Nu är det bara en knapp timme kvar till gudstjänsten börjar. Första söndagen varje månad har vi samtalsgudstjänst, vilket innebär att en stor del av gudstjänsten är samtal runt fikaborden. Till grund för dagens samtal ska jag predika om vårt behov av en kopernikansk revolution. Astronomen Kopernikus levde på 1500-talet och pläderade för en heliocentrisk världsbild istället för en geocentrisk. Jorden kretsar kring solen – inte tvärtom som tydligen lär ha varit det dominerande perspektivet. På samma sätt utmanas vi av Jesus att släppa en världsbild av att själva vara universums centrum och istället låta Gud utgöra centrum i våra liv. Jesus vill få oss att leva ett teocentiskt liv istället för ett egocentriskt.

Väldigt mycket av det vi gör tillsammans som kristen församling, och som vi fått uppdrag att göra som kristen församling, är en hjälp att hela tiden utmana vår egocentrism som hela tiden vill prägla våra tankar och handlingar. Bön, dop, Herrens måltid, givande, församlingsmöte, konfliktlösning, bikt, tillbedjan har alla det syftet att styrka oss att inte ge efter för frestelsen att sätta mig själv på Guds plats. Jag hoppas på bra samtal kring detta.

Imorgon går jag sedan på semester i fem veckor. Ved, umgänge med familj och vänner, läsa, Gotland, Åbo och Göteborg är några planerade ledord inför dessa veckor. Förhoppningsvis har den listan utökats rejält med facit i hand.

Både bloggar och media av alla de slag har under den senaste veckan varit sprängfylld med nyheter relaterade till Michael Jacksons plötsliga bortgång. Själv nåddes jag av nyheten på ett flygplan mellan Stockholm och Riga. Det kan tyckas lite patetiskt att jag också sällar mig till alla som ska skriva eller säga något om detta, men Michael Jackson var min allra första stora idol. 1988 nåddes Svenska Skolan i Tanzania som jag gick på av en videodokumentär som handlade om hans turné i anslutning till den då nysläppta skivan Bad. Efter att ha sett den videon var jag såld.

Michael Jacksons kreativitet och genialitet som låtskrivare och dansare kan inte nog uppskattas. Har nu dammat av några skivor och lyssnar för fullt här hemma. Låtar som “Billie Jean”, “Wanna be starting something”, “Don’t stop till you get enogh”, “Bad”, “Black or white” m.fl., har gjort ett outplånligt intryck på en hel generation.

Sedan har vi de mer politiska texterna med temat “vi har förstört en fantastisk värld, men det finns en väg att förändra den”. Dessa andas en naivitet som kan vara något svår att ta till sig. Men när jag lyssnar på låtar som “Man in the mirror” (se nedan), “Heal the world” och “Earth song” vill jag inget annat än att han ska ha rätt. Det märks också att han själv trodde på sina sånger och längtade efter förändring. Hans visioner och längtan efter en upprättad skapelse och människor i fred har tydligt kristna beröringspunkter.

 Med tiden blev han konstigare och konstigare. Utan tvekan var han ett offer för vad som faktiskt händer med människor som inte fått vara barn när de var barn. Istället kompenserade han för det när han var fysiskt vuxen. Han var vuxen som barn och blev barn som vuxen, vilket blir ganska groteskt. Rykten och anklagelser av olika slag kom på senare år att överskugga hans artisteri, vilket gjorde att hans liv inte direkt slutade när han var på topp – snarare tvärtom. Vad som är sant och vad som är fabricerade fakta lär vi aldrig få reda på. Hans liv slutade på min födelsedag, och jag inser att jag nu är lika gammal som Michael Jackson var när jag gillade honom som bäst.

Hursomhelst har hans musik faktiskt betytt mycket för mig under min uppväxt och tonårstid. Nu när jag sitter hemma och lyssnar märker jag att även mina barn verkar gilla låtarna. Hans musik kommer inte att sluta spelas – snarare kommer Michael Jacksons eftermäle vara betydligt mer positivt nu än hans rykte var under det sista decenniet av hans liv.

Under hela min uppväxt har jag hört talas om Mariupol. Mariupol är en stad i Ukraina belägen vid Asovska Sjön, alldeles norr om Svarta Havet, där vi sedan 1991 har en vänförsamling. Nu har jag varit där och sett staden, människorna och kyrkan med egna ögon. Det har varit mycket intressanta dagar. Under tre dagar har vi – min medresenär Hans Hagdahl och jag – suttit på möten 12 timmar. Jag predikade vid två av de fyra gudstjänsterna vi var med på. Tack vare att vi hade en väldigt duktig och trevlig tolk blev inte de 12 timmarna så outhärdliga som man kanske kunde tro.

Det som slår mig tydligast är den värme, kärlek och gästfrihet vi mötte hos församlingen. Jag tror dessutom att klockan – som jag skrev om i föregående inlägg - gick hem. Men det vet man aldrig. Både vi och ukrainarna vet hur man ska vara trevlig och dölja sådant som kan bringa gästen/värden i pinsam sits.

Det var emellertid väldigt skönt att få komma hem av flera orsaker. Jag längtade väldigt mycket efter min familj. Maten vi fick var förmodligen väldigt fin, men jag hade väldiga bekymmer att få ner den i magen. Dessutom sket jag inte under hela resan eftersom jag helst undviker att göra det borta. Att få komma hem och göra ett stort A, och äta utan att ständigt bli överraskad över vad man stoppar i sig var fantastiskt. Det är nyttigt att åka iväg – det kan räcka med några dagar – så att man uppskattar den tillvaro man lever i.