Imorgon går vi inte bara in i ett nytt år. Vi går också in i ett nytt decennium. Med början idag vill jag under januari bjuda er på ett antal youtube-klipp med de, enligt mig, mest oförglömliga idrottsögonblicken under de gångna tio åren. Detta görs utan inbördes ordning, men frågan är om inte detta är det allra svåraste att radera ut ur våra minnen.

Det är den 20 februari 2002. Sverige har imponerat i gruppspelet genom att besegra Kanada (5-2), Tjeckien (2-1) och Tyskland (7-1). Vi vinner gruppen och får därför en drömmotståndare i kvartsfinal – nämligen Vitryssland. Vägen till semifinal ligger öppen, och jag minns att Peter Jidhe (som då jobbade för SVT och intervjuade spelare vid rinkside) efter tysklandsmatchen gratulerade Mats Sundin till den klara semifinalplatsen. Det var så givet med seger i kvartsfinalen, och det fanns inte på kartan att Vitryssland ens skulle kunna utgöra ett reellt hinder. Men denna kvartsfinal blev en mardröm och fullbordade det största idrottsfiaskot i modern tid för svensk del. Det är en sådan där match som man minns exakt var man var och vilka man var med. Själv satt jag i vår lägenhet på Varbergagatan i Örebro tillsammans med Sara och våra vänner Hanna och Henrik Zetterdahl. Jag och Henrik satt bara och gapade. Tyvärr hittade jag inga rörliga bilder, men Lasse Granqvists klassiska radioreferat duger långt för att återigen uppleva samma tomhet och grämelse som då. Vi kommer in vid ställningen 0-0. Luta er tillbaka och minns detta fullkomliga fiasko – varsågoda!

Läser i Aftonbladet om afghanska pojkar som dumpats i skogen utanför Sävsjö. Det gläder mig att Höglandskyrkan verkar ha gjort en fantastisk insats under julhelgen. Så här skriver Eva Franchell, ledarskribent på Aftonbladet:  

“Efter 18 dagar i människosmugglarnas container dumpades de i den småländska skogen på själva julafton. I tunna kläder och gympaskor hittade de till sist järnvägsrälsen som ledde dem in till samhället och räddningen. De hade lika gärna kunnat frysa ihjäl.

Juldagarna fick de tillbringa i Höglandskyrkan. Församlingsmedlemmarna tog med dem till badhuset och kommunicerade med dem via Googles översättningsprogram. Vad skönt att det finns öppna och kreativa människor när Myndighetssverige har släckt och stängt för jul.”

Det är sällan media beskriver kristna människor – och framförallt frikyrkliga - som öppna och kreativa. Men här har goda kärleksfulla handlingar fått tala för sig - mycket glädjande. Låt oss be för dessa pojkar att allt blir till det bästa för dem.

Idag känner jag mig sjuk för första gången på hela året – 2009 har alltså varit ett oerhört friskt år för hela familjen Fagerstedt. Nu är det mest intensiva julfirandet över och nu laddar vi inför det traditionella nyårsfirandet som vi brukar fira tillsammans med tre andra familjer – Jonsson, Lindsmyr och Thörn. Åtta vuxna och tretton barn ska fira tillsammans. Första gången vi firade tillsammans var vi åtta vuxna och två barn.

Innan vi skriver 2010 hoppas jag att här på bloggen hinna publicera någon typ av årskrönika med minnen, tankar och reflektioner utifrån året som varit – men vi får se vad hälsan, tiden och inspirationen tillåter.

GOD JUL alla bloggläsare! Hoppas att ni får en fantastisk julhelg på just det sätt som ni själva vill att den ska vara fantastisk. Själv ska jag ha en fantastisk dag som avslutas med att jag predikar i kvällens midnattsgudstjänst i Betania, Östra Ryd 23:00. Jag kommer att ta min utgångspunkt i några av julkrubbans figurer. Det är nästan så jag trodde att Jenny (adventston 23) sett mitt utkast – men det kan ju uppfattas som tvärtom också. Varmt välkomna ikväll!

