Idag fyller jag år, och dagen har firats stillsamt men trevligt. Sara och jag råkar fylla på samma dag, och eftersom hon är ett år äldre känns det tryggt att komma efter och veta att livet i nästa årsvarv ter sig helt normalt. Hon fyller 32 och jag fyller 31.

Inatt bär det av österut. 03:45 blir jag hämtad av medresenär Hans Hagdahl och vår resa till Mariupol, Ukraina börjar med bil till Arlanda. Därifrån flyg till Prag. Därifrån flyg till Kiev där vi får tillbringa ett antal timmar sittandes på flygplatsen innan vi flyger till Donetsk. Där planeras vi att hämtas med bil. Någon gång runt midnatt imorgon når vi vårt mål. Anledningen till denna resa är att vi ska övervara en kyrkoinvigning i vår vänförsamling där som håller på i tre (!!!) dagar. Det lär vara obarmhärtigt varmt och man förväntas förmodligen bära kostym och slips – det blir en upplevelse. Intressant är också att jag förväntas ha en gåva att överräcka. Efter samtal med några insatta kom vi fram till att en klocka kunde vara en klädsam present. Köpte en väggklocka igår och är lite spänd inför om den typ av klocka jag köpt funkar i Ukraina. Den har endast två visare placerade på en liten rund botten (ingen urtavla alltså). Här i Sverige är den nog ganska moderiktig i sin enkelhet – men hur funkar den där där allt enligt mina fördomar ska vara så pråligt som möjligt. Efter att ha pratat länge med urmakaren kom vi fram till att visarna ändå var lite snirkliga och fick oss - när vi använde lite fantasi – att tänka på Vasilijkatedralen i Moskva. Den där byggnaden med en massa löktorn ni vet. 

Jag hoppas för övrigt att man får se och uppleva mer än att sitta och trängas i en kyrka under de ca 4 dygn som vi kommer att vara där. Förhoppningsvis kommer också bloggen att uppdateras någon gång under vistelsen där, så att ni får lite direktrapporter från en svensk vid Svarta Havets kust. På återseende!

Efter en veckas frånvaro kom vi hem igårkväll igen. Våra fantastiska grannar som fått uppdraget att vattna och ta in posten hade kompletterat dessa sysslor med att både städa huset och klippa gräset – tala om behaglig överraskning när man som fembarnsfamilj suttit i en bil hela dagen.

Tisdag till torsdag tillbringade vi nätterna hos Saras föräldrar och dagarna på Torpkonferensen. Allt jag fick möjlighet att gå och lyssna på var väldigt bra, vilket är väldigt ovanligt. På tisdagskvällen lyssnade jag på en mycket bra predikan av Jenny Petersson. Hon talade om att leva för något större än sig själv, och att lita på Gud under livets alla omständigheter. Utan att bli sentimentalt färgad av utopiska illusioner målade hon upp en attraktiv bild av livet som efterföljare till Jesus – bra jobbat Jenny!!!

På onsdagen besökte jag och min halvårige yngsta son två semiarier. Runar Eldebo talade utifrån sin senaste bok om vad en kristen tro egentligen utgör för skillnad i en människas liv. Han är retoriskt skicklig, men hans föredrag skapade väldigt många frågor. Vitsen med hans bok kanske är just detta, att skapa samtal, och det tror jag att föredraget gjorde med de flesta av oss. Frågan är ju verkligen central och jag brottas med den ständigt; varför är jag kristen och vad gör det för skillnad i mitt liv att jag har en kristen bekännelse?

Det andra semiariet var med Magnus Malm. Han talade också utifrån sin senaste bok som handlar om bergspredikan. Detta var något av det vassaste och mest skärpta jag hört på väldigt länge. Jag kommer naturligtvis att läsa hans bok “Ett hjärta större än världen”. Om den är hälften så bra som några av hans tidigare böcker är den mycket läsvärd.

På torsdagen hade jag uppgiften att hälsa välkommen och avrunda (förr så hette det “leda”, men jag “ledde” inte utan följde ett ganska givet format) förmiddagens bibelstudium. Hanna Wärlegård undervisade utifrån Romarbrevet och Efesierbrevet om temat “I Andens kraft – till ett allt rikare hopp och en djupare kärlek”. Hon gjorde det väldigt bra, och här har vi förmodligen en i framtiden, om hon själv vill, ofta återkommande Torp-talare.

