Äntligen! Det är så det känns varje år då melodifestivalens sex raka lördagar äntligen är till ända. I vårt hem är det fem barn som inbitet följer detta spektakel och vet exakt hur varenda låt går och hur varje danssteg ser ut. Hursomhelst så tycker jag att det var rätt låt som vann. Sanna Nielsen – som jag vanligen inte betraktar som någon favorit – var outstanding med sin powerballad. Min dotter Maja, som enligt egen utsago är hopplöst förälskad i Anton Evald, tog det faktum att han välförtjänt kom sist med ro till en början. Väl i säng kom dock en lite tår över debaclet, men idag har hon repat mod.

På förmiddagen idag har vi varit på gudstjänst i Betania, Östra Ryd. Det var en inspirerande “tillsammansgudstjänst” för alla åldrar. Det är en stor glädje att regelbundet få fira gudstjänst. Som pastor är det av största vikt – anser jag – att jag även gör det när jag inte har någon formell uppgift utan är ledig. Både för min egen skull – jag behöver näringen gudstjänsten ger – men också för att det skulle kommunicera något väldigt märkligt till den församling jag arbetar i om jag skulle prioritera bort våra samlingar när jag är ledig.

Noterar att det slås upp som en stor nyhet idag att Ulf Ekman lämnar Livets ord och tas upp i Katolska Kyrkan (se här). Om man under en tid följt vad Ekman skrivit och sagt ser man att detta är en ganska naturlig följd av de teologiska tyngdpunktsförskjutningar han gett uttryck för. Även om jag inte skulle gå så långt som Ekman så tycker jag att han adresserar ett problem i den reformatoriska kristenheten. Nämligen den legitimitet som getts åt splittring i Kristi kropp. Många kyrkoledare har just i reformationen hämtat inspiration att “starta eget” när saker och ting inte passar eller när önskade förändringsprocesser tar för lång tid. Det finns en utmaning för alla kristna att vara ett och inte ständigt söka sitt eget bästa eller hävda sina egna övertygelser till varje pris. Men frågan är om denna viktiga enhet nödvändigtvis måste vara institutionell. Här i Östra Ryd finns det t.ex. två kristna församlingar – Betaniaförsamlingen (ansluten till Evangeliska Frikyrkan, EFK) och Östra Ryds Församling (som är en del av Svenska Kyrkan). Vi har ett  gott samarbete och erkänner varandra som trossyskon, men vi har olika syn på församlingsbegreppet och därmed olika uppfattningar i sådant som ämbets- och dopsyn. Det gör det väldigt svårt att vara en och samma församling, men vi kan ändå erkänna varandra som olika lokala uttryck för Guds rike. Vi kan be tillsammans, samarbeta kring olika arrangemang och fira vissa gudstjänster tillsammans. Som uppväxt i frikyrkan är jag delvis laddad med en del fördomar gentemot Svenska Kyrkan, men efter att ha lärt känna och samarbetat med flera präster så blir det uppenbart att många fördomar kommer på skam. Jag har också fått en ökad förståelse för sådant som jag fortfarande inte håller med om. Fragmentiseringen av Kristi kropp är ett reellt problem som jag finner anledning att sörja över, men rätt väg tror jag nödvändigtvis inte är att alla inympas i samma organisation. Snarare i att mötas, erkänna varandra och att Guds rike är större än ett enskilt sammanhangs lokala uttryck! Den stora utmaningen för alla de samfund och kyrkor som vill vara Jesus trogen i varje tid är att ständigt leva i en öppenhet för reformation, och inte i ett ängsligt bevakande av positioner.