Denna sista ton vill jag själv använda för att tacka alla er 23 (!) skribenter som gjort varje morgon under december till en sällsam upplevelse. Tack Carina, Andreas, Karin, Calle, Stefan A, Mats, Klara, Petter, Nessa, Jonas, Lena, Stefan K, Noomi, Christer, Sara, Anders, Solveig, Tobias, Elin, Micke, Daniel, Uffe och Jenny!!!

Både som tack-present till Er 23 och som julklapp till samtliga bloggläsare, vill jag kort och gott bjuda på den enda musikvideo som producerats till något av spåren på den julskiva jag släppte till förra julen. Den sista adventstonen blir i form av toner i bokstavlig mening.Från skivan Pastorn goes christmas kommer här låten I love christmas. Skivproducent är Mattias Karlsson och den som skapat själva videon är Calle Friman. Stort tack till er båda som gjorde detta möjligt!  Varsågoda allihop!

Anton om Jenny: Sara och jag betraktar Jenny och hennes man Krister som mycket goda vänner. De bor numera i Åbytorp, utanför Kumla, med sina två barn. Då jag inte hade några systrar i Örebro under mina studieår där, blev Jenny ett systerssubstitut. Vi hamnade i samma klass/basgrupp och vi kom att utveckla en väldigt rak, ärlig men ändå varm relation. Både Jenny och Krister arbetar på Götabro som lärare på några olika bibelkurser som erbjuds där. Jenny är också en mycket begåvad predikant som jag varmt kan rekommendera. Jag är väldigt glad över att jag till slut lyckades övertala henne att slå an ton här. Kanske inbillar hon sig att hon slår Anton, för det tror jag att hon gärna har velat göra många gånger. Oavsett motiven bakom att hon till slut bejakade inbjudan, är hennes ton angelägen och skarp. Varsågoda så här da’n före doppareda’n!

Adventstonen 23

För några dagar sedan var jag inne i en inredningsbutik och lade märke till en julkrubba som var väldigt prålig, full med silver och glitter. Jesus barnet låg i en lyxig barnvagga och allting strålade vackert och överflödigt. När jag såg julkrubban mindes jag ett samtal över en något enklare julkrubba. Mina barn lekte med vår julkrubba och Klara 2½ år frågade lilla Jesus barnet: ”Är du bajsnödig, lilla Jesus?” Hennes storebror Emil 4½ år säger: ”Så där kan man inte säga!” och föreslår istället: ”Ska vi be för ungen (Jesus)?”

Även om jag smålog åt deras lilla konversation slog det mig att så här absurt var det ju faktiskt när Jesus kom till jorden. Han kom inte med makt och härlighet, han kom inte i lyx och överflöd. Han kom som en liten bajsnödig unge som var i behov av omsorg och förböner. Världens Frälsare – Gud själv – gör en entré till denna värld som är väldigt anmärkningsvärd. Min pappa som inte är bekännande kristen uttryckte för ett tag sedan: ”Kunde Gud inte ha gjort det lite mer begripligt att tro på?”

Kyrkan (vi) har ibland en benägenhet att vilja finputsa evangeliet. Anpassa det så att det blir lite mer begripligt. Lite mer status. Lite mer silver och lyx. Lite mindre chockerande. Men faktum är att evangeliet är radikalt annorlunda. Redan vid Jesu födsel visar det sig. Guds rikes ankomst till denna värld är allt annat än glamorös, i och för sig var det ju en änglakör med i bilden, men ändå…

Paulus skriver att evangeliet är en dårskap för dem som inte tror. Jag kan ibland undra var dårskapen finns idag? Vilket evangelium presenterar vi idag? Det välanpassade, glittriga, tillrättalagda eller det evangelium som Jesus kom med? Denna jul vill jag utmana dig att se på Jesus på nytt! Försök se förbi den välanpassade ”kyrko-Jesus” och se evangeliernas Jesus och ställ dig frågan: Vad innebär det att följa honom?

