Jag står fast vid åsikten att du borde skriva en tryckt bok om FB:s historia och teologi. Du brukar ju själv påtala EFK:s negligering av det stråket i dess historia – kanske är det dags för en bok? Själv skulle jag vara mycket intresserad av en sådan framställning, även om jag inte känner mig så lockad av alla FB:s teologiska ställningstaganden. En fråga till dock; var FB en enhetlig rörelse när det gällde synen på t.ex. detta med de eviga straffen, treenigheten o.s.v., eller var man mer en rörelse med högt i tak där dessa, i jämförelse med andra kyrkor och samfund, avvikande tankar rymdes?

B; tack för din kommentar. Tror att den erfarenhet av rädsla du delar är vanlig. Det är just detta med rädslan för helvetet som är problemet. Om vi tror på ett evigt medvetet helvete så är Jesus nästan kärlekslöst tyst om detta. Jag gillar din sista mening om att det känns fel att Gud skulle vara mindre kärleksfull än din mamma – håller med till 500%! Så kan det liksom inte vara, och bl.a. därför har jag svårt att ta till mig tanken på ett evigt medvetet liv utan Gud. (En sak till – det är helt ok att vara anonym på bloggen, men jag vill gärna att du anger en riktig mejladress så att jag har koll på att du är en verklig person. Släppte igenom dej den här gången eftersom jag tyckte att inlägget var seriöst.)

Jonas L; tack för din anmärkning. Jag tror att du sätter fingret på vad jag är ute efter – vi behöver fylla “himlen” med rätt innehåll. Att använda begreppet himlen må vara problematiskt, men vi är så vana att använda oss av motsatsparen himmel och helvete när vi pratar om framtidens öden och äventyr. Dessutom använder ju Jesus begreppet “himmelriket” (i Matteusevangeliet) som synonym till Guds rike. Intressant tanke med en typ av skärseldstanke där inte alternativet till “himlen” ses som definitivt. Är det en tanke du stött på hos fribaptisterna?

Daniel; jag tror inte du retar upp någon, tack för ditt inlägg! Jag tror faktiskt inte att Gud i första hand vill rädda oss för att vi ska slippa helvetet utan för att han vill att vi ska ha en harmonisk gemenskap med honom, med varandra och med skapelsen – det som var Guds tanke från början. Gud befriar oss inte bara från, utan först och främst TILL något. Alternativet till dessa harmoniska relationer är ett liv under förgängelsen; alltså helvetet. Redan nu bjuds vi in i att genom det Jesus gjort och Andens närvaro att leva i dessa relationer. Det är det som det kristna livet handlar om, snarare än de företeelser du räknar upp.

Jag vill dock gnälla lite över uttrycket “himlen”. Jag kan inte se att NT någon enda stans säger att vi ska till himlen, däremot talas det mycket om guds rike (på jorden!), och hur vi kan komma in dit.

Sen undrar jag lite över detta med utplåning. Frågan är väl varför gud väljer att utplåna människor (alternativt sluta hålla dom vid liv), istället att fortsätta älska dom och hoppas och verka för deras räddning. Att säga att

Fast det rimmar väldigt illa med min bild av en god och kärleksfull Gud. I min värld är inte Gud genomgod om han låter oss hamna i helvetet i evighet. Fast det stämmer ju in med den gammaltestamentliga, arga, hämnande guden.

Önskar dock att det inte är på det viset, att Gud verkligen ÄR kärleken personifierad och förlåter ALLA, ändrar allas hjärtan i slutändan. Så VILL jag att det ska vara. Att Gud skulle vara mindre kärleksfull än exempelvis min mamma känns fel.

Kul att du börjat blogga igen!