Dagen efter, kallas det visst. Det är det jag upplever idag, dagen efter första advent. Nu ska jag snart åka och bli vaccinerad mot svininfluensan. Visst låter det kul?

Roligare är emellertid att det imorgon är dags att dra igång “Adventstonen”. Vem ska det bli som inledningsbloggar? Någon gång under morgonen kommer inledningstonen att stämma här på Anton slår an ton. Mig kommer ni under december i huvudsak att möta i kommentarsfältet. Ha en fantastisk december – nu överlämnar jag tonen till andra under några veckor!

Jag vill önska alla bloggläsare en glad advent. Glöm inte att bereda väg och vara öppna för Guds rikes ankomst (advent) i era liv. Det rike som är fred, rättvisa och försonade relationer har segrat! Ett sätt att göra sig redo för denna ankomst är att redan nu börja leva ut den framtid som grundlagts i och med att Gud gjorde sin ankomst genom Jesus Kristus i vår värld, i vår historia. Den tomma graven är tecknet att detta rike är både tillgängligt och i antågande. Vågar vi tro och handla utifrån det?

Stort tack för alla fina grattishäslningar. Det går bra att fortsätta gatulerandet under föregående bloggpost.

På fars dag fick jag en konsertbiljett till Lalehs konsert på Skandiateatern i Norrköping. Igår var det dags och jag var där tillsammans med min gode vän Niclas. Jag har inte särskilt stor koll på Laleh men hon överraskade positivt. Det var en varm och intim spelning och Laleh gav prov på enorm musikalisk och poetisk begåvning. Hon har dessutom en oemotståndlig charm på scen och det är svårt att inte tycka om henne. De starkaste låtarna igår tyckte jag var “Snö” och “Big city love”. Bättre live än på skiva/spotify.

I helgen stundar advent, vilket för min del är förknippat med att jag oftast predikar två gånger. En gång på förmiddagen i Betania och en gång på kvällen i Östra Ryds kyrka. På kvällen kommer jag att tala om Guds rikes ankomst NU, och att det är bäst att ta emot det om man inte vill missa syftet med sin existens eller nöjer sig med den mening man själv lyckas skapa.

Nu är det bara några få dagar kvar. På tisdag är det premiär för “Adventstonen” här på bloggen. Det kommer att bli oerhört intressant att se vad ni “där ute” har att berätta. Välkomna med!

Idag har det gått exakt ett år sedan det första inlägget skrevs på denna blogg. Sedan dess har 109 bloggposter hunnits med. Detta är alltså bloggpost nummer 110. Ni som tycker att detta är värt att uppmärksamma; skriv gärna en gratulationshälsning till ettåringen i kommentarfältet! Det kanske också kan ge en indikation på om den är värd att hålla liv i .

På söndag är det första advent. Det är lika välkommet varje år att få ta fram ljusstakar, slingor och annat som bringar mörkret på flykt. Ett annat sätt att hålla humöret uppe i decembermörkret kan vara att varje dag fr.o.m. tisdag 1/12 gå in på “Anton slår an ton”. Jag har bjudit in s.k. adventsbloggare, och varje dag mellan 1/12 och 24/12 kommer ett nytt inlägg från en ny skribent. Jag har inte velat styra någon, utan alla får skriva exakt vad just de har på hjärtat. Vilka som ska skriva avslöjas inte på förhand. Det får visa sig från dag till dag. Häng med i denna “adventskalender” fr.o.m. nästa tisdag!

Sitter uppe. Klockan är 00:35 och torsdag har blivit fredag. Sara och två barn har åkt bort och jag är hemma med de tre andra. Det är oerhört tråkigt att gå och lägga sig själv.

Kan också avslöja att jag har en spännande idé på gång rörande bloggen. Vi får se om den går att förverkliga – det hänger nämligen inte på mig, utan på några av er som bemödar er med att läsa denna blogg. Vi får se.

Jag önskar dig en riktigt god natt!

I föregående inlägg delade jag med mig av en krönika jag skrivit i Betaniabladet. En krönikör av rang (till skillnad från undertecknad) och som alltid har något vettigt att säga är Johan Hakelius. Läs hans senaste krönika i Aftonbladet här. Kolla även vad han skrivit tidigare i Aftonbladets arkiv.

Sedan vill jag bara uppmärksamma er på en ny blogg i min länklista till höger. Det är familjen Dagernäs som delar med sig av sitt liv som missionärer i Tanzania. Du kan även komma till bloggen genom att klicka här.

Varje kvartal släpps ett nummer av Betaniabladet. I detta mycket läsvärda programblad står jag för en krönika under namnet “Anton slår an ton”. Det är också från denna stående spalt som jag stulit namnet till denna blogg. Mot slutet av veckan kommer ett nytt rykande färskt Betaniablad ut till alla hushåll i Östra Ryd, men för bloggens läsare bjuder jag här på en smygpremiär för min spalt. Varsågoda!