Som Fadern har sänt mig sänder jag er…

Anton om Ulf: Uffe är gift med Elisabet och de har tre vuxna döttrar. Han är också min närmaste granne – och en behaglig sådan. Få människor har en så skön framtoning som Uffe, och det är alltid lika trivsamt att byta några ord med honom vid brevlådan. Under hela sitt vuxna liv har han arbetat med människor i missbruk genom det som numera heter “Hela människan” i Norrköping. Med sin blick för människor har jag svårt att se någon som passar bättre för detta. Han är också underfundig och en konstnär – både med sina ord och bokstavligt. Detta kombineras på ett fantastiskt sätt genom hans åtminstone lokalt världsberömda “Fil-tavlor”. Jag är stolt över att få presentera Uffe som dagens tongivare. Tonen han ger oss avslutas också med ett råd/ett erbjudande som är värt att beakta så här da’n före da’n före doppareda’n. Varsågoda!

Adventstonen 22

Välkommen till lucka 22!

Här sitter jag, Uffe Larnemark, och försöker skriva något minnesvärt i denna lucka. Det kan ju knappast bli bra! Det blir ju en minneslucka. Så om du har glömt detta inlägg till imorgon så vet du varför,  Hmm..

Alltnog så vill jag först och främst passa på att ge dej ett sent förslag till julklapp. En julklapp i tiden, kan man säga. En klocka, eller för att vara mer exakt, ett gökur. Och du ska göra den själv! Jo det är sant. Först går du till mataffären och köper ett filmjölkspaket, Arlas blågula måste det vara och kostar knappt 10 kr. Sedan ska du bege dej till Clas Ohlsson och köpa ett litet urverk som går på batteri. Du får inte glömma tim-, minut- och sekundvisarna och givetvis inte ett batteri, totalt ca 75 kr. Du behöver också en kniv, helst en med rakblad. Nu lägger du filmjölkspaketet med baksidan uppåt och ritar en fyrkant. Fyrkanten ska vara stor nog för att urverket ska träs igenom. Skär nu upp tre sidor av fyrkanten så att det blir en lucka som går att öppna och stänga. Häll ut filmjölken i en bunke. Ätes med fördel till frukost tillsammans med någon annan, s.k. fildelning. Diska ur paketet annars är det lätt att filen blir sur. Torka paketet och montera dit urverket så att visarna kommer att sitta på framsidan av filmjölkspaketet. Glöm inte batteriet och visarna. Nu har du en klocka eller mer passande, en filur. Du är ännu inte klar eftersom det var ett gökur du skulle göra. Nu skär du försiktigt kring kossan, på framsidan av paketet. Lämna en bit när du skär så att du kan vika in kossan in i paketet.

Nu är du faktiskt klar. Nu väntar du bara till jämn timme. Om klockan är t.ex. två på dagen så kommer den lilla röda kon ut och ropar……..ko ko,   ko ko.

Det där kanske du tycker var lite koko och det har jag full förståelse för så nu byter jag snart fil. Det positiva är ändå att du har återvunnit något som annars skulle kastas. Och helt plötsligt som av en händelse kom vi in på återvinning och secondhand. Hela Människan i Norrköping driver sedan sex år en secondhandbutik där vi tar vara på varor som annars skulle kastas. Detta genererar ett folknöje, av stora mått, på onsdagar och lördagar. Det genererar också anställning åt sex personer och arbetsmarknadsåtgärder åt fem personer. Dessutom är det 25 personer som arbetar helt ideellt för att hjälpa andra och för att själv ha något meningsfullt att göra. Secondhandbutiken är självbärande och ger ett överskott som går till de två övriga verksamheterna, RIA-Center och Fyren i Åby. Syftet med secondhandbutiken är, ”in the first hand” att skapa möjlighet till arbete och sysselsättning för den som inte är efterfrågad på arbetsmarknaden och lever utsatt eller kanske hamnat i en utsatt situation. Därför finns RIA och Fyren och Secondhandbutiken. Så om du vill stödja vårt arbete och hjälpa utsatta människor i Norrköping, och inte vet hur, så kan du göra det genom att handla miljövänligt hos oss eller varför inte skänka något som du inte behöver längre till Hela Människan.

