Det är med stort nöje som jag läser din blogg. Måste dock erkänna att jag ej fått upp ögonen för din sida förrän idag… Kanske för att jag fick kännedom om den först nu när jag själv befinner mig i sveriges metropol – Östra Ryd!

Angående surdegen… Eftersom jag ej själv har drabbats av äktenskapets löften, så ska jag nog ej ge mig in i den diskussionen, men, privatiseringen och idealiseringen har jag erfarenhet av så nu kommer lite tankar från mig:

Visst är det så att vi [läs: kristna] splittar upp livet, privatliv och offentlighetens glatta yta, likväl som dom andra [Läs: Icke kristna] gör. Vi talar mycket sällan med varandra, utanför familjen, om livets snåriga och ibland törniga liv. Visst kan vi sträcka oss till att berätta för varandra om vissa svårigheter såsom om vi har det körigt på jobbet, om chefen är knäpp, om barnen är sjuka, om man är förkyld eller dyl, i övrigt är livet bara bra. Jag har funderat många gånger över varför och vad det är som hindrar oss att dela lite djupare saker med varandra. Kanske är det så att vi inte vill visa oss sårbara inför varandra och blotta våra egna brister. Eller som du skrev “Eftersom alla andra verkar vara så lyckliga så kan man ju inte visa att man har problem,” Jag tror att vi innerst inne vet att vi alla har olika saker vi brottas med, så varför kan vi inte bara lägga ner vår finafrikyrkligamåbrafasad? Någon måste bryta mönstret… är denna någon du?

Jag ska berätta en sann historia som jag upplevt: För ca 1½ år sedan drabbades min församling av ett fruktansvärt bud. En ung man (i min ålder) hade tagit livet av sig. Detta kom som en stor chock. Ingen i församlingen (ca 450 medlemmar) hade vetat om att han hade mått dåligt, så dåligt att han inte orkade med att leva vidare. Detta fick mig att börja tänka och diskutera med mina vänner. Min stora fråga var: Hade min glättiga jargong och finafrikyrkligamåbrafasad bidragit till denna unga mans tystnad och så småningom hans död? Jag kom fram till att jag var medskyldig på så sätt att jag hade närt ett sådant “må-bra beteende”

Vi har ett ansvar för varandra, alla olika personligheter och måenden måste få plats i församlingen och vi måste våga vara ärliga och förtroliga med varandra kontinuerligt. Kanske är det så att vi måste börja med oss själva, för det är ju bara sig själv som man kan förändra. Våga vara rak, ärlig och förtrolig i den lilla gruppen, exempelvis cellgruppen. Våga blotta lite av dig själv och du ska se att andra i din omgivning oxå så småningom börjar vara förtroliga och medmänskligheten blomma. Kanske blir då idealbilden annorlunda och de privata gränserna mindre rigida.

Det var allt för mig denna gång! Varma hälsningar Mi