Har precis vinkat av min älskade hustru och våra fem barn som åkt till barnens mormor och morfar. Det blir tomt här några dagar. Oftast är det jag som åker i väg, men nu är det jag som blir lämnad kvar. Tur att jag får lite social stimulans framåt kvällen genom mitt jobb. Vi har vår näst sista träff med ett gäng som under hösten studerat bergspredikan.

Noterar att ingen kommenterat frågan i mitt föregående inlägg. Har medvetet valt att inte uppdatera eftersom jag tycker att den fråga jag ställde är en väldigt viktig ödesfråga när det gäller den kristna församlingens framtid som ett verkligt tydligt alternativt sätt att leva. För att det ska vara möjligt krävs att vi är rotade i den alternativa berättelse som vi ofta säger är så viktig. Samtidigt vet jag att många av er som läser har något att säga i frågan. Jag vet inte hur jag ska tolka er tystnad.

Klockan är snart åtta och det svarta mörkret har bringats på flykt av gryningen. Har suttit här i två timmar och förberett mig inför dagens predikan. Det är väldigt skönt att vara i på plats i god tid innan gudstjänsten, men fyra timmar i förväg kanske är att ta i.

Idag ska jag fortsätta med temaserien “vår berättelse”, och detta är den femte delen. Vi är nu framme vid det första av två tillfällen om personen Jesus. Idag kommer jag tala om evangeliernas trovärdighet, och bl.a. beröra alternativa Jesus-skildringar. Jag kommer också lyfta fram den klyfta som jag tycker finns mellan den Jesus evangelierna lyfter fram och den Jesus som vi kristna ofta skapar. Genom en alltför selektiv bibelläsning, en alltför ensidig undervisning i kyrkorna och en alltför stor vikt vid den Jesus jag erfar i mitt andaktsliv (m.a.o. den Jesus som motsvarar mina behov) tenderar vi att tämja Jesus. “Kyrkans” Jesus blir då (eftersom det är människorna som är kyrkan) inte samma sak som Bibelns Jesus.

Bibelns Jesus är en alltid utmanande och provocerande gestalt. Inte minst för oss som kallar oss troende/efterföljare/kristna. När väckelserörelsen bröt fram kallade man dess folk för “läsare”. Jag tror inte att jag misstar mig; man kan knappast kalla dagens kristenhet för läsare. För många kanske det enda mötet i veckan med bibeltexten är på bildduken där predikotexten visas under gudstjänsten. Det är förödande om vi som säger att Bibeln är viktig, inte ens vet vad som står i den. Att på gudstjänsterna nu predika igenom “vår berättelse” är ett sätt att väcka intresset för den bok, vars handling vi blivit en del av. Jag hoppas i alla fall på en sådan effekt.

Håller ni med mig när det gäller bedömningen av våra bibelläsningsvanor?  Om ja, vad gör vi åt det? Om nej, upplys mig om något som talar för motsatsen (vilket vore extremt glädjande)!

Det är lördag, det är grådeppigt och kallt väder. Vad passar bättre än att sitta inne, tända några värmeljus, och lyssna på Leonard Cohen? Så ser min förmiddag ut medan jag hör barnens fotsteg och skratt från övervåningen. När jag just läst föregående mening låter jag väldigt gubbig, men det bjuder jag på. Kolla för övrigt klippet. Om det är gubbigt att gilla detta är jag gärna gubbig.

Fortsätter också fundera på praxis kring dopet, och ni får mer än gärna ta del i samtalet. Kom på att jag förut skrivit om dopet här på bloggen här och här. Men om ni vill skriva någon kommentar, så gör det i anslutning till denna eller föregående post.

Idag är det den 14 oktober. Den 14 oktober är ett viktigt datum för mig. Det var nämligen då jag blev döpt. Eftersom jag är uppväxt i ett kristet sammanhang har jag inget speciellt ögonblick eller datum då jag bestämde mig för att bli en kristen/bli en efterföljare till Jesus/ta emot Jesus i mitt liv/bli en del av berättelsen om Gud och Guds folk, eller vad man nu väljer att kalla det. Det var snarare en lång process genom barndomen som gjorde att jag en dag fattade beslutet att låta döpa mig. Därför är detta det viktigaste datumet i mitt liv. Jag är grymt tacksam för att Gud har gett oss ett så tydligt handlingsmönster för att uttrycka ingången i livet tillsammans med Gud och Guds familj. Det faktum att jag en gång gjort detta i praktisk handling – d.v.s. begravt det gamla och stått upp med Kristus i denna identifikationshandling – har hjälpt mig många gånger i min trosvandring under dessa nitton år. Det märkliga är att detta datum blir viktigare och viktigare för mig ju äldre jag blir. Kanske hänger det ihop med en tydligare insikt om vilken häftig berättelse jag då – den 14 oktober 1990 – blev en del av. Berättelsen om en Gud som inte bara har skapat oss, utan också befriat oss från syndens och dödens makt. Samma Gud som frigjorde ett helt folk från slaveri i Egypten genom en promenad genom vattenmassorna som bokstavligen dränkte de krafter och makter som ville hålla dem kvar i slaveriets grepp, erbjuder en liknande befrielse från synd och död genom Jesus liv död och uppståndelse. Det är grymt coolt.

