Dels tycker jag (kanske) att även spädbarnsdop har ett visst teologiskt värde, åtminstone då man (som det är tänkt) döps i församlingen, i Guds namn och av troende föräldrar som åtar sig att fostra barnet in i ett församlingssammanhang. Förstår jag dig rätt så ser du inget dop-värde i detta? Dels tycker jag att en åttaåring inte bör räknas som en fullt ansvarig person som kan antas vara beredd att följa Messias till avrättningsplatsen osv. Därmed lägger jag möjligen mindre betoning vid “bekännelsen” än man gjort i baptistisk tradition (“varför säger ni “herre, herre” när ni ändå inte gör vad jag säger”), däremot tycker jag att ligger nära den anabaptistiska dop-praxisen där dopet måste föregås av en undervisning om ett radikalt (och lidande) liv i Jesus efterföljd, och där dopet också innebär att man blir en del av en fostrande gemenskap (Mt 18:15-22), där man genuint kan delta i dessa processer.

När det gäller Herrens måltid så är jag för att praktisera en kombination av öppet och slutet bord. I enlighet med Jesus måltidspraxis så bör vems som helst vara välkommen vid bordet (tom satan var ju med vid den sista måltiden…), men det bör vara dom troende och döpta som styr över måltiden och dess olika moment. Här frångår jag (och den gruppen jag är med i) i viss mån baptistisk och anabaptistisk praxis med slutet nattvardsbord (och Didaché). Å andra sidan är vår Herrens måltid-praktik så pass annorlunda (full måltid, inget bröd och vin), att traditionen möjligen inte kan ge tillräckligt tydlig vägledning. Intressant nog framförde våra vänner i Bruderhof just synen på Herrens måltid (extrem-sluten eller extrem-öppen) som den största skillnaden gentemot Shane Claiborne och dom andra i den nymonastiska rörelsen som ju står anabaptismen nära annars.

Att bara “reparera” dop av spädbarn tycker jag i vår historiska situation blir märkligt. Det skulle ju innebära att vi inte får döpa någon som inte är uppväxt i en baptistisk familj (eftersom väldigt många av tradition blivit döpta som barn). Alla spädbarnsdöpta som på allvar vill joina en baptistisk församling ska döpas, tycker JAG. Vi har dock öppnat stadgan för vårt medlemskap. Men jag tvekar inte att varken döpa spädbarnsdöpta eller att uppmuntra spädbarnsdöpta till dop (säger inte omdop eftersom inte spädbarnsdop är dop, enligt min uppfattning).

Av egen erfarenhet vet jag ju hur fantastiskt det är att komma ihåg den konkreta handlingen då jag inför en massa människor gick ner i vatten och blev doppad. Bara att man går med på det vittnar ju om att bekännelsen och tillhörigheten till den kristna gemenskapen betyder något.

Men hur tycker du (och ni andra) att man kan koppla nattvarden till dopet?

Med ojämna mellanrum vaknar dock anabaptisten i mig och viskar inom mig att det finns något av antingen eller i dopet. Man kan inte vara döpt till 60% och senare komplettera med 40. I den tidiga Jesus-rörelsen verkar dopet ha varit den handling som beseglade omvändelse och innebar en praktisk övergång från det gamla livet till det nya. Dopet i NT tycks motsvara väckelserörelsernas “gå fram” eller handuppräckning. Eller hur tänker du?

Den ny-anabaptistiska Bruderhof-rörelsen (www.churchcommunities.org) med rötterna i 20-talets Tyskland och nära relationer till dom historiska anabaptisterna och som vi haft rätt mycket kontakt med skulle knappast godta mitt dop om jag ville joina dom. Däremot skulle dom antagligen godta ett dop som man själv “tror på”, som kan knytas till omvändelsen, och som skett i vuxen ålder i ett baptistiskt sammanhang. Det skulle i så fall antagligen för dom handla mer om en “dop-reparation”.

Problemet, och fördelen, med ett “omdop” (eller då, mer korrekt, att helt underkänna sitt gamla låtsasdop och istället bli döpt på riktigt) är inte minst ekumeniskt. Det är en ännu tydligare markering mot kyrkorna (även dom baptistiska då), på gott och ont. Samtidigt kan det förstås hjälpa till i farten mot en mer tydligt Jesus-centrerad livsstil och kanske provocera andra till ställningstagande.

Typ så. (Världens längsta kommentar…)

Några tips till dig vet jag inte om jag har. Kanske omdop? Jag vet att du funderat en hel del på hur man kan förnya dopet eller laga ett dåligt dop. Sa inte du någon gång att man ändå kan se barndop som dop, men att det är dåliga dop som i efterhand kan behöva förstärkas. Jag tänker så litegrann. Att delta i Herrens måltid regelbundet kan ju kanske vara ett sätt att bekräfta sitt dop och tillhörigheten i ett nytt folk där världsliga kategoriseringar relativiseras (men då måste man påminnas om att det är det man gör när man delar målitden). I sådant fall är det också väldigt ologiskt att tillämpa det öppna nattvardsbordet som vi gör i vår församling, där var och en (oavsett dop eller inte) hälsas välkommen att ta del av gåvorna, men där bekännelsen till Jesus Kristus är viktig. Kanske den första offentliga bekännelsen av Jesus som Herre ska vara dopet och inte Herrens måltid. Fortsätt att samtala med mig om detta, Jonas.
Övriga; välkomna in i samtalet!!!!