Anton om Karin: Karin och jag har varit involverade i varandras liv ända sedan barnsben. Både hon och jag är missionärsbarn och vi växte under några år upp bara sex mil från varandra i västra Tanzania. När Sara och jag flyttade till Karlstad 1999 var också Karin ny i staden, och vi började umgås mycket eftersom vi kände till varandra sedan tidigare. Efter ett halvår i Karlstad fick jag min gode vän Fredrik att flytta till Karlstad och han är numera Karins make. Det är m.a.o. till 100% min förtjänst att dessa tu fann varandra och således också  att deras två barn överhuvudtaget existerar. Nu bor familjen i Östra Ryd sedan två år tillbaka och det gläds vi väldigt mycket åt i vår familj. Karin arbetar som lärare och är en kvinna med stor integritet. Jag har stor respekt för henne som person och det hon står för. Jag är glad över att hon bejakade kallelsen att slå an en ton här i adventstid. Låt denna ton ljuda in i våra av nostalgi inmarinerade förberedelser inför den stundande julen!

Adventstonen 3

Tron är som en julklapp:

När man tittar på alla julklappar under julgranen så är de olika, färgstarka och glittrande… nästan som vi människor.

Barnen upplever alltid att de får vänta alldeles för länge på att få öppna sina paket. De går och klämmer, känner, skakar, vänder och vrider på paketen… nästan som den sökande människan.

Innan julklappsutdelningen brukar vi i min familj läsa julevangeliet och be.

Förra året infann sig dock en viss okoncentration när vår son låg under soffbordet och skrek: JAG VILL INTE BE TILL DEN DÄR JESUS, JAG VILL HA TOMTEN!!!

… nästan som den sekulariserade människan.

Jag är barnsligt förtjust i att öppna mina paket… nästan som den nyomvända människan.

Efter ett tag lägger sig den första glädjen över innehållet… nästan som tron kan falna för den troende människan.

Men då är det Guds tur att visa att han är större än tomten, större än julen. Han kommer med överraskningar och paket när vi minst anar det och minst förtjänar det.