Välkommen på samtalsgudstjänst!

På söndag har vi samtalsgudstjänst igen. Jag ska predika utifrån Apostlagärningarnas andra kapitel som handlar om att Anden, Guds egen närvaro, gavs till den kristna gemenskapen. Därmed formas en ny mänsklighet som är ett tecken mitt i världen, och för världen, om den framtid som Jesus gjort möjlig genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse.

Jag kommer att tala lite grann om vad som kännetecknar den nya mänskligheten. Kort sagt kommer jag för det första att fokusera på att den nya mänskligheten är en gränsöverskridande gemenskap som sträcker sig till alla. I den nya mänskligheten är murar människor emellan raserade och de gränser som annars råder baserade på världsliga kategorier (etnicitet, språk, kön, hudfärg, månadsinkomst, efternamn etc.) relativiserade.

För det andra kommer jag att ta upp att i den nya mänskligheten är Gud hela livets Gud. Det finns ingen distinktion mellan heligt och profant, andligt och oandligt, utan hela livet är heligt. Tandborstning såväl som gudstjänstliv sker inför Guds ansikte.

Välkommen till Betania, Östra Ryd, på söndag 10:00!

Något om hösten och helgen

Mitt i den sköna sommaren med pappaledighet och dagar av rekreation har jag lagt in en arbetsvecka. Sitter nu på kontoret och känner att ringrosten är mer än ytlig. Det är verkligen på tiden att göra något åt den.

Det är en spännande höst vi har framför oss i församlingen och denna dag kommer att ägnas åt att lägga upp en grovplanering fram till jul. Vi hoppas att få dra igång en Alpha-kurs igen till hösten. 21/9 planerar vi att inleda kursen som går igenom något av det grundläggande innehållet i den kristna tron. Det är en kurs som passar alla oavsett relation till Gud, Jesus eller kyrkan. I de kurser vi tidigare haft har det varit väldigt berikande att majoriteten inte haft en tydlig kristen bekännelse. Dessutom kommer vi att fira gudstjänster i stort sett varje söndag under hela hösten. Vi möts, tillber Gud, lyssnar på undervisning, samtalar, och fikar tillsammans. Under hela hösten kommer undervisningen som jag håller i ha sin utgångspunkt i den bok i Bibeln som kallas “Apostlagärningarna”, vilken beskriver hur den första församlingen formades. Man började sprida budskapet om att Jesus är uppstånden och att världen därmed är ny.

Morgondagen kommer jag ägna åt söndagens predikan som utgår från det andra kapitlet i Apostlagärningarna. Där beskrivs den första pingstdagen och hur den helige Ande – Guds närvaro på jorden – utgjuts över den gemenskap som följt Jesus. Det var så det som kallas församling/kyrka började, i den händelsen har vi våra rötter. Jag återkommer med en liten sammanfattning om innehållet i predikan senare i veckan.

Nu ska jag återgå till att slipa bort ringrost!

Jag passar inte in – hur ska jag rösta?

Det har väl knappast undgått någon att det är riksdagsval i höst. Förut har jag varit noga med att rösta efter den ideologi som driver partierna. Nu röstar jag mer efter person, oavsett partifärg, som jag har störst förtroende för (eller snarare är minst skeptisk till). Trots denna förskjutning i mitt sätt att avgöra hur jag ska rösta gjorde jag ett av alla dessa valtest som erbjuds på varje nyhetssajt värd namnet. Jag gjorde den här på Aftonbladet. Efteråt fick man se på en karta var man befann sig. Kartan bestod av fyra fält, där den vågräta avgränsaren indikerade om man var s.k. “socioekonomisk” vänster eller höger. Den lodräta avgränsaren indikerade om man var progressiv eller konservativ. Jag hamnade i fältet “socioekonomisk höger” och “progressiv”. Enligt detta test finns inget parti som motsvarade mina preferenser, vilket inte var särskilt förvånande.

Om man ska tro vad politikerna själva säger är valet väldigt viktigt och avgörande för Sveriges framtid. Jag tror inte att valet är särskilt viktigt, även om jag med största sannolikhet kommer att masa mig iväg till vallokalen och utnyttja min röst. Oavsett vilka politiker som “vinner” och får sitta i regeringsställning så fattar man ungefär samma beslut. Skillnaden mellan blocken och partierna är inte så stora när det väl kommer till praktisk och konkret handling. Ibland frågar jag mig om inte hela det politiska systemet med dess partier och utspel i olika sakfrågor i mångt och mycket är ett spel för galleriet, där det egentligen till störst del handlar om människors personliga maktambitioner och vilja att synas och bekräftas. Det handlar också om vilka ansikten vi ska behöva stå ut med att se i TV de närmaste fyra åren, vilket i sig kan vara ett skäl att lägga en röst.

