Äntligen! Det är så det känns varje år då melodifestivalens sex raka lördagar äntligen är till ända. I vårt hem är det fem barn som inbitet följer detta spektakel och vet exakt hur varenda låt går och hur varje danssteg ser ut. Hursomhelst så tycker jag att det var rätt låt som vann. Sanna Nielsen – som jag vanligen inte betraktar som någon favorit – var outstanding med sin powerballad. Min dotter Maja, som enligt egen utsago är hopplöst förälskad i Anton Evald, tog det faktum att han välförtjänt kom sist med ro till en början. Väl i säng kom dock en lite tår över debaclet, men idag har hon repat mod.

På förmiddagen idag har vi varit på gudstjänst i Betania, Östra Ryd. Det var en inspirerande “tillsammansgudstjänst” för alla åldrar. Det är en stor glädje att regelbundet få fira gudstjänst. Som pastor är det av största vikt – anser jag – att jag även gör det när jag inte har någon formell uppgift utan är ledig. Både för min egen skull – jag behöver näringen gudstjänsten ger – men också för att det skulle kommunicera något väldigt märkligt till den församling jag arbetar i om jag skulle prioritera bort våra samlingar när jag är ledig.

Noterar att det slås upp som en stor nyhet idag att Ulf Ekman lämnar Livets ord och tas upp i Katolska Kyrkan (se här). Om man under en tid följt vad Ekman skrivit och sagt ser man att detta är en ganska naturlig följd av de teologiska tyngdpunktsförskjutningar han gett uttryck för. Även om jag inte skulle gå så långt som Ekman så tycker jag att han adresserar ett problem i den reformatoriska kristenheten. Nämligen den legitimitet som getts åt splittring i Kristi kropp. Många kyrkoledare har just i reformationen hämtat inspiration att “starta eget” när saker och ting inte passar eller när önskade förändringsprocesser tar för lång tid. Det finns en utmaning för alla kristna att vara ett och inte ständigt söka sitt eget bästa eller hävda sina egna övertygelser till varje pris. Men frågan är om denna viktiga enhet nödvändigtvis måste vara institutionell. Här i Östra Ryd finns det t.ex. två kristna församlingar – Betaniaförsamlingen (ansluten till Evangeliska Frikyrkan, EFK) och Östra Ryds Församling (som är en del av Svenska Kyrkan). Vi har ett  gott samarbete och erkänner varandra som trossyskon, men vi har olika syn på församlingsbegreppet och därmed olika uppfattningar i sådant som ämbets- och dopsyn. Det gör det väldigt svårt att vara en och samma församling, men vi kan ändå erkänna varandra som olika lokala uttryck för Guds rike. Vi kan be tillsammans, samarbeta kring olika arrangemang och fira vissa gudstjänster tillsammans. Som uppväxt i frikyrkan är jag delvis laddad med en del fördomar gentemot Svenska Kyrkan, men efter att ha lärt känna och samarbetat med flera präster så blir det uppenbart att många fördomar kommer på skam. Jag har också fått en ökad förståelse för sådant som jag fortfarande inte håller med om. Fragmentiseringen av Kristi kropp är ett reellt problem som jag finner anledning att sörja över, men rätt väg tror jag nödvändigtvis inte är att alla inympas i samma organisation. Snarare i att mötas, erkänna varandra och att Guds rike är större än ett enskilt sammanhangs lokala uttryck! Den stora utmaningen för alla de samfund och kyrkor som vill vara Jesus trogen i varje tid är att ständigt leva i en öppenhet för reformation, och inte i ett ängsligt bevakande av positioner.

Idag kommer ett nytt Betaniablad ut till alla hushåll i Östra Ryd. Där delar jag några tankar som jag även publicerar här på bloggen:

EN TUSSILAGO VID VÄGKANTEN – Om att vara ett tecken på en ny tid

Våren står för dörren! Även om snön och kylan ända in i april krampaktigt kommer att försöka behålla greppet är våren och sommaren oundvikligen på väg. Vi anar det på en mängd olika sätt. Det är allt ljusare när vi åker till och från våra arbeten. Vi gläds över snödroppar som börjar ge sig till känna med sina vita blad. Snart kantas vägarna av gula tussilagoblommor. Trots att snön lyser vit kan vi en solig dag i mars sitta framför husfasaden och känna värmen från en annan årstid – en årstid vi vet är på ingående. Inget bakslag i form av köld och snö kan stoppa den process av livets uppvaknande som vi kommit att kalla “vår”.

