pekade Hugo uppgivet på närmaste objekt och sa: “Där är ju en gran.” Så fick det bli. Nu står den bakom min rygg och droppar av sig snön. Nu ska den bara kläs innan julstämningen i huset är på topp – ingen jul utan gran.

En annan gran som ägnats min uppmärksamhet idag är Daniel Grahn, publisher på tidningen Dagen. Idag publicerades en artikel i tidningen som jag tillsammans med ett antal andra pastorer, församlingsledare och teologer undertecknat där vi problematiserar tidningens adventsupprop i linje med vad jag skrev här för en dryg vecka sedan.  Daniel Grahn gav oss ett “svar direkt” som får mig att undra om han överhuvudtaget läst vad han svarar på. Bl.a. motiverar han adventsuppropet med hänvisning  till att Jesus ord från bergspredikan om att vi kristna ska vara salt i förruttnelsen och en stad på berget. Därmed ska vi göra vår röst hörd. Jag håller självklart med om det, och det är just därför - d.v.s. för att vi just vill vara salt i förruttnelsen – som vi inte vill ansluta oss till ett adventsupprop vars avsikt är att likt alla andra lobbygrupper pinka revir och hävda sina egna rättigheter och värna sina egna privilegier. Om uppropet handlat om någon annan fråga där det handlade om att värna en utsatt minoritetsgrupp, höja rösten för sjuka och svaga etc. hade jag utan vidare kunnat ställa mig bakom detta. Men detta andas för mycket av protektionistiskt värnande av kristen tro som kultur- och traditionsbärare vilket oundvikligen blir en förvanskning av tron som handlar om att följa en levande Jesus som verkade i marginalen och framtstår som ganska ointresserad av att göra sina föreläsningar obligatoriska. När Grahn dessutom tar Martin Luther King och Moder Theresa som exempel på personer som påverkat – och på något sätt får det till att det finns likheter med adventsuppropet – blir det märkligt, ja rentav löjligt. Dessa är ju exempel på människor vars agendor – vilka de dessutom gav sina liv för – var att kämpa för andras rättigheter. Just det är vår poäng; självklart ska vi höja vår röst, men till skillnad från den kakafoni av röster i samhället som ständigt vill se om sitt eget hus, ska vi som kyrka vara saltet i förruttnelsen genom att höja vår röst för dem som ingen röst har. Adventsuppropet är inte ett exempel på det, oavsett dess goda intentioner.

 UPPDATERING 28/12: Debatten fortsätter i Dagen. Här, här och här finns nya artiklar i ämnet.