Just därför undrar jag om man egentligen ska rösta och på det sättet legitimisera avarterna i det rådande systemet. Om man ska rösta – hur ska man ta ställning på bästa sätt? Är parti eller person viktigast?

Hans Sundelius – en sann hjälte!

För tio år sedan bodde jag och Sara i Karlstad. Hösten -99 hyrde Sara en lägenhet i ett flerfamiljshus som ägdes av Hans Sundelius. Efter att hon flyttade ut från den lägenheten ringer han alltid den 18/7 och gratulerar henne på namnsdagen. Igår ringde han igen. Ringningsfrekvensen har dessutom utökats till att även omfatta 17/1 (min namnsdag) och 25/6 (Saras och min gemensamma födelsedag). Han har hittills aldrig bommat, och hans samtal gör oss båda på väldigt gott humör. Han är själv alltid glad när han ringer, och det händer att han, åtminstone när han pratar med mig, drar en och annan skön fräckis på sin underbara värmländska. Hans Sundelius är verkligen en sann hjälte som jag bara måste få uppmärksamma här på bloggen.

Jag kan passa på att avsluta med en liten fräckisgåta som han drog när han ringde för ett antal år sedan:

Vad är det för likhet mellan Indien och en kort kjol?

Den som vågar sig på en gissning är välkommen!

Undervisning

Att vara ensam pastor i en förhållandevis liten församling innebär att vara lite av en mångsysslare. Men min primära uppgift, som jag ser det, är att undervisa. Sedan jag började har jag alltid sett söndagarnas predikotillfällen som de enskilt viktigaste tillfällena i min tjänst. Därför har jag också lagt ner mycket tid i förberedelser för att på ett så bra sätt som möjligt påminna församlingen om den kristna berättelsen och det hopp vi bär på.

Det är emellertid svårt att veta hur undervisningen landar. Det kan hända att jag ibland önskar lite mer respons än  ett “tack för en god predikan”. Visserligen kanske tystnad är talande, men det är sällan någon kommer verbalt med negativa synpunkter eller frågetecken kring det som sagts. På detta sätt blir tyvärr undervisningen en envägskommunikation, trots att det i Bibeln talas om att allt ska prövas i församlingen. Det är i den gemensamma processen som Gud talar. Denna process av prövning saknar jag, och jag önskar att det skulle uppstå mer av levande samtal kring det som undervisas.

Nu är en fördel med den nya tekniken att det går att lägga ut undervisning på webben, vilket i vår församling ombesörjs på ett förtjänstfullt sätt av Hans Hagdahl. En del av det senaste årets undervisning i vår församling hittar du här (klicka på ikonen “inspelat” så kommer du till listan). Där finns även bl.a. Linnea Åbergs undervisning från våren, då hon “vikarierade” för mig. Om du har tid får du gärna ladda ner och lyssna på något som ser intressant ut. Ge gärna en konstruktiv respons på min e-post: antonfagerstedt@hotmail.com.

Nu har vi precis börjat att gå igenom Apostlagärningarna, en bok som beskriver hur den kristna församlingen tog form och började sprida budskapet över världen. Den 1/8 10:00 är det dags för avsnitt två om hur Gud formar en ny mänsklighet genom Andens utgjutande på pingstdagen, vilket går att läsa om i andra kapitlet i denna spännande bok.

Några boktips

Har just haft några av de slappaste dagarna på väldigt länge. En tom kalender i samband med en värmebölja av sällan skådat slag gör gärna att det blir just slappt. I min slapphet har jag i alla fall lyckats klämma in tre böcker. Jag har läst Hypnotisören av Lars Kepler och Mörker, ta min hand av Dennis LeHane. Båda dessa var böcker av den typen man inte kan lägga ifrån sig, utan måste läsa från pärm till pärm. Gemensamt för dem var också att berättelserna är enormt svarta i all skildringen av våld och människors potentiella ondska.

Att då samtidigt få läsa Ett annat rike – en ickevåldsteologi av Annika Spalde var både uppfriskande, utmanande och inspirerande. Detta var en bok som på ett väldigt lättillgängligt språk skissar upp ett sätt att som kristen förhålla sig till våldsanvändning. Författaren resonerar väldigt modigt och spännande kring vad det innebär att följa Jesus i vår värld där syndabocksvåldet ses som självklart och nödvändigt för att lösa problem. Vad betyder korset och vad innebär försoningen? Det finns också hänvisningar till andra som skrivit i ämnet. Jag tycker att boken är utmärkt som en introduktion i detta och rekommenderar den varmt. Den finns att beställa, bl.a. på adlibris. Läs den!