011-365650, [email protected]

Anton om Daniel: Daniel bor och arbetar sedan 2008 i den serbiska huvudstaden Belgrad, tillsammans med sin fru Malin och tre barn. Jag lärde känna Daniel genom den pastorsgemenskap som vi har i Östergötland, eftersom han tidigare fanns i Ljungsbro som pastor. Precis som många andra av gästbloggarna är han en stor förebild som jag är mycket tacksam över att ha i min bekantskapskrets. En av de saker jag uppskattar mest med honom är hans krasshet – han säger som det är. Dessutom är han en lysande skribent, vilket bl.a. är tydligt i hans tyvärr alltför glest uppdaterade blogg Lördagstankar. Vi hoppas naturligtvis på en uppryckning . I dagens ton reflekterar han medryckande och vackert, och visst ger väl en sådan här text perspektiv på livet? Varsågoda – ta in, njut och bli berörd!

Adventstonen 21

I väntan på …

Jag står vid en av Belgrads rondeller, slavija. Min son gav den snabbt ett nytt namn, ”rondellen som Gud glömde”, på grund av det kaos man som betraktare ser. Här kan man varje dag förundras över trafikmanövrar som i ett svenskt trafikprogram snabbt skulle följts av texten ”don’t try this at home”. Men det är så mycket mer, det är plats där människor byter buss och spårvagn, en plats av rörelse och liv. Det är här jag reducerar mig själv till en betraktare medan jag väntar på min vän. För livet runt rondellen säger så mycket om oss som bor i staden. Här ser man initiativkraften som finns i spontan försäljning av allt från paraplyer till plagiatvaror. Här ser man människorna som är på väg till de stora besluten i limousiner guidade av blåljussignalerande eskort. Jag betraktar nyfiket spelet mellan pojken som tigger och städaren på hamburgerrestaurangen som utvecklas till en kärleksfull duell som om det vore mellan två fotbollsspelare. Jag betraktar och inser att mängder av livsberättelser passerar här. Här passerar den som förlorat hoppet, och den som har makten.

Jag berörs av de människor jag möter i det här landet av deras berättelser. Det är berättelser om sorg, flykt och längtan. Det är berättelser formade av livets glädje och sorg, och ibland längtar man efter att ge den där berättelsen bara en förändrande mening eller ett skilje tecken som ger hopp. När man sitter med den fattiga familjen, plågade av sjukdom och utan förutsättningar för att få några längre perioder med arbete kan man lätt drivas till hopplöshet. Men när man ser den lilla dotterns kamp med skolböckerna, att hon får en chans att i alla fall på ett område förändrar sin familjs berättelse blir man glad. När man möter statstjänstemannens trötta blick som säger att den här situationen går inte att göra någonting åt, gläds man över kollegor som säger: – ”Det gör det visst vi förändrande verkligheten för en människa igår.” Medan jag väntar på Avram tänker jag på de människor som gav mig möjligheten att höra om Guds stora berättelse om kärlek och hopp inte bara genom ord utan genom upprättande handling. De som precis på samma sätt som Jesus gör budskapet om Guds kärlek till kött och blod. Det förändrande min berättelse så att jag kunde få hopp. Allt detta går genom mitt huvud i väntan på Avram. Till slut möts vi, äter burek, pratar fotboll, biblar och livets mening en stund, han ger mig hopp genom att säga att min serbiska blivit bättre. Snön bäddar in oss i sin värme och medan jag pulsar hem bär jag på lite mer hopp.

Daniel Råsberg, Belgrad

Anton om Micke: Micke är en person som jag alltid sett upp till, inte bara för att han är längre än mig utan för att han i många avseenden varit – och är – en viktig förebild. Det är alltid en stor glädje att träffa Micke, och en glöggkväll med Micke – vi hade en i fredags - är ett säkert tecken på att julen är i antågande. Det finns ingen i min bekantskapskrets som på samma sätt delar det lidande med mig som det innebär i dessa tider att tillhöra den grupp som älskar IFK Norrköping. Han är uppväxt i Östra Ryd och har sina föräldrar här, men bor numera i Göteborg. Micke är verkligen unik och jag är så tacksam att jag får ha honom som vän. Ett samtal med honom är som livet självt – det kan pendla mellan glada skratt och ytliga skämt å ena sidan och djupa livsnära meningsutbyten om livets bräcklighet och djupare mening å den andra – allt i en befriande blandning. Detta gör sig också påmint i den ton som han slår an här idag och i hans egen livserfarenhet. Varsågoda!

