Just nu pågår Torpkonferensen på närkeslätten mellan Kumla och Fjugesta. Som barn var det självklart för mig att tillbringa midsommarveckan på Torp. Det är 125:e året i rad som konferensen arrangeras och man räknar med att den lockar uppemot 15000 besökare. Gudstjänster, seminarier, barnmöten, babysång och konserter är något av vad som erbjuds, men det största dragplåstret tror jag ändå är den mötesplats mellan människor som Torp blir under denna vecka. Jag var där igår, onsdag,  med Elsa och Hugo och deras jämnåriga kusiner. De skötte sig själva, så jag kunde gå omkring på området och göra vad som föll mig in. Jag sammanfattar mina intryck genom följande lista:

ROLIGAST 1: På förmiddagens kalasmöte (för barn) överraskades jag av att min gode vän Fredrik Jonsson på scenen inför ca 500-1000 personer imiterade en apa.

ROLIGAST 2: En av mina goda vänners pappa visade sin underarmstatuering. Den mannen är sannerligen märkt för livet…

BÄST: Att få träffa goda, fina och efterlängtade vänner!

CITATET: Anders Sjöberg på ett semiarium: “Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100% dödlig utgång.” Han talade om vad ordet “evangelium” står för, och med utgångspunkt i den sanning som citatet ändå ger uttryck för  är det kristna budskapet sannerligen ett evangelium!

RETORIKERN: Pastorn och författaren Runar Eldebo talade vid ett seminarium utifrån sin senaste bok Salt om att vara salt i tillvaron. Han skriver visserligen bra, men han är än bättre att lyssna på. Jag funderar fortfarande på det han sa, vilket är exakt vad han vill med sitt föredrag antar jag.

KLIPPET 1: I bokhandeln stod jag och funderade över om jag äntligen skulle köpa Tommy Wassermans kommentar till Hebréerbrevet. Som av en händelse kommer författaren själv in i butiken och erbjuder mig att följa med till bakluckan på hans bil där jag kan köpa ett exemplar betydligt billigare. Fick den dessutom, i väldigt personliga ordalag, signerad. Tack, Tommy!

KLIPPET 2: Hur är det möjligt att sälja ut så bra böcker så billigt. Ett underkännande till svensk kristenhet att Hauerwas/Willimons bok Sanningen om Gud – det kristna livet och 10 Guds bud fortfarande går att få tag på för 29:-. Köpte ett exemplar till församlingens bibliotek.

GLÄDJEN: Att se mina barn ha roligt tillsammans med sina vänner är den största glädjen och dagens stora behållning.

FRÅGAN: Med risk för att verka gammal och tråkig: varför ska det sjungas så länge innan predikan på kvällsmötet? Klockan gick och jag var tvungen att lämna mitt i Berit Simonssons predikan om uppbrott som dessutom börjat väldigt intressant.

TRADITIONEN: Vädret brukar vara dåligt, i bästa fall “sådär”. Igår var det uppehåll utom någon halvtimme efter lunch. Att sitta i ladan och lyssna på god undervisning samtidigt som regnet smattrar mot plåten gör mig nostalgisk, gripen och fylld av minnen från min barndoms och tonårstids Torpkonferenser. Jag konstaterar att platsen, och framför allt händelser knutna till denna plats, har varit viktiga och i viss mån format den jag är. Men jag konstaterar också att det är en annan tid – jag kan inte i samma utsträckning längre uppskatta företeelsen “kristna konferenser”. Efter en dag åker jag gärna hem!

Idag sitter jag med en massa administrativa sysslor och finner mig själv längta efter semestern. “Men det är långt härifrån till dit” som gubben sa när han pekade på månen.

Ikväll ska jag till Linköping och planera ett läger för åldern 7-13 på Östgötagården i augusti. I ett svagt ögonblick – i tron att det skulle vara ett litet läger med ca 35 barn från tre församlingar – tog jag på mig uppgiften att vara lägerchef. Nu har åtta församlingar visat intresse och prognosen pekar mot drygt 70 barn. Med min ringa erfarenhet av lägerchefsskap är det bara att hoppas det hela förlöper fint. Jag förlitar mig helt på den myckna rutinen bland de övriga i ledarstaben. Hoppas också att många frågetecken ska vara uträtade efter kvällens träff.