Funderingar från Vänerns kant

Sitter alltså på en fantastisk plats vid Vänerns strand – avkopplande. Nu sover alla utom jag, så då kan jag ta fram lilla datorn och se vad som händer i omvärlden. Idag har jag levt i Lars Keplers “Hypnotisören”. Jag blir extremt asocial när jag läser. Jag har med mig fler böcker, men jag blir otrevlig och grinig mot mina barn när jag inte får sitta och läsa ostörd, så nu blir det inte mer läsning förrän jag kommer hem.

På väggen i mina svärföräldrars stuga, alltså den jag sitter i just nu, sitter den här bilden. Den är förmodligen tagen någon gång i mitten av fyrtiotalet. Det är Saras morfar och mormor, runt tjugo år gamla. Bilden sätter fingret på en förskjutning som skett i vårt samhälle och kultur när det gäller ideal. Då verkar 20-åringarna ha velat se ut som 60 (det är ju bara att titta på bilden). Nu vill 60-åringar i regel se ut som 20. Vad beror den förskjutningen på?

I Värmland på “semester”

Klockan har just passerat midnatt. Vi befinner oss just nu i mina svärföräldrars sommarstuga vid Vänern, strax öster om Karlstad. Det är en fantastisk plats där vi förhoppningsvis ska få några soliga, sköna och vilsamma dagar – det är ju det semester handlar om, om jag har förstått det hela rätt.

Nu är jag dock av den åsikten att vill man ha det lugnt och skönt – i synnerhet när man har fem barn – så ska man stanna hemma. Vi har åkt bil hit under kvällen, och efter ett stopp med god grillad fläskfilé hos svärföräldrarna i Fjugesta, kom vi hit ungefär 22:30. Nu är klockan 00:08. Det har blivit tisdag och tvillingarna gråter, den äldsta gnäller på att sängen är för hård och jag vill bara sova.

Frågan som jag lite cyniskt ställer; Är detta semester? Det blir säkert bättre imorgon, men just nu är det lite rörigt. Jag känner en väldig sympati för Rolf Skoglunds rollfigur som pappan i “Vi hade i alla fall tur med vädret”. Hans ständigt frustrerade humör kan jag verkligen relatera till.

YouTube Preview Image

Samtalsgudstjänst imorgon 10:00

Imorgon förmiddag har vi samtalsgudstjänst i Betania, Östra Ryd, 10:00. Välkommen dit!

Ungefär en gång i månaden har vi denna typ av gudstjänst som går ut på att predikan/förkunnelsen/tolkningen av Bibeln inte enbart ska vara en envägskommunikation utan en process som sker i gemenskapen. Först kommer jag att predika, sedan samtalar vi runt fikaborden om vad som sagts.

Av flera skäl tycker jag att dessa gudstjänster är nödvändiga. För det första är bibelläsningen och tolkningen av vad Gud vill säga genom skriften inte ett enmansprojekt, utan något som görs bäst i gemenskap. Vi behöver varandra för att utröna Guds vilja. För det andra tror jag att vi generellt sett är ovana att prata om vår tro med varandra. Dessa gudstjänster blir då till stöd och uppmuntran i en process där vi lär oss att sätta ord på vad vi tror och varför vi tror det vi tror. För det tredje gör detta delande av tro och erfarenheter att vi stärks och blir mer frimodiga att samtala om vår tro även i andra sammanhang. T.ex. med människor som inte delar den kristna tron.

Vad tror du som läser detta om denna gudstjänstform? Det vore dessutom roligt om någon/några som brukar vara med på dessa gudstjänster kan dela med sig av sin uppfattning om hur denna gudstjänstform fungerar!

Om andedop

När jag idag skulle städa min mailbox hittade jag ett brev som jag skrev till en bibelskoleelev för två år sedan (vilket antyder att en rensning i boxen var angelägen). Personen i fråga, som gick på en bibelskola driven av pingströrelsen, undrade över min syn på andedopet. Jag skrev snabbt ner ett svar som jag tänkte publicera här i oredigerad form. Jag tror att jag står för det jag skrivit. Är det något jag behöver tänka över och förändra i mina tankar kring detta? Jag är mån om att inte vara helt fel ute, och vill gärna ha synpunkter. Här kommer brevet:

Andedopet förknippas ju ofta med pingströrelsen eftersom man inom denna rörelse traditionellt sett betonat detta väldigt mycket. En traditionell pingstvän (och närbesläktade sammanhang som ex. i Sverige ÖM och HF  (numera EFK)) tänker sig att andedopet är en speciell erfarenhet som kommer EFTER frälsningen (i USA där pingströrelsen först framträdde kallade man detta för “second blessing”). I denna erfarenhet blev man utrustad med andliga nådegåvor, och det tecken som framför allt kom att förknippas med andedopet var tungotalet. Först efter denna erfarenhet kunde man tjäna Gud fullt ut.

