I dessa dagar talas det om domarskandalerna i VM. England fick ett solklart mål bortdömt mot Tyskland och Argentina fick ett mål mot Mexiko som de inte borde fått. Dessa domarmissar i VM väger dock lätt mot det som jag och alla de drygt 5000 åskådarna fick bevittna på Nya Parken igår i matchen mellan IFK Norrköping och Ängelholm. Ungefär en kvart in i andra halvlek hade vårt älskade Norrköping börjat ta över matchen och man skapade chanser. Till slut gjorde man också 1-0, vilket alla inblandade utom domaren verkade se. Spelarna började fira målet och målvakten i Ängelholm reser sig upp med bollen i händerna. Plötsligt ändras hela hans kroppsspråk. Från en krokryggig och tydligt besviken pose, kastar han ut bollen och sätter igång spelet igen. Han upptäckte att domaren inte signalerat för det mål som han, hans backlinje och Norrköpings anfallare redan räknat in. Istället gör Ängelholm mål i det anfall som följde och tyvärr hade IFK denna kväll inte krafter att resa sig. Den domaren bör inte få döma mer i Superettan. Det är bättre han dömer VM eller något annat betydelselöst sammanhang!

Sur över detta debackel sitter jag nu och förbereder en predikan. Med början på söndag kommer jag att predika igenom Apostlagärningarnas berättelse under resten av året. På söndag ska jag ta min utgångspunkt i det uppdrag som den kristna gemenskapen har sitt existensberättigande i; nämligen att vittna om Jesus Kristus: “Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Med tanke på hur få det var som fick detta uppdrag tedde sig antagligen detta uppdrag omöjligt. Det jag tänker försöka säga på söndag är två saker:

1) ALLT BÖRJAR MED GUD
En poäng med det omöjliga uppdraget – mission impossible – är att inse att oavsett hur duktiga vi är, räcker inte det. Allt börjar med Gud och utan Gud kan inget vi gör som människor eller församling vara bestående. Därför ska lärjungarna göra något så ineffektivt och icke produktivt som att vänta. Man ska vänta på att bli utrustade med kraft.

2) DET BÖRJAR DÄR VI ÄR
Jesus säger inte att de ska börja vid jordens yttersta gräns. Det börjar exakt där de befinner sig – i Jerusalem. Vi kan alla börja exakt där vi är att leva ut Guds befrielse till världen i den verklighet vi just nu står i. Vad sedan detta leder till som ringar på vattnet kan inte vi själva överblicka. Ledda av Anden ser vi genom Apostlagärningarna hur de kristna spred budskapet genom det romerska riket. Det öppna slutet i boken antyder att det sista steget i uppdraget – “till jordens yttersta gräns” – fortsätter att förverkligas genom vad Gud gör genom sin församling idag.

Idag börjar fotbolls-VM på allvar. Nu är det vinna eller försvinna som gäller i varje match och så här kommer det att gå:

Åttondelsfinaler:

Uruguay – Sydkorea 2-0

USA – Ghana 1-1 (USA vinner på straffar)

Tyskland – England 2-1

Argentina – Mexico 1-0

Slovakien – Holland 0-2

Brasilien – Chile 2-1

Paraguay – Japan 1-1 (Paraguay vinner efter straffar)

Spanien – Portugal 2-1

Kvartsfinaler:

Uruguay – USA 2-1

Tyskland – Argentina 1-3

Holland – Brasilien 0-2

Paraguay – Spanien 0-2

Semifinaler:

Uruguay – Brasilien 1-3

Argentina – Spanien 2-2 (Argentina till final efter straffar)

Bronsmatch:

Spanien – Uruguay 1-0

Final:

Brasilien – Argentina 2-0

Brasilien blir världsmästare för sjätte gången. Hjärtat säger Tyskland eller England, men man får njuta av ett historiskt drömmöte redan i åttondelsfinalen. Det vore roligt om Argentina kunde knäppa brassarna på näsan i finalen, men tycärr blir det inte så. Om jag har fel; kommentera det!

I morse när klockradion stod på 06:48 väcktes Sara och jag av våra barn Elsa, Hugo och Amos. Maja och Jona var redan hos oss i sängen. De sjöng och hurrade för oss, vilket var enormt rörande även den tiden på morgonen. Elsa, 8 år, hade gjort en tavla och satt in den i en ram. En fin teckning med följande inskription: “Grattis mamma och pappa 65 år”. Detta är ju helt riktigt eftersom jag fyller 32 och Sara 33 idag.

Senare ska vi gå upp till midsommarfirandet här i Östra Ryd där det blir dans kring stången. Jag hoppas också få se en eller annan match från VM. Det är ju skrällarnas VM, och jag bevittnade de regerande mästarna Italiens uttåg i förlustmatchen mot Slovakien igår. Sista tio minuterna visade Italien upp ett spel som de hade kunnat gå långt med, men som man inte sett röken av under de tidigare matcherna och de första 80 minuterna igår. Rätt åt dem att de åkte ur. Idag hoppas jag att Spanien krånglar sig vidare. Frågan är om det blir Spanien eller Schweiz som gör Chile sällskap vidare från grupp H. Från grupp G, dagens andra aktuella grupp, är Brasilien och Portugal i praktiken redan klara. Imorgon återkommer jag med ett tips kring åttondelsfinaler och framåt – då börjar VM på riktigt!