Midsommarafton firades på Dalagården norr om Falun. I ösregnet med alla barn paketerade i regnkläder dansades runt stången. Återkommer med bild på en regnig familj inom kort. Träffade där Kolportören  som höll i trådarna – mycket angenämt. Helgen tillbringades i farbror och fasters stuga mellan Borlänge och Smedjebacken. Den platsen är helt fantastisk! Vi tackar Karl-Erik och Berit väldigt mycket för möjligheten att ha fått tillbringa några dagar i något som måste vara det närmaste paradiset man kan komma på jorden. Det blir inte sämre av att mobiltäckningen är obefintlig – inga samtal, inga sms. Bara relationer öga mot öga.

Jag har skrivit förut om IFK Norrköping och det lidande som den är behäftad med som håller på denna anrika klubb som förvandlats till vår tids största losergäng. I lördags tog jag med mig Elsa och Hugo – mina två äldsta barn – för att avnjuta den vändning som skulle komma i matchen mot Landskrona. 2-4 och fortsatt krampaktig kräftgång i Superettans bottenskikt. Men det vänder – det är alltid som mörkast just före gryningen. Noterade också hur högtidligt det alltid känns att vara på “Parken”, och se lagen marschera in ackompanjerade till “Härliga IFK, främst ska du stå!”. Att dessutom få sjunga med i Kamratsången innan avspark gör att man får tårar i ögonen, behagliga rysningar och känslan av att man redan innan match fått valuta för inträdespengarna. IFK Norrköping är inte bara fotboll – det är kultur!

Idag är det måndag igen. En av de stora förtjänsterna med att arbeta som pastor är att man aldrig har söndagsångest, eftersom måndagen är den lediga dagen. När alla andra sitter hemma och våndas inför en ny arbetsvecka pustar jag ut som om det vore fredag – inte dumt. Igår var våra goda vänner Karin och Fredrik med sina barn Felix och Alice här och grillade korv. Senare anslöt även ytterligare en god vän, Micke Wahlström, som var hemma och hälsade på sina föräldrar. Utan att behöva ta sig upp till jobbet kunde vi sitta och prata om livet till midnatt – fantastiskt roligt.

Midsommar stundar och vi beger oss imorgon bitti. Vi stuvar in hela familjen i vår Opel Zafira och tar oss till Torpkonferensen. Torpkonferensen är en stor kristen konferens som äger rum mellan Kumla och Fjugesta. Vi ska bo hos Saras föräldrar i Fjugesta. På torsdag drar vi vidare till Dalarna som väl bör ses som midsommarfirandets primära hemort – åtminstone skulle masarna och kullorna själva säga det. Karl-Erik och Berit, min farbror och faster, bor i Borlänge och vi ska bo i deras stuga, belägen några mil dårifrån belägen alldeles vid en sjö. Det ska bli enormt skönt att vara där några dagar och bara njuta och ägna barnen 100% av min uppmärksamhet.

Söndagens gudstjänst blev för många av oss just det möte som jag i föregående bloggpost uttryckte min förhoppning om. Om du vill lyssna på predikan finns den här (klicka på 20090607 och det blir rätt predikan). 

Idag firar vi Maja och Amos som fyller två år. Det känns som att de funnits alltid, men de är bara två år. Skriv gärna en grattiskommentar, så vidarebefordrar jag den till världens – enligt min bedömning – skönaste tvååringar. Man kan se att det hänt lite på två år.

Det var väldigt länge sedan jag uppdaterade, så nu är det dags. Har överlevt en massa födelsedagar i familjen sedan sist och i eftermiddag sätter vi punkt genom att fira fyra av våra barn som fyller år inom 13 dagar. Därav uppehållet i bloggskrivandet.

Nu är det bara en timme kvar till gudstjänst. Förr kallade man det inte gudstjänst i vår väckelsetradition. Då hette det “möte”. Man tänkte sig – och hade erfarenheten av – att det var just ett möte med Gud det handlade om. Min bön inför dagen är att gudstjänsten ska få bli just ett möte. Ett möte med varandra – men framförallt med Gud. Predikan ska handla om att Anden – Guds Ande/den Helige Ande – vill ge oss en försmak av Guds framtid. Jag kommer att beröra de andliga nådegåvorna som bidrar med en, som vi skulle kalla det, övernaturlig dimension i det kristna livet. Men i Guds rike som är här, men ännu inte, finns ingen distinktion mellan naturligt och övernaturligt. Min längtan är att vår gemenskap ska få vara en plats där det “övernaturliga” är naturligt.

Viktigt är dock att betona att det övernaturliga inte är ett mål i sig, utan att det får peka mot Guds kommande rike. Ett rike fyllt av rättvisa, barmhärtighet, kärlek och fred. “Låt Ditt rike komma! Låt Din vilja ske på jorden såsom i himlen!” Det är den bönen som ska prägla oss och vara vägledande i det liv som vi söker.