Adventstonen 20

 Smashing Against The Gate Of Heaven

Så skulle mitt band heta, om jag nu hade ett.

Det skulle vara larmande gitarrer, med tungt komp.

Så, hux flux så är min röst transformerad till Thåströms.

Med den skulle jag sjunga ut smärta som Thåström, men jag skulle också sjunga om hopp.

Som fågeln sjunger innan solen går upp.

Smärta och hopp.

Om livet.

 Gång på gång erfar vi att livet inte är enkelt.

För livet är livet, där INGEN klarar sig utan smärta av något slag. Vi vet det, men ibland glömmer vi.

Ibland är vi odödliga tror vi, men så kommer verkligheten ikapp. Verkligheten kommer alltid ikapp, ungefär som den där travhästen som alltid segar sig om på upploppet på sista varvet.

Verkligheten är så grym ibland att jag ”blundar”, eftersom jag inte vet hur jag ska hantera den, hjälpa eller lindra.

 Inför mötet med dem som lider står vi ofta stumma. Det finns helt enkelt inga lätta lösningar, snabba mentala övningar som fixar, där finns det ingen enkel teologi.

Vi vet inte alltid hur livet ska te sig och vi har aldrig garantier på att vi ska få ett långt och lyckligt liv här på jorden, hur vi än tror och hur mycket vi än tror.

Tänk på det.

  Men så sjunger jag (med larmande gitarrer….)

 För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
 för att du valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är.

 För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.” *

Evangelium. Julens GLADA budskap är detta. Jesus vår vän och vårt hopp vet hur vi har det, Han kom till oss.

Gud är inte långt borta från någon som hungrar, som lider, som sörjer men Gud finns också hos den som gläder sig och njuter av livet.

Ibland kan det sannerligen se ut som så och kan kännas som det att Gud är långt borta, men det är inte sanningen.

Gud är nära.

Men det går inte att fånga Gud för då skulle Gud inte längre vara Gud utan reduceras till något mänskligt.

  Det går att finna tröst, glädje och hopp, men det är inget man bara beställer. Det är något som ges.

Därför ber jag, därför söker jag, därför bultar jag.

Smashing Against The Gate Of Heaven

Livet är svårt, men livet är också vackert.

Paradoxer som är sanna.

 ”I det fördolda är vi älskade av den som gav oss ögonblicket och väntar    

 på oss i evigheten.

 Älskade med en hopplös, blödande, fruktansvärd, underbar kärlek.   

 Älskade inifrån vår egen verklighet, älskade från brödet vi äter och  

 mullen där vi en gång ska begravas.

 Älskade som det står i evangelium och druvor blöder i vinpressen…..

 Och när alltsammans är förbi, ska vi mötas till sång från det träd där 

 stjärnorna darrar som asplöv och vi ska minnas att så älskade Gud 

 världen” **

 God Jul & Gott Nytt År!

-Micke

                                              (* och ** är texter av Olov Hartman)

  Avslutar med att bokföra året med en lista . Fyll gärna på med din.

Årets….

 *Skiva – We Sprout In Thy Soil (David Åhlén)…vackert, innerligt och sakralt. Berör mig djupt.

 *Låt – Psalm noll noll (Jonathan Johansson)….är det på grund av skånskan, texten eller vad? Vet ej, men jag gillart!

 *Bästa konsert minne – Denison Witmer (Frizon Festival)…ja, man smälter när man får en låt dedikerad till sig.

 *Sämsta konsert minne – Frizonpublikens frånvaro på This Beautiful Mess spelning. Tragiskt.

 *Film – De Ofrivilliga (Ruben Östlund) …kryper under skinnet.

 *Huvudroll (film)– Noomi Rapace (Luftslottet som sprängdes)….och jag blir lite kär.

                                       Mess spelning. Tragiskt.

