Anton om Daniel: Daniel bor och arbetar sedan 2008 i den serbiska huvudstaden Belgrad, tillsammans med sin fru Malin och tre barn. Jag lärde känna Daniel genom den pastorsgemenskap som vi har i Östergötland, eftersom han tidigare fanns i Ljungsbro som pastor. Precis som många andra av gästbloggarna är han en stor förebild som jag är mycket tacksam över att ha i min bekantskapskrets. En av de saker jag uppskattar mest med honom är hans krasshet – han säger som det är. Dessutom är han en lysande skribent, vilket bl.a. är tydligt i hans tyvärr alltför glest uppdaterade blogg Lördagstankar. Vi hoppas naturligtvis på en uppryckning . I dagens ton reflekterar han medryckande och vackert, och visst ger väl en sådan här text perspektiv på livet? Varsågoda – ta in, njut och bli berörd!

Adventstonen 21

I väntan på …

Jag står vid en av Belgrads rondeller, slavija. Min son gav den snabbt ett nytt namn, ”rondellen som Gud glömde”, på grund av det kaos man som betraktare ser. Här kan man varje dag förundras över trafikmanövrar som i ett svenskt trafikprogram snabbt skulle följts av texten ”don’t try this at home”. Men det är så mycket mer, det är plats där människor byter buss och spårvagn, en plats av rörelse och liv. Det är här jag reducerar mig själv till en betraktare medan jag väntar på min vän. För livet runt rondellen säger så mycket om oss som bor i staden. Här ser man initiativkraften som finns i spontan försäljning av allt från paraplyer till plagiatvaror. Här ser man människorna som är på väg till de stora besluten i limousiner guidade av blåljussignalerande eskort. Jag betraktar nyfiket spelet mellan pojken som tigger och städaren på hamburgerrestaurangen som utvecklas till en kärleksfull duell som om det vore mellan två fotbollsspelare. Jag betraktar och inser att mängder av livsberättelser passerar här. Här passerar den som förlorat hoppet, och den som har makten.

Jag berörs av de människor jag möter i det här landet av deras berättelser. Det är berättelser om sorg, flykt och längtan. Det är berättelser formade av livets glädje och sorg, och ibland längtar man efter att ge den där berättelsen bara en förändrande mening eller ett skilje tecken som ger hopp. När man sitter med den fattiga familjen, plågade av sjukdom och utan förutsättningar för att få några längre perioder med arbete kan man lätt drivas till hopplöshet. Men när man ser den lilla dotterns kamp med skolböckerna, att hon får en chans att i alla fall på ett område förändrar sin familjs berättelse blir man glad. När man möter statstjänstemannens trötta blick som säger att den här situationen går inte att göra någonting åt, gläds man över kollegor som säger: – ”Det gör det visst vi förändrande verkligheten för en människa igår.” Medan jag väntar på Avram tänker jag på de människor som gav mig möjligheten att höra om Guds stora berättelse om kärlek och hopp inte bara genom ord utan genom upprättande handling. De som precis på samma sätt som Jesus gör budskapet om Guds kärlek till kött och blod. Det förändrande min berättelse så att jag kunde få hopp. Allt detta går genom mitt huvud i väntan på Avram. Till slut möts vi, äter burek, pratar fotboll, biblar och livets mening en stund, han ger mig hopp genom att säga att min serbiska blivit bättre. Snön bäddar in oss i sin värme och medan jag pulsar hem bär jag på lite mer hopp.

Daniel Råsberg, Belgrad