Det är och kan aldrig vara någon annans uppgift än kyrkans att visa vad kristen tro är. En felaktig bild av kristen tro som s.k. “objektiv” undervisning vill ge tror jag är mer stjälpande än hjälpande. Man räknar med (enligt Stuart Murray som jag lyssnade på i lördags) att vid Konstantins omvändelse omfattade den kristna kyrkan 10% av hela romarrikets befolkning. Denna enorma utveckling hade alltså skett på knappt tre hundra år med ursprung i en marginell grupp människor i ett marginellt folk i en marginell del av det romerska imperiet. Maktens frestelse att “kunna göra så mycket bra och göra det effektivt” blev dock för oemotståndlig, och därmed blev den kristna tron till sitt väsen förvanskad. Jag menar att kyrkan SKA synas, SKA höras, men precis som Jesus ska den göra det på ett oväntat sätt i oväntade frågor och på ett sätt som inte handlar om att bevaka sina egna rättigheter, utan – precis som du så klockrent formulerar det: “Kanske om vi hittar tillbaka till en kyrka utan privilegier, att det kan förändra oss också? Att rustade med stort självförtroende och Anden brinnande sträva neråt efter törstande människor genom till exempel socialt arbete, istället för att med flackande blick uppåt söka omvärldens acceptens.”

Jag har alltid tyckt att stat och kyrka ska vara åtskilda. Även om mina skäl till det förändrats radikalt. Före den där omvälvande natten i augusti 2005 då jag under dramatiska former kom till en djup insikt om Guds existens, ansåg jag inte olikt herr Sturmark, att kyrkan och Gud inte hade någon plats i ett modernt och vetenskapligt samhälle med tänkande och upplysta människor. Särskilt inte som en maktstruktur. Idag är det smärtsamt uppenbart för mina kristna ögon att världen mer än någonsin behöver lära känna och leva med den sanne Kristus. Jag träffar många sökare genom Alpha där jag är aktiv och jag förvånas inte över den låga trovärdighet kyrkan många gånger har i deras ögon. Men jag ser också människors liv mycket påtagligt förvandlas från mörker till ljus! Med åren inser jag ödmjukt att jag har en liten del i förvandlingen, även om den biten också är viktig.

Jag är med i tankarna ända fram till marginalen som kyrkans naturliga hemvist. Är det verkligen bara där vi trovärdigt kan verka? Min ängslan som beskrivs ovan, rör de människor som växer upp i ett samhälle där kristendomen, vad den nu har blivit, helt slutar att synas. En tillvaro där ungdomar inte har några som helst referensramar. Kristendom är redan nu en subkategori i religionsundervisningen och inte ett bud om glädje, frid och evigt liv. Vi kan aldrig synas till varje pris, det håller jag med om. Och vi kan inte synas till det pris vi idag betalar – en ointressant och urvattnad kyrka. En röst som vilken annan. En åsikt bland andra. En kyrka som låter sig hunsas och överväger att ge prästen ledigt från kyrkan den dag lokalen ska upplåtas till skolavslutning. Den kyrkan vill jag inte tillhöra.

Tillbaka till de Kristussvultna människor som längtar utan att veta, hur kommer vår kontaktyta se ut? Kanske är de forum vi verkar i idag fullt tillräckliga och att människor ser och känner en äkthet de inte tidigare sett om vi förändrar vårt klädsamt tillrättalagda och ständigt inkluderande manér. Kanske om vi hittar tillbaka till en kyrka utan privilegier, att det kan förändra oss också? Att rustade med stort självförtroende och Anden brinnande sträva neråt efter törstande människor genom till exempel socialt arbete, istället för att med flackande blick uppåt söka omvärldens acceptens.

Håller helt med dig om att vi behöver en skärpning “syskon emellan”, men utifrån kyrkans priviligerade ställning har det varit möjligt att tillbe Jesus utan att följa Jesus. Därför har vi inte beredskapen i församlingarna att plötsligt bara börja tillrättavisa varandra hursomhelst – vi måste börja bjuda in varandra till att peta i våra liv. I den bästa av världar var det det vi gjorde i dopet, men så ser det ju tyvärr inte ut i vår individualiserade tid då allt handlar om “JAG och Jesus” och “Vi”-perspektivet hamnat i skymundan.

Jag tror inte det handlar så mycket om att “hitta” en sådan gemenskap som att forma en av den gemenskap man redan står i. En bra början är att be andra om hjälp att uppmuntra, förmana och tillrättavisa, och verkligen också visa att man ödmjukt tar deras råd och åsikter på allvar. Vad menar du förresten med “Jehovas vittne liknande tillställningar”?