 *Bästa bokköp – Texter och historier från Den stora Landsvägen. (Plura Jonsson)….. Ett hundra sånger, historier, minnen och fotografier ifrån den stora landsvägen. Kungen av Brådgatan romantiserar & jag får aldrig nog.

 *Bortamatch – Landskrona – IFK Norrköping 2-3, 12 oktober….SÅ viktig seger. Höstkvällsmatch när fotboll är som vackrast.

 *Hemmamatch – IFK Norrköping – Jönköping 1-0, 18 oktober….och superettankontraktet är räddat(!). Thordar tar farväl med ett rött kort.

 *Hemmamatch 2 – IFK Norrköping – ÅFF 2-2, 7 september….allsvensk inramning. IFK ineffektiva som vanligt, ÅFF har två målchanser och gör mål på dessa, sista på övertid. Så orättvist

 *Sommarpratare – Petra Mede (SR P1 09-07-27)….säga vad man vill.

 *Radioprogram – P3 Dokumentär….Bildande och intressant.

 *Humor – P3 Mammas nya kille….Katla, Thunder, Kicki Tapper, Hans Melange, Livscoachen…..you name it.

*TV – SVT Play….var inte rädd för den nya tekniken Micke.

 *Digitala intåg – Spotify….du kan göra dina bästa ”blandband” någonsin.

 *Värsta -  På en operationsbrits på Sahlgrenska…..livet är smärta.

 *Bästa – På en operationsbrits på Sahlgrenska. Och att en vecka senare sitta på Lilla Tavernan i Göteborg med Johan, Lotta, Olivia och Hanna  och äta en fantastisk god måltid tillsammans……livet är vackert.

Anton om Elin: Elin är en av våra nyare vänner som jag och Sara är väldigt glada över att ha fått lära känna (och fortfarande lär känna). Hon har nyligen flyttat till Östra Ryd från Göteborg tillsammans med sin man Niclas och deras ettårige son. Från början kommer hon emellertid från staden som endast är känd p.g.a. dess järnvägsknut; Hallsberg. Elin är estetiskt lagd och har bland mycket annat en passion för dans. Utöver kompetensen danslärare är hon också utbildad ämneslärare för gymnasiet. Det är med stor glädje jag ger utrymme för hennes ton här på bloggen. Hon väljer att kommunicera till oss genom sina egna dikter. Ta in tonerna dessa slår an och meditera över dem en stund! Varsågoda!

Adventstonen 19

Delar med mig av två egenskrivna små dikter, som kommit till under 2009.  

TITTA

Tvingas stanna

Tvingas se

Tvingas andas

Kanske le

Livet bromsar farten

Fjärilens vingar blir viktiga

Intrycken starkare

Mer intressanta

Mitt älskade barn

Lär mig

”Titta!”

HELHET

Trimma mig hel

Gör mig en helhet

Låt mig få leva

Helt i Din kärlek

Lär mig använda

Hela min förmåga

Älska som Du

Vara hel i min längtan

Anton om Tobias: Tobias, eller Tobbe, kom jag i kontakt med under studietiden i Örebro. Efter avslutade studier hamnade han i Korskyrkan, Norrköping, där han arbetar som pastor. Det är i första hand efter studierna, som kollegor, som vi utvecklat en vänskap. Jag är så glad att ha någon i närheten att ventilera predikoångest och annat mer och mindre viktigt med. Tobbe lever sitt liv tillsammans med sin mycket sympatiska fru Linnea och befinner sig i skrivande stund mitt i en flytt. Jag känner mig därför hedrad över att Tobbe tog sig tid att slå an en ton här idag. När det nu verkligen närmar sig är det också roligt att han slår an ett julrelaterat tema. Varsågoda!

Adventstonen 18

Att söka en stjärna!

Jag vill redan nu flytta blicken framåt, till tiden efter julhelgen, närmare bestämt till berättelsen om de tre visa männen som kom för att hylla det nyfödda barnet i krubban. Jag har nämligen funnit föregångaren till tv-såpan ”IDOL”. Ok, det kanske är att ta i lite men visst ser även ni likheterna mellan idoljuryn och de tre visa männen?

Inte?

Jag ska försöka förklara.