BORTOM FROSSERIET – Vad finns i bakgrunden?

Tiden går fort. Det lackar mot jul igen. Vi svenskar köper mat och julklappar för åtskilliga miljarder år efter år. Trots finanskrisen förväntar sig Handelns Utrednings-institut (HUI) att julhandeln kommer att slå nytt rekord. 61,3 miljarder förväntas vi spendera i detaljhandeln under december vilket innebär 6600 kr/person. Det är 1400 kr mer än månadssnittet övriga elva månader.

Detta kan man ha olika åsikter om. Men utan att ta till några överdrifter är det ett frosseri de flesta av oss har framför sig den närmaste månaden. Själva julfirandet går ofta ut på att äta, äta, ge paket, få paket, äta och slutligen äta lite till. Någonstans i bakgrunden spelas någon julskiva med någon som sjunger om julens innebörd. Texterna i dessa sånger rimmar illa med sättet vi för det mesta firar jul på. Förutom tomtar, renar och snö handlar dessa sånger – ofta de vackraste – om en Gud som har handlat. I Jesus Kristus blir Gud människa den första julnatten. Den räddningsaktion som Gud därmed iscensatte handlar om befrielse från självcentrering, till hela och upprättade relationer med Gud och varandra. Det tror jag vi alla i grund och botten längtar efter. Samtidigt vill vi inte låta det prägla oss i vårt självcentrerade firande där jag och mina närmaste är viktigast.

Därför är det så passande att dessa sånger spelas just i bakgrunden. Vi vill inte bli störda i allt det mysiga. Utmaningen som jag vill rikta till mig själv – och till dig som fortfarande läser detta och låter dig bli störd – är att fästa uppmärksamhet på det som helt kommit att hamna i bakgrunden. Det kanske är dags att inse att frosseriet inte gör oss lyckligare. Jag låter julens budskap sammanfattas genom ett utdrag från den allra bästa och vackraste av julsånger, men vars text alltför sällan tas på allvar; O Helga Natt av Adolphe Adam:

Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Tänk om vi kunde låta detta få prägla sättet vi firar på. God jul!

När jag kom till kontoret i morse ser jag att någon har gjort hål i den After Eight-ask som jag hade stående på skrivbordet. Så här såg det ut:

När jag se’n öppnade asken såg jag att någon/något käkat bort chokladöverdraget på en av bitarna, så att den såg ut så här:

Då förstod jag att jag haft möss på skrivbordet som ätit sig in i min choklad. Ett stort problem är att jag är hysteriskt rädd för möss, råttor och gnagare i största allmänhet. Som tur var kom Brita till hit till kyrkan. Hon visste var det fanns en fälla, gillrade den, och vi satte in den i garderoben i anslutning till mitt kontor. Efter några minuter hörde jag hur den slog igen, och chokladtjuven var äntligen fast, vilket också dokumenteras nedan:

Skönt, tänkte jag, men det var inte slut med ovälkomna gnagare denna dag. In kommer Sören Hellström, inbiten AIK:are (gnagare alltså för dig som inte är invigd), med hela munderingen på.

Oavsett vilka gnagare man har på besök har de ett gemensamt. De är oönskad ohyra som man helst vill bli av med .

Då är jag hemma igen från tre dagar på vår årliga medarbetarkonferens. Mycket har varit bra, och för första gången är jag inte besviken på innehållet (även om namnet på konferensens tema kunde fått en remissrunda till, som jag skrev i föregående inlägg). Höjdaren framför andra var Mikael Tellbes bibelstudium om kristen andlighet under onsdag förmiddag, som tidningen Dagen skriver om idag. Han talade om en andlighet som tar sig uttryck i mänsklig svaghet. Sann andlighet är kristologisk, korslik och kroppslig. Andlighet handlar inte primärt om spektakulära händelser på estraden – snarare tvärtom.

Kristen andlighet är dessutom verksam i gåvor som vi kallar övernaturliga. På eftermiddagen var det mer fokus på detta; att Gud talar till oss genom bilder, tankar och impulser. Vi fick se goda exempel på hur det kan fungera på ett jordnära och odramatiskt sätt. Ett problem vi har i kristenheten är att vi inte ger denna dimension av vår tro utrymme. Vi har intellektualiserat tron på bekostnad av öppenhet för Andens verk – det är en väldigt stor utmaning att hålla ihop det.

På förmiddagen idag har vi fått lyssna på Magnus Persson som planterat en församling i Malmö. Det var fascinerande att lyssna på honom – inte minst tack vare hans enorma kommunikativa förmåga. Han delade många tankar och lärdomar som det finns anledning att återkomma till.

Nu är jag hemma igen och har en hel del att förebereda inför helgen. Intressant att samtalet om bibelläsning är igång. Fortsätt gärna det samtalet. Kommentera gärna rapporterna från medarbetardagarna! Om du var där; vad tyckte du?