Idag har vi haft pastorsträff igen med östgötapastorsgänget. Det är som vanligt både trevligt, roligt och uppfriskande att mötas och stötta varandra, skratta tillsammans, och prata om viktiga och oviktiga saker.

Idag och imorgon kommer jag att vara på skolan här i Östra Ryd. Det är dags för att göra Bibeläventyret. Bibeläventyret är ett material riktat till mellanstadiebarn och går på ett spännande och varierande sätt igenom Bibelns berättelser. Det är en stor förmån att få komma ut och introducera världens bästa berättelse för barnen. Naturligtvis sker det på ett ickekonfessionellt sätt och i enlighet med skolverkets krav.

Just nu är jag inne i en predikoserie i församlingen där jag går igenom grunden för den kristna tron. Jag kallar serien för “vår berättelse” och precis som Bibeln själv så börjar den i skapelsen, genom ondskan och syndens intrång, till befrielsen genom Jesus via Israel, och slutligen till hoppet om Guds rikes seger där församlingen är en omistlig del för att uttrycka och förvalta det hoppet. Vi får se hur det hela tas emot, men jag tycker själv att det är ett spännande grepp. Vad tycker du?

Är idag hemma själv med mina tre minsta barn, men mina tankar är väldigt mycket på kvällens ödesmatch i Superettan mellan IFK Norrköping och Ljungskile. Det känns nästan som en mardröm. Mitt älskade IFK riskerar att åka ur Superettan och man har nu verkligen kniven på strupen inför kvällens drabbning. Jag kommer att ta med mig Hugo in och bevittna det hela tillsammans med goda vänner.

Det värsta är att även om de skulle åka ur kan jag inte släppa denna passion och kärlek till klubben i mitt hjärta. Det finns inget jag föraktar mer än medgångssupportrar. Det finns massor av lag som har s.k. anhängare i tusental bara för att det för tillfället går bra för laget. Men så fort det går utför kommer dessa anhängare att svika och förneka allt samröre med klubben, precis som lärjungen Petrus gjorde i relation till Jesus. IFK Norrköping har inga sådana anhängare kvar, och kanske är det ett nödvändigt reningsbad vi nu går igenom. Men låt oss dock hoppas att man får ordning på spelet och plockar nödvändiga poäng i de fyra återstående matcherna – vi har fortfarande allt i egna händer.

Problemet med denna passion i motgång är de negativa drag som väcks till liv hos mig. När mina två största barn – Elsa (7år) och Hugo (5 år) – kom hem från en match som IFK naturligtvis förlorat berättade Hugo upprört för sin mor: “Pappa skrek på domaren att han var dum!” Varpå Sara spände ögonen i mig och sa: “Är det sant?!? Du får inte ta med dig barnen på fotboll om du inte skärper dig!” Elsa, som är väldigt klok, tog självklart sin far i försvar: “Ja, men domaren var dum i huvudet.”

Nu vet jag att det är problematiskt att skrika okvädningsord. Både ur föredömessynpunkt inför mina barn och i relation till min kristna tro. Hur allvarligt är det att på läktaren ägna sig åt sådant som jag beskrivit? Vad tycker ni?

Medan ni funderar på det kan ni avnjuta ett youtube-klipp som väcker minnen om fornstora dagar.

Det var extremt länge sedan jag skrev något här, och nu tyckte en av mina trogna läsare – Petter Jonsson – att det minsann var dags att uppdatera. Blogginspirationen har inte infunnit sig på ett tag, och jag har i höst bestämt mig för att inte bara skriva för skrivandets skull.

Från början var tanken att jag skulle använda detta forum till lite allt möjligt. Jag har delat lite från min vardag. Ofta delar jag en och annan tanke kring det som rör mina predikningar. Jag har även delat tankar kring böcker jag läser eller filmer jag ser. Ni har även fått följa den smärta det är behäftat med att ha ett hjärta som klappar för IFK Norrköping. Nu vill jag ställa några frågor till er som besöker bloggen:
1) Tycker ni att jag ska ha kvar denna blogg?
2) Vad vill ni att jag ska skriva om?
3) Tycker ni att blandningen av olika inlägg är bra, eller borde jag vara mer nischad?

Tack på förhand för er vänlighet att ge mig lite vägledning i detta!