För det första söker de en stjärna, med lite olika förutsättningar och sammanhang men ändå. Juryn söker efter en blivande artist som ska slå igenom. De har uttagningar och auditions dit mängder av människor söker sig. För alla vill ju bli en stjärna.

De visa männen söker också en stjärna. Eller i alla fall följer de en. Jag vet, liknelsen haltar lite redan här men fortsätt läsa ändå. Alla bra liknelser haltar väl?!

För det andra så vet de vad de letar efter. Bibelns visa män visste att när ett sådant spektakulärt tecken som en stark stjärna syntes hade en betydelsefull person fötts. De var mycket pålästa och visste vad de letade efter. Idoljuryn är på samma sätt väldigt påläst och vet vad de söker efter. De har stor erfarenhet av att hitta personer som kan bli artister, de vet vad det innebär.

För det tredje. Stjärna blir den som gör något som andra inte klarar. En stjärna i programmet ”Idol” gör ju faktiskt något som vi andra inte klarar av, något som är unikt. Och för att bli stjärna måste man vara unik, skilja sig från mängden, göra något som ingen annan kan.

Den stjärna som de visa männen fann var Jesus Kristus, Gud själv. Och så här i efterhand vet vi att Jesus gjorde något som ingen annan kunde göra, nämligen öppnade vägen till Gud så att vi människor kan bli upprättade och hela igen. Är någon en stjärna så är det väl Jesus?!

För det fjärde. De blir så väldigt glada när de finner det de söker. Idoljuryn applåderar och gråter av glädje när deras artister sjunger och vi kan läsa att de visa männen föll ner på knä och var uppriktigt glada. De visste vad den betydde och vad den stod för. De visste att det här var starten på något nytt.

Visst finns det likheter!

Den kristna kyrkan bekänner sig till Jesus Kristus, den största av alla stjärnan. Hur vet vi vem Jesus är? Hur lär vi känna honom? Genom att läsa och höra Guds ord – bibeln. Bibelkunskapen idag är skrämmande liten i vårt land. Kristendomsundervisning tas bort, man läser inte bibeln i hemmen, färre och färre går i kyrkan osv. Även i kristna församlingar märks att man läser bibeln mindre. Det är lite konstigt med tanke på vad vi som gemenskap bekänner oss till.

För att lära känna Jesus bättre tror jag att det bästa sättet är att läsa bibeln och studera den. En del förväntar sig att pastorn eller någon annan som predikar ska läsa bibeln åt en och sedan även förklara vad som står och vad det betyder. Många har slutat att själva läsa och söka, man lämnar det till andra.

Genom att läsa bibeln kan vi bättre förstå det som de tre visa männen förstod, vem det var som föddes i stallet. På samma sätt kan vi också förstå vad det innebär för dig och mig.

När vi läser Guds ord kan vi förstå vilken stjärna vi ska följa, nämligen Jesus Kristus!

Jag vill uppmuntra dig att läsa din bibel! De visa männen drog en slutsats av sin kunskap och den lysande stjärnan. De förstod vad det innebar. Och deras reaktion blev att givetvis måste vi gå till honom och hylla honom på ett rätt sätt. De gav dyrbara gåvor.

När du och jag drar slutsatser av vår kunskap om Jesus Kristus blir de också handling. Kyrkan är ett resultat av att människor förstått vem Jesus är och vad han gjort och genom att hänge sig till denna gemenskap ger människor gåvor till honom. Men den bästa gåvan Jesus vill ha är våra liv. Det är det som Jesus önskar sig i julklapp snarare än guld, rökelse och myrra.

Men visst finns det också en stor skillnad på de båda stjärnorna. Vad pekar idolstjärnan på? Det är någon som har klarat av den stora pressen och förväntningarna som det ställs på någon som vill bli artist och känd. De har fått utstå utvärderingar av det de gör vecka efter vecka, verkligen bedömts utifrån vad de gör. Och så ska det ju vara just den branschen, det är ju det som det handlar om, att prestera.