För väldigt många människor i världen upplevs tillvaron som en vinter utan slut. Livet upplevs som kallt, mörkt och meningslöst. Naturligtvis går då våra tankar till människor som lever i svält, under krigshot eller svåra sjukdomar. Men meningslöshet, orättvisa och konflikter finns också på närmare håll än så; t.ex. missbruk, psykisk ohälsa, tilltagande främlingsfientlighet är symptom på det. Jag bär ändå på hoppet om att en ny årstid oundvikligen är på ingående. Det kristna budskapet bär på hoppet om en tillvaro med frihet för de förtryckta, syn för de blinda och rättvisa för de fattiga. Det folk som bär på detta hopp – församlingen/kyrkan – är kallade att vara ett synligt tecken på denna kommande årstid genom att söka det sättet att leva. Alla människor bjuds in av Gud själv att vara en tussilago vid vägkanten mitt i en värld som många gånger verkar vara utan hopp.

Påsken firas, som av en händelse, nu under våren. Den tomma graven den första påskdagsmorgonen gör att det kristna hoppet inte är grundat i vaga, religiösa och banala förhoppningar, utan fast förankrat i historien. I och med Jesus seger över döden finns det ett verkligt hopp om att den nya årstiden är i vardande. Låt oss tillsammans, genom ord och handling, utgöra de vårtecken som vår värld så innerligt behöver!

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men detta är ett återupplivningsförsök av denna blogg. Det är över ett år sedan jag var inne och skrev något, vilket i sig gör oddsen skyhöga för att detta ska lyckas men vi får se…

Just idag, liksom fredagar under hela läsåret, är jag föräldraledig med Jona som hunnit att bli fem (!) år gammal. Det känns inte alltför länge sedan jag kungjorde på bloggen att han var född, och att det redan gått fem år känns i det närmaste surrealistiskt. Dessa lediga fredagar ägnas vanligtvis åt spel, damning, fika, handling och biltvätt. Det spel som just nu är den återkommande höjdaren är Spiderman – måttligt roligt om ni frågar mig.

Sedan jag senast skrev här har jag gått ner i tjänst som pastor i Betaniaförsamlingen. Sedan augusti kombinerar jag pastorsjobbet med att vara lärare på Liljeholmens Folkhögskola. Där undervisar jag på bibellinjen, vilket varit både stimulerande och roligt. Om jag nu håller liv i mitt bloggande kommer jag säkert att dela med mig en del av erfarenheter från den vardagen också.

Har idag suttit och funderat över Markusevangeliet. På söndag börjar vi att predika genom denna skrift som till sitt omfång är det kortaste av de totalt fyra skildringarna i Nya Testamentet som beskriver Jesus; hans liv, gärningar och ord. Enligt relativt tidiga källor – vilka i detta fall mycket väl kan ha rätt om jag förstått forskningsläget rätt – är Markusevangeliet skrivet på 60-talet mitt i det romerska imperiets hjärta; Rom. Under trycket av en ständigt närvarande politisk/religiös propaganda om det romerska rikets förträfflighet fanns en liten kristen minoritet som vägrade erkänna kejsaren som gudomlig och delta i kulter av de romerska gudarna. Kejsarna gjorde gudomliga anspråk – Augustinus kallade t.ex. sig själv Guds son – och den religiösa kulten av kejsaren var vid sidan av en stark militär makt en av grundförutsättningarna för att kunna hålla folket i schack. Därför uppfattades de kristna som ett hot mot rådande ordning och man störde förutsättningarna för den romerska freden, vilken bidragit till en kraftig ekonomisk blomstring.

När då Markusevangeliets författare sitter där i Rom bland alla dessa alternativa gudabilder och statyer och skriver att “[h]är börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son” är det en enormt utmanande och politisk text. Även fast det till synes är romarriket som har makten, verkar det antydas, finns det ett annat alternativt rike med en helt annan typ av “kejsare”. Nämligen den som är Guds son på riktigt och  liksom Roms kejsare gör anspråk på att vara hela världens rättmätige herre. “This town aint big enough for the both of us”, typ. Markusevangeliet ställer frågorna om hur denne alternative makthavare regerar, och vad det innebär att bekänna sig till den alternative kejsaren Jesus, på sin spets. Vad innebär idag, i relation till alla de makter i form av ekonomi, materialism, sex, makt, politik  etc. som ständigt gör anspråk på våra liv, vår tid, ja ytterst sett vår s.k. “tillbedjan”? Dessa frågor kommer vi att leva med under våren i Betaniaförsamlingen i Östra Ryd. Hoppas du vill hänga med på den vandringen.