Torpkonferensen har arrangerats på Torps gård mellan Kumla och Fjugesta varje midsommarvecka sedan 1887. I år är det alltså 124:e gången som människor från hela landet samlas där för att gemensamt möta Gud i undervisning, lovsång och bön. Det är Evangeliska Frikyrkan, den församlingsrörelse vår församling tillhör, som arrangerar det hela, men Torpkonferensens prägel alltsedan dess start är att den ska vara allkristen. Därför finns de flesta samfund representerade när det gäller de medverkandes härkomst. Själv är jag uppväxt med att åka till Torp varje midsommarvecka, men vi har inte varit där hela veckan på flera år. Däremot försöker vi åka över någon eller ett par dagar.

Jag och mina två största barn var där mellan tisdag och onsdag. Det arrangeras  mycket bra saker för barn på konferensområdet och de stortrivs där. Vi hyste in oss hos min svåger Stefan som är där ensam med sina barn (mina barns kusiner alltså). Själv var jag bara med på en samling i Ladan (de stora samlingarna hålls i en gammal Lada som rymmer ett antal tusen sittplatser). Resten gick åt till att gå runt på området och småprata med folk. Det gäller därför att vara på rätt humör om man ska orka vara närvarande i varje samtal man dras in i.

Väl hemma, och det är därför jag skriver detta, kan man följa konferensens samlingar på webben och bli lite mer delaktig i vad som händer rent programmässigt. Klicka här, så har du möjlighet att följa gudstjänster live och titta på sådant som har varit. Särskilt förmiddagens bibelstudier (tisdag-torsdag 10:30) är att rekommendera. Jag ser också väldigt mycket fram mot att vår nära vän Jenny Petersson predikar i kvällens samling som börjar 19:00. Det räcker att sätta på sändningen 19:45 så slipper man allt sjungande och jox innan, som i alla fall känns krystat via TV-rutan.

Imorgon fyller min äkta hälft 33. Jag själv fyller också år imorgon, men jag är betydligt yngre. Vi ska fira genom att fira midsommar på hemmaplan. Kanske firas också genom en bloggpost.

UPPDATERING: Christian Svahn på EFK Ung har skrivit en mycket bra artikel om efterföljelse som jag vill göra er uppmärksamma på.  Betaniaförsamlingen i Östra Ryd har EFK Ung som en del i vår missionsbudget. Så borde fler församlingar göra!!!

Igår fick vi vara med om ett dop i vår församling. Dopet är, utifrån ett kristet perspektiv, den största och viktigaste händelsen i en människas liv. Jag predikade om att dopet som ritual måste förklaras för att förstås. Det saknar betydelse och är fullständigt omöjligt att begripa om vi inte förklarar vad som sker, och om inte dess betydelse gestaltas i hur de döpta relaterar till varandra.

Dopet anknyter till det mest centrala i den bibliska berättelsen: nämligen att Gud är en Gud som befriar från slaveri. Den tydligaste berättelsen i Bibeln om detta är ju när Mose ledde Israels folk ut ur Egyptens slaveri. Jagade av Faraos soldater och med Röda Havet framför sig såg hoppet ut att vara ute, men då öppnades en väg genom vattnet. I valet mellan att återvända till slaveriet eller att ta ett modigt steg i tro ut i det okända, valde folket det senare.  Dopet markerar att man tar emot Guds befrielse från slaveriet under de makter som ständigt vill förslava oss och hindra oss från att leva det liv i frihet som Gud skapat oss till.

Det handlar alltså inte bara om befrielse från ett slaveri. Det handlar också om befrielse till ett nytt liv. Vi bedrar oss själva om vi tror att vi kan vara fria från auktoriteter. “You’re gonna have to serve somebody” sjunger Bob Dylan. Istället för ett liv under destruktiva makter förs vi in i en ny skapelse där Gud är centrum. Den nya skapelsen påverkar våra liv på alla plan, inte minst hur vi relaterar till varandra. Paulus skriver: “”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:27-28). På andra sidan om dopets vatten bejakar vi drömmen om den nya skapelsen och blir en del av dess förverkligande här i världen. Det nya livet, som i väldigt hög grad bygger på ett hopp vars förverkligande vi fortfarande väntar på, kan redan nu få börja spira.

Min stora längtan är att den kristna gemenskap jag tillhör ska få vara ett tecken på denna nya skapelse. Allt för att människor i vår omgivning ska fyllas med hopp om att det kanske inte går åt helvete med alltihop, och om att det kanske finns en god Gud som mot alla synliga odds ändå har sista ordet i tillvaron. Därför var det en oerhört stark upplevelse för mig att få döpa Kent igår. Han vittnade om hur han, som levt större delen av sitt liv i missbruk, på livets botten vände sig till Gud. Livet, eller Gud själv,  förde honom sedan i kontakt med vår gemenskap där han genom nya kontakter fått hjälp att bygga upp ett helt nytt liv. Sådana berättelser, och upplevelser som den igår, vänder mina tvivel till tro och hopp.