Då är det snart påsk igen! Som kristen är det omöjligt att väja för att de händelser som förknippas med påsken är av avgörande betydelse för hela mitt hopp. Jesus dör, men uppstår igen. Döden är besegrad. I Jesu uppståndelse förebådas hoppet om en ny skapelse – en skapelse som pingstens händelse femtio dagar senare gör oss delaktiga i redan nu, genom Anden.

Att Jesus är uppstånden är inte alltid så lätt att tro på. Jag tvivlar väldigt ofta. Tro, anser jag, bör ses som en helhet av försanthållande och praktiskt liv. Om jag håller för sant att det är sommar ute, men tar på mig långkalsonger så spelar det inte så stor roll vad jag “håller för sant”. Jag litar inte på att det är sommar ute.

Lite så är mitt förhållande till Jesus uppståndelse. Jag håller verkligen för sant att Jesus uppstod och att graven var tom den där söndagen (som vi firar påskdagen till minne av). Det finns många argument som jag anser talar för att det faktiskt hände – i den meningen “tror” jag på det. Men om det nu är sant så innebär ju det att Jesus besegrat döden med sitt liv, och att universum därför inte är sig likt sedan dess. Ändå lever jag som om det aldrig har hänt. Istället för att ivrigt sprida detta enorma budskap sprängfyllt med glädje och hopp, lever jag i min lilla bubbla och ursäktar mitt ointresse att berätta evangeliet (det glada budskapet) med att “man vill ju inte tränga sig på.” Jag lever livet som om det inte alls finns en större verklighet, utan jag söker bekräftelse, status och kortsiktig lycka som om livet bara handlar om här och nu.

Att fira påsk, tror jag, kan råda bot på denna diskrepens mellan vad vi “håller för sant” och hur vi lever våra liv. När vi påminns om dessa händelser, samtalar om dem, ber och mediterar över dem och låter dem få kasta ett ljus över våra liv tror jag att nya perspektiv kan öppna upp vår tillvaro. Kanske vi mitt i vårt firande drabbas av en förnimmelse – en visshet i djupet av vår personlighet – att Jesus Kristus är hela världens herre. Då handlar inte längre kyrkans uppdrag om att vinna världen, utan att visa och förklara för alla att världen redan är vunnen. Jesus är uppstånden – en ny skapelse är här! Det är evangelium!

Den församling jag är en del av kommer att fira påsk genom att samlas på långfredagen 10:00. Påskdagen firar vi tillsammans med Svenska Kyrkan på orten 11:00. Jag ska predika vid båda dessa sammankomster. Långfredagen kommer jag att betona Guds enorma kärlek till oss – hur långt Gud är beredd att gå för att visa den kärleken och vinna våra hjärtan. Påskdagen kommer jag att betona kärlekens seger över ondska, hat och dess värsta konsekvens; döden.

VÄLKOMNA att fira påsk med oss i Östra Ryd!

Igår hade vi den näst sista delen i “Berättelsen” – en kurs på åtta tillfällen då vi går igenom den kristna berättelsen. Igår var vi framme vid det kristna hoppet. Hoppet om att Guds rike i full skala ska bryta ut. Bl.a. pratade vi om att de föreställningar vi har om framtiden – d.v.s. hur det kommer att vara i den tillvaron – påverkar våra handlingar, val och prioriteringar idag. Om det kristna hoppets innehåll enbart är ett “andligt” okroppsligt tillstånd som har väldigt lite gemensamt med det liv vi lever här och nu, kommer det inte heller att i någon större omfattning påverka hur vi hanterar våra relationer med varandra och med naturen. Det kroppsliga/materiella/skapelsen blir då oviktigt.

Men om det kristna hoppet, vilket jag tror, handlar om en ny skapelse där allt skapat blivit upprättat så finns det i hoppets innebörd också en oerhörd motivation att göra den här världen till en bättre plats. Dessutom behöver vi inte göra det utifrån en fruktan att allt annars går åt helvete, utan utifrån ett hopp om att Guds rike redan segrat genom att Jesus redan uppstått och förebådat den nya skapelsen – det är redan klart, och vi väntar aktivt på att det ska förverkligas genom att leva som om det redan var verkligt. Hopp om en ny skapelse driver den kristna församlingen – inte fruktan!

Du är kärlek, lagd i våra händer,

du är våg på våg av barmhärtighet.

Du är vinden som kommer från en annan årstid,

du är gryningen som väcker oss till liv.

Och du fyller våra hjärtan med hopp!

ja, du fyller våra hjärtan med hopp!