Så vill jag på årets tredje dag önska alla bloggläsare ett gott nytt 2013! Håller på att försöka komma igång efter väldigt lugna och sköna jul- och nyårshelger. På söndag har vi traditionsenlig trettondagsfest i församlingen, vilket för mig kommit att bli ett mentalt avslut på jultiden. På måndag vänder jag blad och tar mig an en ny termin med stor tillförsikt.

När det gäller församlingen ser jag en intressant utmaning i att mer tydligt uppmuntra till att betjäna samhället på olika sätt. Vi vill verkligen vara en kraft som gör världen bättre. Inte bara genom att skicka ekonomiskt bistånd till diverse projekt i världen, utan också genom att finnas till och möta behov i vår närmiljö. Om vi vill vara en sådan kraft krävs  ett stort engagemang som gör anspråk på både tid och bekvämlighet. Men min övertygelse är att det är vad det innebär att vara kyrka. Kyrkan kan inte reduceras till det som sker i en viss byggnad mellan vissa klockslag, utan kyrkan är alla troende hela tiden. Det är något som jag hoppas att vi i den församlingsgemenskap jag tillhör än mer ska erövra under 2013.

Som ett led i detta kommer vi att arrangera en informationskväll den 12/2 med personal från socialtjänsten. Kvällen kommer att handla om hur man kan vara kontakt- eller stödfamilj till barn och ungdomar där sådana behov finns, och de finns i större utsträckning än vad vi kanske föreställer oss. Till denna kväll bjuder vi in alla i vårt närområde som är intresserade av vad ett sådant engagemang skulle kunna innebära.

Än en gång; gott nytt år!

Idag har jag och min av gårdagens kräksjuka urlakade son varit i skogen och huggit en julgran. Efter en timmes letande efter den perfekta granen pekade Hugo uppgivet på närmaste objekt och sa: “Där är ju en gran.” Så fick det bli. Nu står den bakom min rygg och droppar av sig snön. Nu ska den bara kläs innan julstämningen i huset är på topp – ingen jul utan gran.

En annan gran som ägnats min uppmärksamhet idag är Daniel Grahn, publisher på tidningen Dagen. Idag publicerades en artikel i tidningen som jag tillsammans med ett antal andra pastorer, församlingsledare och teologer undertecknat där vi problematiserar tidningens adventsupprop i linje med vad jag skrev här för en dryg vecka sedan.  Daniel Grahn gav oss ett “svar direkt” som får mig att undra om han överhuvudtaget läst vad han svarar på. Bl.a. motiverar han adventsuppropet med hänvisning  till att Jesus ord från bergspredikan om att vi kristna ska vara salt i förruttnelsen och en stad på berget. Därmed ska vi göra vår röst hörd. Jag håller självklart med om det, och det är just därför - d.v.s. för att vi just vill vara salt i förruttnelsen – som vi inte vill ansluta oss till ett adventsupprop vars avsikt är att likt alla andra lobbygrupper pinka revir och hävda sina egna rättigheter och värna sina egna privilegier. Om uppropet handlat om någon annan fråga där det handlade om att värna en utsatt minoritetsgrupp, höja rösten för sjuka och svaga etc. hade jag utan vidare kunnat ställa mig bakom detta. Men detta andas för mycket av protektionistiskt värnande av kristen tro som kultur- och traditionsbärare vilket oundvikligen blir en förvanskning av tron som handlar om att följa en levande Jesus som verkade i marginalen och framtstår som ganska ointresserad av att göra sina föreläsningar obligatoriska. När Grahn dessutom tar Martin Luther King och Moder Theresa som exempel på personer som påverkat – och på något sätt får det till att det finns likheter med adventsuppropet – blir det märkligt, ja rentav löjligt. Dessa är ju exempel på människor vars agendor – vilka de dessutom gav sina liv för – var att kämpa för andras rättigheter. Just det är vår poäng; självklart ska vi höja vår röst, men till skillnad från den kakafoni av röster i samhället som ständigt vill se om sitt eget hus, ska vi som kyrka vara saltet i förruttnelsen genom att höja vår röst för dem som ingen röst har. Adventsuppropet är inte ett exempel på det, oavsett dess goda intentioner.

 UPPDATERING 28/12: Debatten fortsätter i Dagen. Här, här och här finns nya artiklar i ämnet.