Semestern då? Jo, vecka 28-30 och 32-33 har jag semester. I det första blocket åker vi på en tripp till Norrland. Vecka 29 har jag lovat att ta hand om undervisningen på en lägervecka för nysvenskar på Arnemarksgården mellan Piteå och Älvsbyn. Som familj ser vi det som ett privilegium att få vara med om denna vecka och möta nya människor och kulturer. När det gäller undervisningen är det en spännande utmaning som jag samtidigt bävar en hel del inför. Det är en helt ny åhörarskara för mig, och jag vet inte riktigt ännu vad jag ska undervisa om. Kanske gör jag någon variant på Berättelsen som jag använt som kurs här, eller så tar jag fyra pass från bergspredikan. Under resan upp och ner hoppas vi kunna njuta av vad Sverige har att erbjuda. Vi funderar faktiskt på att bo några nätter i tält. Kanske lite dumt?

Glad pingst hela världen! Själv ska jag fira genom att fira gudstjänst tillsammans med den församling jag är en del av. Jag ska dessutom predika pingstens budskap om att den Helige Ande – Guds egen närvaro – är utgjuten och tillgänglig. Pingsten är en stor helg – det är nämligen på ett sätt den kristna församlingens födelsedag. Genom Anden får församlingen kraft och mod att leva och vara i det som är hennes enda existensberättigande: att i världen vittna om att Jesus är uppstånden och visa vad det innebär för vårt sätt att leva och relatera till varandra. I pingstens händelse drog en missionsrörelse igång som alltsedan dess varit verksam i världen. Idag vill jag utmana oss att ta emot helig Ande och bli en del i den missionsrörelsen.

Början av juni är alltid en intensiv tid för de allra flesta. I vår familj är detta ännu mer påtagligt. Inom loppet av tretton dagar fyller fyra av våra fem barn år och ger ytterligare bränsle åt livstempot bland föräldramöten, skolavslutningar och annat som hör till årstiden.

Idag, fredag, ägnar jag mig dock åt söndagens predikan. Under fem söndagar i sommar har jag bestämt mig för att predika utifrån de fem områden som adresseras i Evangeliska Frikyrkans (EFKs) strategi för sverigearbetet det närmaste decenniet. Det är en väl formulerad skrift som, precis som allt annat som publiceras i Örebro, riskerar att hamna i någon mapp för att sedan förpassas till glömskans domäner. Just denna är dock så bra till sitt  innehåll att jag anser den värd att uppmärksamma.

På söndag ska jag predika om vikten av att förkunna Jesus som unik. Som kyrka tappar vi, anser jag, helt vårt existensberättigande om vi inte förkunnar evangeliet om att Jesus Kristus är uppstånden och därmed världens rättmätige Herre och frälsare. I en tid och kultur av religionspluralism görs det ofta gällande att det är intolerant och trångsynt att göra exklusiva anspråk (skrev om detta här). Samtidigt som Sverige förändrats har debattklimatet inte gjort det – vi hanterar inte mer än en åsikt i taget och den svenska enhetskulturen gör sig fortfarande gällande i TV-soffor, debattprogram och i det mediala klimatet överhuvudtaget.

Den första kristna församlingen växte fram i en pluralistisk miljö som på många sätt liknar dagens Sverige. I valet mellan att tona ner det kristna evangeliets anspråk för att inte stöta sig med omgivningen, eller att på olika och kreativa sätt förtydliga det unika med budskapet om Jesus valde man det senare. Med utgångspunkt i Kolosserbrevets första kapitel kommer jag på söndag att försöka tala om vad som gör evangeliet om Jesus unikt med hjälp av tre punkter; 1) Vi är inte frälsta för att vi är religiösa. 2) Vi är inte frälsta för att vi är kristna. 3) Vi är kristna för att vi är frälsta.

När kristen tro blir en religion med dogmer och normer som grund är den lika oduglig som alla andra åskådningar om sakernas tillstånd. Den kristna tron är istället förmedlingen av goda nyheter; Jesus är uppstånden och den nya skapelsen har segrat över ondska, våld och död.  Att leva i ljuset av Jesus-händelsen i vilken världen är frälst/befriad/upprättad är att vara kristen. Vi är befriade från ett liv i ett religiöst sökande efter att duga inför något okänt som vi kallar gud, till ett liv inför den barmhärtige Gud som handlat genom och gestaltats i denne Jesus. Därför är Jesus unik.