1997 var jag på Liseberg och provade en för det året ny åkattraktion – Hangover. Det var en hisnande upplevelse. När man åkte nerför rälsen sög det något hejdlöst i maggropen. Och just som det sög som värst och jag hann tänka; “nu kan det inte suga mer”, så accelererade farten lite till och det sög lite mer än vad man trodde gick.

 Den upplevelsen liknar att vara anhängare till IFK Norrköping. 2007 var året då allt vände; överlägsen seger i Superettan och återtåget till Allsvenskan var ett faktum. Efter 2008 var vi tillbaka i Superettan och man tänkte “nu kan det inte suga mer”, men man ska aldrig underskatta en åkattraktion. Efter sex omgångar i årets Superetta har vi inte en enda seger, och problemet är att det finns ingenting som talar för att det ska vända. Ikväll förlorar vi mot Vasalund (!) med 3-4 på “Nya Idrottsparken”, som inte hade funnits i någons hjärna om man kunnat sia om läget när beslutet om byggnation togs. Jag har inte längre några förväntningar att det kommer att vända. Allt är skit med IFK Norrköping och hjärtat blöder. Jag visste att Hangover skulle vända uppåt igen – jag ser inte hur Peking ska kunna vända när Superettans dyraste trupp presterar sämst.

Och ingenting – INGENTING – blir bättre av att Örebro vann med 2-0 mot Hammarby en sådan här kväll…

Uppdatering 12/5: Mats Willner skriver klarsynt om IFK i dagens NT här…

Idag är det måndag igen. Tiden går vansinnigt fort. Som pastor tänker jag veckorna väldigt mycket i predikningar. “Den veckan funderade jag mycket på försoningen” eller “den där veckan hade jag skrivkramp” eller “den där veckan funderade jag mycket på lögn och förtal” o.s.v. Veckan som gått har jag funderat mycket på Anden, och resultatet av dessa funderingar går att lyssna på här.

 Just nu är jag hemma med mina två små älskade juveler Maja och Amos. Barn i tvåårsåldern är det mest charmiga och roliga man kan ha att göra med (åtminstone sina egna). Fick nyss avbryta en rolig lek innan den urartade; saxfäktning. Det blev så där tyst som det bara kan bli då barn håller på med något de vet att de inte får. Jag hittade dem till slut stående på köksbordet med varsin sax. Om texten upplevs som ovanligt ryckig och osammanhängande beror det på att jag avbryts ungefär hela tiden.

Veckan som ligger framför finns ingen predikan att tänka på, vilket är ganska skönt. Imorgon ska jag åka med på en pensionärsresa och till helgen ska jag på EFK:s representantskapsmöte i Stockholm, vilket ska bli väldigt intressant med tanke på de olika diskussioner som levt under våren. Redan på fredag åker jag till Nyköping där jag för ett dygn ska återförenas med min basgrupp. Basgruppen är en grupp nya pastorer som under ett par års tid träffats och utbytt erfarenheter, bekymmer och glädjeämnen. Det ska bli ett kärt återseende av goda vänner!

Jag ser fram emot veckan som ligger framför!