Senaste veckorna har en mycket märklig diskussion pågått inom uttalat kristna led angående advent och julavslutningars vara eller icke vara i kyrkorna. Tidningen Dagen, som jag själv prenumererar på, har gått i bräschen för ett mycket märkligt “adventsuppror” som inte handlar om att värna de fattiga, svaga och sjuka (som man kanske åtminstone kunde hoppas), utan istället om att kyrkans särställning i samhället ska bestå. Jag tycker att det är en mycket märklig indignation som kommer i dagen (!). Det är ju knappast en nyhet att kyrka och stat sedan länge, tack och lov bör tilläggas, är åtskilda. Det förvånar att en tidning med så tydliga frikyrkliga rötter driver ett sådant här “ovanifrån”-perspektiv som både är främmande för dess historia och den Jesus som man säger sig representera. Detta har fått mig att överväga att säga upp prenumerationen, eftersom jag tycker att tidningens hållning i denna fråga, på vilken man lagt tonvis med krut de senaste veckorna, strider mot centrala delar av det jag anser är evangeliet om en Gud som kommer underifrån och verkar från samhällets marginaler. Folk i allmänhet förknippar dock kyrkan och dess företrädare med detta av Dagen drivna “ovanifrån”-perspektiv, vilket – tror jag – gör att budskapet man står för framstår som mindre och mindre intressant. Idag skriver dock Mattias Berggren en alldeles briljant text om detta på aktuell tidnings debattsidor och slår ett slag för ett annat perspektiv. Läs den här - jag håller med om varje ord. Den påminner dessutom mycket om det jag själv uttryckte här. Vi kanske har liknande inspirationskällor, Mattias Berggren och jag?

Igår var det första advent. Predikan från förmiddagen igår hade temat Att hitta den rätte eller att bli den rätte?. Den finns nu att lyssna på här. På kvällen firade vi traditionsenlig musikgudstjänst tillsammans med Svenska Kyrkan på orten. Idag har jag ledig måndag, så jag dricker kaffe och har det allmänt skönt.

Jag har gjort en mycket välkommen återupptäckt; den svenska popgruppen Freda’ med rötterna i småländska Gnosjö. Jag lyssnade mycket på Freda’ och, sedan Uno Svenningsson sedan han började köra solo. Den första skivan som jag köpte för egna pengar var Freda’s Undan för undan som jag tror kom 1990. Den skivan har jag nu letat fram på Spotify och jag upptäcker på nytt hur bra det är. Unos karaktäristiska röst är så klart fantastisk, de lättillgängliga melodierna som gör en glad finns där, men framför allt är det texterna som jag tycker är geniala. De rör sig mellan yta och djup på ett sätt som jag inte uppfattade för tjugo år sedan. Geniala låtar som Triumfens ögonblick, Kan inte se dig här och Jag är på väg varvas med något mer kommersiellt gångbara spår som Allt man kan önska sig (se nedan). Så idag lyssnar jag på Freda’ samtidigt som jag förbereder mina predikningar. Jag rekommenderar alla att lyssna på Freda’ denna freda’, och glöm inte att lyssna på texterna.

På söndag är det första advent. För sjunde året i rad ska jag ägna den söndagen åt att predika två gånger. Först i Betania, Östra Ryd, på gudstjänsten 10:00 och sedan 18:00 i Östra Ryds kyrka. Det blir inte lättare att hitta nya vinklar och perspektiv på det givna adventstemat, men budskapet tål att upprepa eftersom jag inte tycker att vi i så hög utsträckning låter det landa i våra liv.

Efter att ha läst igenom söndagens texter lutar jag på kvällsgudstjänsten tala om vem Gud är. Den intressanta frågan som adventstexterna utmanar oss med skulle kort och gott kunna formuleras så; vem är Gud? Utifrån hur vi ofta tänker oss – och så även befolkningen i Jerusalem – vill vi gärna ha en Gud som är stor, bombastisk och sätter ner foten. Judarna väntade sig en erövrande kung som skulle sätta ockupanterna på plats. Den bilden blev viktigare att hålla intakt än att faktiskt ta emot Jesus – den väntade Messias – sådan han faktiskt var. Vi håller oss – inte minst i adventssånger och texter – med liknande svulstiga språk som befolkningen i Jerusalem. Men han var inte en kung på det sätt som de trodde – frågan är om han motsvarar våra förväntningar. Och om han inte gör det – gör vi oss då av med honom?

Istället för en erövrare verkar Jesus vara en erbjudare av ett liv och budskap. Han tränger sig inte på som en despot, utan vädjar till oss ödmjukt och tålmodigt med stor respekt för vår integritet och vilja. Om detta är en bättre bild på vem Gud är, så borde det naturligtvis också få konsekvenser för vad det innebär att vara denne Guds kyrka. Det kommer jag att prata om på söndag kväll klockan 18:00 – tror jag.