Men kungen som stjärnan över Betlehem stannade över kom med ett annat budskap, nämligen att inget av det vi gör kan ställa i ordning vår relation med Gud. Stjärnan i Betlehem visar oss att om vi skulle bli utvärderade vecka efter vecka så skulle ingen hålla måttet, vi skulle alla röstas ur programmet.

Istället pekar stjärnan i Betlehem på att vi måste inse att vi är chanslösa i oss själva, vi behöver Jesus för att vår relation med Gud ska bli hel och upprättad igen.

Betlehems stjärna, Jesus Kristus, är den enda stjärnan vi som människor behöver. Allt annat bleknar och blir obetydligt i jämförelse, även vinnaren av Idol 2009.

God Jul!

Anton om Solweig: Solweig och hennes familj var en närstående familj till vår familj när jag växte upp. Vi umgicks mycket med varandra och jag ser fortfarande hela familjen Wahlström som nära vänner. Numera bor Solweig och hennes man Thorsten i Huskvarna, medan deras barn (som är mer jämnåriga med mig) spridit ut sig till Göteborg och Stockholm. Det kändes som en självklarhet när jag fick idén till “Adventstonen” att jag skulle fråga Solweig. Det är alltid roligt att prata med henne och jag har stor respekt för henne och hennes uppfattningar. Hon har en diger erfarenhet av både det ena och det andra; barnmorska, vårdlärare och utlandsarbete i både Nepal och Thailand. Jag är väldigt stolt över att hon ville bli tongivande här. Dagens ton är enligt min uppfattning  något surrealistisk och tvetydig – kanske typiskt Solweig. Vad är det denna ton vill förmedla? Hjälp till att tolka den är ni snälla!

Adventstonen 17

SANT eller FALSKT

Å vad ska du bli när du blir stor? Den frågan har vi alla fått någon gång. Jag ville gärna bli flygvärdinna eller barnpsykolog, men så blev det inte. Ärligt talat: jag vet inte än vad jag ska bli. Kanske ska jag överta ett gästhus.

Som utlandsarbetare bor man på gästhus ibland (Guest House). Det är som ett hotell, fast enklare och till bra pris, för det drivs inte kommersiellt. Graden av trivsel och service varierar. Ska man bara stanna någon natt väljer man det som ligger nära busstationen.  Behöver man avkoppling och miljöombyte blir det ett gästhus med närhet till naturen. Gästhuset kan vara som en oas. Att duscha av sig resdammet, äta och varva ner är skönt. Här är det kravlöst, man kan vara anonym och nollställd. Vill man umgås med andra gäster är det OK, annars kan man gömma sig bakom en tidning eller bara ha tråkigt.

Plötsligt lyses allt upp, som i en härlig Disneyfilm. Rummet fylls av värme och musik. Alla ser förvånade ut. De innerliga samtalen stannar upp och tidningarna läggs undan. Ner för den breda trappan i foajén kommer ett värdpar. Hon liknar norska Sissel och han ser ut som Kristian Luuk. De sjunger på ett smittande sätt, får oss att skratta och drar igång en halvtokig sing-a-long på hög nivå. De äger rummet, vilken stämning! Är vi på konsert eller är det Kick off? Några gäster börjar dansa, barnen tittar upp och hakar på. Man kan inte låta bli att ryckas med och klappa i takt, eller otakt. Allt känns tillåtet. Brasan i öppna spisen sprider hemkänsla. Mysfaktorn är hög. Det känns som en bal på slottet, exotiskt. Tiden står stilla och ingen törs bryta förtrollningen.

När man lämnar gästhuset är ärenden avklarade, semestern slut, dags att dra vidare. Oftast med nya perspektiv och inspiration till en vardag som i den bästa av världar ger en god eftersmak. Mitt gästhus kanske är en glittrig adventskalender, en veranda på Vrångö eller så liknar det Tansen Guest House, där man kan se soluppgången över Annapurna-massivet. Hur som helst; om du lyssnar kan du höra en fin ton, från en mandolin spela…

Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn

så var det för mej att komma till Gud

Jag kände,

HÄR är jag hemma

 www.mountainview-guesthouse.com          

Kom gärna med namnförslag till ”mitt Guest House”

En glad och fridfull JUL till alla. / solveigwahlström