Idag börjar allsvenskan på allvar. Mitt älskade IFK Norrköping är tillbaka i den svenska fotbollens finrum, och den stora frågan är nu om vi lyckas etablera oss i Allsvenskan eller om det blir en repris på 2008 då det blev degradering till Superettan direkt. Jag vill så gärna tro att man nu har ett lag som håller, men jag är väldigt luttrad; det kan gå helt fel. I den bästa av världar kommer allsvenskan 2011 sluta med en toppkvartett bestående av IFK Norrköping, IFK Göteborg, Malmö FF och AIK. Fyra klassiska lag om man tittar på den allsvenska maratontabellen, och ordningen skulle då vara återställd. I botten skulle, i idealvärlden, Örebro få tampas med Gefle, Häcken och Trelleborg. Så kommer det dock inte att bli. Så här kommer antagligen tabellen se ut efter 30 spelade omgångar. Jag tror att det kommer att utkristallisera sig till en tabell med fyra grupper à fyra lag (fyra i toppen, fyra i mitten övre halvan, fyra i mitten undre halvan och fyra i botten):

1. HELSINGBORG (nära senast, lite deras tur)
2. ELFSBORG (det bästa laget, men får som vanligt inte till det)
3. MALMÖ (regerande mästarna orkar inte riktigt hela vägen)
4. GÖTEBORG (kommer att göra en bra säsong i år)

5. ÖREBRO (lyckas bra, men inte så bra som 2010)
6. AIK (slipper att spela med kniven mot strupen i år)
7. SYRIANSKA (nykomling som värvat friskt – åker ur 2012)
8. KALMAR (ett stabilt allsvenskt mittenlag)

9. DJURGÅRDEN (blir bara tvåa i Stockholm)
10. MJÄLLBY (sjunker sakta mot undergång – 2012 åker de ur)
11. NORRKÖPING (Realistiskt men ändå optimistiskt – kan det gå ännu bättre?????)
12. HÄCKEN (De har gjort det bra de senaste åren, och hänger kvar i år också)

13. HALMSTAD (lyckas med nödrop undvika kval)
14. TRELLEBORG (får kvala, och förlorar kvalet mot Åtvidaberg från Superettan)
15. GAIS (förlorar sin kvalplats i sista omgången – börjar en tröstlös vandring i Superettan 2012)
16. GEFLE (hela fotbollssverige suckar “äntligen” när man blir av med den mest anonyma och tråkiga klubben i Allsvenskan)

Så kommer det att gå, tror jag. Jag är oerhört glad om Norrköping klarar den spådda elfte-platsen – vi har många sömnlösa nätter kvar till dess. Om vi bara håller oss kvar första året kan vi börja sikta högre nästa år!

Vid årsskiftet slogs Svenska Kyrkans församlingar i Gårdeby, Västra Husby och Östra Ryd ihop. Det namn som den nybildade församlingen själva ville ha var Aspvedens församling. Aspveden var namnet på den kommun som bildades 1952, genom en sammanslagning av landskommunerna Östra Ryd, Gårdeby och Västra Husby. (Aspvedens kommun uppgick sedan i Söderköpings kommun 1971.) Nu sa dock länsstyrelsen bestämt nej till detta, och församlingen tog namnet “Östra Ryds församling”, trots att den även innefattar Gårdeby och Västra Husby.

Som om detta inte vore nog verkar länsstyrelsen nu också vara på krigsstigen mot frikyrkorna i länet. Häromdagen fick jag ett brev från Länsstyrelsen i Östergötland där de lät meddela att vi inte längre får kalla vårt kapell för “Betania”. Församlingen får gärna heta Betaniaförsamlingen, men att en geografisk plats kallas Betania “överensstämmer inte med omgivande kultur och miljö”, hävdar man. Fr.o.m. 1/1 2012 måste kapellet heta något annat som är “i linje med det geografiska läget och dess ortsnamn”. Trots att kapellet stått här och hetat Betania sedan 1920-talet, och att alla i samhället vet vad “Betania” är, står vi alltså inför fullbordat faktum. Vi kan visserligen överklaga till Kammarrätten, men det kräver både tid och energi. Dessutom vet vi inte om vi får rätt. Vi får gärna komma med eget förslag på annat namn, men Länsstyrelsens två förslag är “Källösakyrkan” och “Fridlundakyrkan”. Poängen är att kyrkan ska heta något med anknytning till dess geografiska läge. Själv tycker jag förslagen är sådär…

Det är verkligen irriterande när myndigheter lägger näsan i blöt på detta sätt – det känns småaktigt. I ljuset av det som hände med Svenska Kyrkan på orten kan man nästan ana en konspiration mot kyrkor och samfund. På söndag har vi församlingsmöte då vi ska samtala om detta och ta ställning till om vi ska driva process i ärendet, eller om vi ser det som en möjlighet att faktiskt byta ut ett namn som kanske inte är helt i linje med den tid vi lever i. Hur många vet egentligen vad ordet “betania” har för ursprung och står för? Det är tur att det äntligen blivit april och ljusare ute – det gör att man kan ta detta förmyndarsamhälles klåfingrighet med jämnmod…