I Bibeln talas väldigt lite om denna typ av “andra erfarenhet” som kommer efter frälsningen. Samtidigt så finns ingen anledning att ifrågasätta de erfarenheter som andedopsförespråkare vittnar om. Ett av de bibelställen som brukar anföras som ett stöd för andedopet är Apg 19:1-7. Men det som Paulus där förkunnar och praktiserar är ju ett vanligt dop till Kristus (inte ett andedop) istället för Johannesdopet. När han sedan lägger händerna på de döpta står det att den helige ande kom över dem och “de talade med tungor och profeterade.” Den texten verkar snarare knyta ihop Andens utgjutande med dopet till Kristus i vatten.

Fokuseringen på andedop kan lätt leda till en negativ uppdelning av kristna; dels de som bara är kristna och dels de som är andedöpta kristna. Det finns också en fara att erfarenheten blir så viktig att den söks för MIN skull för att JAG ska vara bland de “riktigt kristna”. Då blir fokuseringen väldigt märklig eftersom Anden inte främst ges för MIN skull utan för att jag ska kunna vara med och tjäna och bygga upp andra (1 Kor 12) och ska tänkas in i ett församlingssammanhang. Det finns en fara när man väl fått den “rätta erfarenheten” (t.ex. börjat tala i tungor) att man då pustar ut och tänker att nu är jag klar och färdig.

Bibelns undervisning om Anden är som jag redan varit inne på ganska annorlunda än det individualistiska och upplevelsecentrerade som det lätt blir i sammanhang där detta betonas för mycket. Anden är given till alla kristna. “Ingen kan säga: ‘Jesus är Herre’, om han inte är fylld av den heliga anden” (1 Kor 12:3). Detta är grunden. Ingen kan hävda att någon som följer Jesus inte skulle ha Anden – den typen av uppdelning är helt obiblisk. Då behöver man inte heller fundera så mycket på detta; “har jag anden eller har jag inte anden?”. Är man kristen så HAR man Anden till att börja leva ett annat liv, att tjäna sina medmänniskor, att finnas med och bygga upp församlingskroppen o.s.v.

Vad gör vi då med alla dessa erfarenheter som människor trots allt har, och som förändrat dem i deras vandring med Jesus? Bibeln talar om att vi ständigt ska låta oss uppfyllas av Anden. Dessa erfarenheter är naturligtvis viktiga, men inte som en engångshändelse, utan som en del av det pågående kristna livet. Det kristna livet handlar ju om att “låta sig bli uppfylld av Anden”, så att Gud mer och mer och mer får kontrollen över mitt liv. I dessa erfarenheter utrustas vi med kraft och nådegåvor. Något som ständigt behöver ske om och om igen – inte bara “den där gången när jag var 14 och började tala i tungor blev jag andedöpt”.

När det gäller tungotalet är inte heller det något som är nödvändigt för att jag ska vara uppfylld av Anden. En del talar i tungor, andra gör det inte. Det som kan bli en fara när man säger så är att man inte alls ser välsignelsen och poängen med denna gåva. Bara för att det inte är det enda och ens ett nödvändigt tecken, så innebär ju inte det att det inte är något gott och välsignat som berikar ens andakts- och böneliv. Man får akta sig för att man inte blir för “anti” och kastar ut babyn med barnvattnet. Det som hände på Azusa street L.A. 1906 (det man talar om som pingströrelsens födelse) var helt fantastiskt och revolutionerande för hela världens kristenhet. Problemet blir ju att man lätt gör läror och mönster av hur Gud handlar och hur Gud måste handla för att det ska vara Gud som handlar (här placerar jag viss traditionell pingst i fråga om Anden). Då begränsar man naturligtvis Gud. Men om man då säger att alla dessa har fel och Gud kan minsann inte handla så som dessa “begränsare av Gud” säger; då begränsar man också Gud. (Nu blev det kanske förvirrat)

SAMMANFATTNING: Jag tycker att det är svårt att prata om andedop som en “second blessing” efter frälsningen. Den typen av betoning gör oss självcentrerade och upplevelsecentrerade. Däremot tror jag på erfarenheter av andeuppfyllelse som ständigt behöver göras i det kristna livet för att tjäna medmänniskor, bygga upp kroppen och leva det liv Jesus levde och lärde. Det som Bibeln undervisar oss om att Anden är till för.

 

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu