Död åt “Christendom”!
Vid ett antal tillfällen förut här på bloggen har jag delat med mig av min fascination och dragning till den anabaptistiska rörelsen (bl.a. här där jag kort förklarar lite närmare). Få inspirationskällor har fått mer genomslag kring hur jag tänker mig kristet liv. I en tid och kultur då den kristna trons inflytande till synes är på tillbakagång kan den anabaptistiska teologin vara till stor hjälp, eftersom det tänkandet bygger på att den sanna församlingen – som vill följa Jesus – alltid är i marginalen. Den marginal som hela den kristna kyrkan nu, vare sig den vill eller inte, måste acceptera sig finnas i.
Igår var jag tillsammans med några vänner på en, i mitt tycke, fantastiskt inspirerande dag med församlingsgrundaren och författaren Stuart Murray från det anabaptistiska nätverket i England. Han talade om hur det anabaptistiska arvet kan hjälpa den kristna kyrkan att möta tidens utmaningar. En bärande tanke är just att marginalen, i minoritet, är kyrkans naturliga hemvist. Det var när den romerske kejsaren Konstantin på 300-talet blev kristen som detta förändrades. Misstaget som gjordes var att kyrkan sa “ja” till privilegiet att efterhand bli statsreligion och komma i besittning av privilegier som andra grupper inte fick. Detta skifte gjorde att Jesus och hans undervisning kom i bakgrunden – istället blev kyrkan ett maktens redskap för att ena folket och därmed en del av förtryck och “ovanifrån”-perspektivet. Det var inte kyrkan som erövrade makten – utan makten som erövrade kyrkan. Den kristna tron och dess uttryck blev därmed förvanskad. Den tid då den kristna kyrkan haft denna särställning politiskt, socialt och kulturellt kallar Murray för “Christendom”.
Men “Christendom” håller på att alltmer uppluckras till förmån för ett pluralistiskt samhälle. Vi kommer allt längre in i “post-christendom” där den kristna kyrkan alltmer är att betrakta som en röst bland alla andra. Som kristna reagerar vi olika på detta. En del sörjer att “christendom” tappar inflytande, och ser det som en uppgift att med alla tänkbara medel försöka behålla kyrkans inflytande på alla områden. Andra sörjer, men accepterar att vi nu är i minoritet och tvingas spela efter andra spelregler. En tredje grupp – dit jag räknar mig själv – ser istället “christendoms” fall som en möjlighet. Kanske t.o.m. en förutsättning för att på ett mer autentiskt sätt vara kyrka i Jesus fotspår. Jag välkomnar alltså skiftet som vi ser hända från Christendom till Post-Christendom, och ser ingen anledning att sörja det faktum att kyrkans politiska inflytande avtar. Istället bör vi som kristna verka för att avsäga oss de privilegier som vi fortfarande har. Vigselrätt, kyrkoavgift, skolavslutningar i kyrkan, gudstjänst i kyrkan vid riksdagens öppnande är exempel på rester som fortfarande lever kvar från “christendom” och som ger en bild av kyrkan, och därmed den kristna tron, av att sträva uppåt. Istället kallas vi att följa den som rörde sig i marginalen, avstod från allt han kunde tänkas “ha rätt till” för att vara goda nyheter för de fattiga och förkunna frihet för de fångna och syn för de blinda. Vi behöver inte vara så ängsliga inför att tappa inflytande – istället är det en förutsättning för att återvinna vår identitet som kristen kyrka. Död åt Christendom och länge leve den kristna kyrkan!
Uncategorized | Anton | 25 November, 2012
Kul att du tar upp detta, Anton. Det är ett mycket viktigt ämne och jag är glad att Stuart tar upp det på ett så tydligt sätt. Vi måste dock lära oss att tala om det på svenska och inte använda de engelska begreppen hela tiden, även om det är lättare. I översättningen av Radikalt lärjungaskap har vi försökt skapa en svensk terminologi, som jag hoppas ska slå igenom. Vi använder begreppen Kristendomstiden, Kristendomssystemet och Efterkristendomstiden. Så jag säger det på svenska: Kristendomstiden är över, död åt kristendomssystemet, länge leve den kristna kyrkan!
Bra Jonas! Tycker det känns lite krystat med begreppet “efterkristendomstiden”, men håller med om att det är viktigt att odla svenska begrepp. Ska försöka anpassa mig
. Tack för denna helg, förresten. Kul att församlingarna i Lkpg hakade på och arrangerade detta!
Kan du ge några konkreta exempel på hur den kristna kyrkan kommer vara. Fattar inte riktigt vad vi kan förvänta oss för skillnad mot idag, eller vad fördelarna skulle va. Att minska deltagandet bland ickekristna ser jag inte som en fördel om det är de ickekristna som är målet med våra aktiviteter.
Tobbe
Hej Tobbe! Under efterkristendomstiden måste den kristna kyrkan bli mer missionerande (missionell), inte mindre. Den behöver bli en dynamisk missionsrörelse i en ny situation. Jag har skrivit lite om vad det kan betyda här http://barnabasbloggen.blogspot.se/2012/06/efterkristendomstiden.html
Ok tack ska läsa på i kväll.
Tobbe; jag rekommenderar läsning av Jonas länk ovan. Jag tror att det finns en väldigt påtaglig ÄNGSLAN som präglar den kristna kyrkan i Sverige. Denna ängslan tror jag har sin grund i att vi är väldigt osäkra på vår självbild. Vi vet inte riktigt vilka vi är och hur vi ska vara. Vi styrs därför i vårt tänkande, vårt handlande, vårt ICKE-handlande och vår passivitet i denna ängslan. Från att förut ha varit väldigt hemma i vår kultur så känner vi oss lite främmande eftersom t.ex. lagstiftning och annat inte längre är i linje med en s.k. “kristen” åskådning eller kristen etik.
För att bli befriade från denna ängslan, till ett frimodigt liv utifrån en kristen identitet, krävs ett radikalt skifte i vår självbild och helt och hållet acceptera och verka för de förändringar som du kan läsa om i Jonas länk ovan: från centrum till marginalen, från majoritet till minoritet, från bosättare till vandrare, från privilegium till pluralism, från kontroll till vittnesbörd, från förvaltning till mission samt från institution till rörelse.
Utifrån det faktum att vi t.ex. INTE ser ett behov av att försvara kristen etik, utan snarare erbjuda den som ett alternativ till andra sätt att leva, tror jag att vi med större självförtroende också kan tala om detta. Vi behöver, tror jag, istället för att “ovanifrån” pådyvla istället erbjuda “underifrån”. För att detta ska bli ett faktum krävs dock FÖRST en sådan förändring i människors attityd till kyrkan och det kristna budskapet att det inte förknippas med makt och kontroll.
Jag är helt övertygad om att detta kommer att föra med sig stora förändringar kring hur kyrkan/församlingen kommer att se ut. Bl.a. kommer det att vara en kyrka som har en större förståelse och sympati för minoriteter och samhällets “minsta”, eftersom vi i större utsträckning delar dessas villkor. Detta skifte kommer kanske att leda till att den kristna rörelsen – åtminstone på papperet – minskar i omfång, men det är ett nödvändigt pris. På samma sätt som judarna tvingades leva i exil i Babylon eftersom de missförstått vad det innebar att leva som Guds folk för världens skull, tvingas kanske kyrkan i Europa nu i exil för att inse att det inte är för sin egen skull, för sin egen rikedom och inflytandes skull, som hon existerar. Må vi dra rätt lärdomar av denna exil!
Känner mig redan i exil… Som sagt ska läsa in mig i kväll. Min rädsla med nya strömmningar är att det blir allt ljummare och antalet sanningar starkt reduceras. Eller att det samlar en grupp rättroende som efterhand tenderar att avfalla. Alla fria tolkningar brukar leda till att allt mindre krav ställs på helighet och renhet, vilket jag tror är nyckeln till andlig framgång ovh människors frälsning.
Tobbe; du säger att du känner dig som att du redan är i exil. Problemet är att många kristna känner igen sig i att man känner sig marginaliserad och i exil, men tänker sig att det är onormalt och dåligt. Vi känner det som att vi lever i exil, men vi resonerar och tänker som om vi var i majoritet. Att vi överhuvudtaget tänker “lagstiftning” och upprörs över debatten om att skolavslutningar i kyrkan tyder på att vi inte ALLS är i exil – vi är på väg dit och det är bra så att vi blir en mer med Bibeln överensstämmande kyrka.
Vad exakt menar du med “fria tolkningar”. En viktig poäng i det anabaptistiska arvet är GEMENSKAPEN! Ingen människa bör sitta och läsa Bibeln själv och komma fram till sin egen “fria tolkning”, utan det läsning av skriften sker i gemenskap under ledning av Anden som en garant för att hålla rent från “fria tolkningar”. Att läsa Bibelordet på egen hand leder ofrånkomligen till “fri tolkning” där man själv läser in det man vill läsa, oavsett hur mycket man tycker att man “läser som det står”. Hela “kristendomssystemet” bygger på en väldigt fri tolkning och en distansering från Jesus!
Tror också att helighet och renhet är viktigt, men hur gestaltar sig den? Guds helighet, som det verkar i exemplet Jesus, verkar ta sig uttryck i en chockerande stor barmhärtighet mot dem som det religiösa etablissemanget brännmärkt som oheliga, orena och därmed utanför Guds kärlek och välsignelse. Dåtidens rättrogna trodde de stod för just renhet och helighet då man spikade fast den sant helige och sant rene på ett kors.
Vad jag menar är att allt tolkande hit och dit brukar leda till att all sanning försvinner. Dessutom är den skara som läser och tolkar bibeln en väldigt lten del av dem som kallar sig frälsta. Men jag skulle gärna gå på dessa Jehovas vittne liknande tillställningar och ta del av tolkningarna. Tror att det vore en suverän väg att gå, i stil med dina samtaldgudstjänster. Bara att försöka hitta en gemenskap där det prakticeras. Jag tror också att ju heligare och renare jag kan leva desto närmre Kristus kommer mina ord och tankar vara. Jag skulle aldrig sätta mig till doms övet icketroendes liv. Men tycker vi behöver en skärpning syskon imellan, i mitt liv är det väldigt få som varnar mig när jag går i fel riktning. Men är tacksam när det sker.
I ett samhälle där vi inte inbillar oss att “det rådande” är “kristet” kommer vi att tvingas till att på nytt återerövra de bibliska texterna och hitta vår identitet. Jag tror att en läsning utifrån positionen i marginalen kommer att vara fylld av överraskande insikter som vi inte kunnat ta till oss utifrån ett perspektiv av majoritet och politiskt inflytande. Som frikyrkliga har vi ju – åtminstone som det såg ut i frikyrkorörelsens vagga i Sverige – ett arv även av detta.
Håller helt med dig om att vi behöver en skärpning “syskon emellan”, men utifrån kyrkans priviligerade ställning har det varit möjligt att tillbe Jesus utan att följa Jesus. Därför har vi inte beredskapen i församlingarna att plötsligt bara börja tillrättavisa varandra hursomhelst – vi måste börja bjuda in varandra till att peta i våra liv. I den bästa av världar var det det vi gjorde i dopet, men så ser det ju tyvärr inte ut i vår individualiserade tid då allt handlar om “JAG och Jesus” och “Vi”-perspektivet hamnat i skymundan.
Jag tror inte det handlar så mycket om att “hitta” en sådan gemenskap som att forma en av den gemenskap man redan står i. En bra början är att be andra om hjälp att uppmuntra, förmana och tillrättavisa, och verkligen också visa att man ödmjukt tar deras råd och åsikter på allvar. Vad menar du förresten med “Jehovas vittne liknande tillställningar”?
Jehovas tillställningar beskrevs för mig i högstadiet som att någon läste något ur bibeln eller någon annan religiös text och sedan samtalade man utifrån det. Det är en form jag gärna skulle se i kristna samlingar. Men här finns en risk att sådana som inte har den helige ande utan helt andra andar får makt över gruppen. Finns allt för många exempel på det tyvärr.Undrar lite hur man rent konkret skall kunna påverka underifrån, själv tycker jag mig nå bäst om jag är mitt i stridsfältet.
Vansinnigt spännande läsning Anton! Det här berör mig. Detta känns otroligt relevant och viktigt. Lite läskigt är det att ge sig in i leken bland alla ärrade pastorer. Men sen slår det mig att vi bakom teorier, tankestrukturer och erfarenheter söker oss mot ett och samma mål under vår tid på jorden. En gemensam strävan efter att vår familj ska bli större och att människor ska få lära känna Jesus. När din syster träffade en man för ca sju år sedan, undertecknad, undrade du helt enkelt “tror han på Jesus?”. Minns att jag kände det väldigt befriande och prestigelöst när jag gick de första stapplande stegen i tron. Stegen har nu blivit många fler och även jag funderar över hur ont det ska göra när familjen växer. Och växer den verkligen åt rätt håll eller ens i närheten av den takt den borde och skulle kunna?
Jag har alltid tyckt att stat och kyrka ska vara åtskilda. Även om mina skäl till det förändrats radikalt. Före den där omvälvande natten i augusti 2005 då jag under dramatiska former kom till en djup insikt om Guds existens, ansåg jag inte olikt herr Sturmark, att kyrkan och Gud inte hade någon plats i ett modernt och vetenskapligt samhälle med tänkande och upplysta människor. Särskilt inte som en maktstruktur. Idag är det smärtsamt uppenbart för mina kristna ögon att världen mer än någonsin behöver lära känna och leva med den sanne Kristus. Jag träffar många sökare genom Alpha där jag är aktiv och jag förvånas inte över den låga trovärdighet kyrkan många gånger har i deras ögon. Men jag ser också människors liv mycket påtagligt förvandlas från mörker till ljus! Med åren inser jag ödmjukt att jag har en liten del i förvandlingen, även om den biten också är viktig.
Jag är med i tankarna ända fram till marginalen som kyrkans naturliga hemvist. Är det verkligen bara där vi trovärdigt kan verka? Min ängslan som beskrivs ovan, rör de människor som växer upp i ett samhälle där kristendomen, vad den nu har blivit, helt slutar att synas. En tillvaro där ungdomar inte har några som helst referensramar. Kristendom är redan nu en subkategori i religionsundervisningen och inte ett bud om glädje, frid och evigt liv. Vi kan aldrig synas till varje pris, det håller jag med om. Och vi kan inte synas till det pris vi idag betalar – en ointressant och urvattnad kyrka. En röst som vilken annan. En åsikt bland andra. En kyrka som låter sig hunsas och överväger att ge prästen ledigt från kyrkan den dag lokalen ska upplåtas till skolavslutning. Den kyrkan vill jag inte tillhöra.
Tillbaka till de Kristussvultna människor som längtar utan att veta, hur kommer vår kontaktyta se ut? Kanske är de forum vi verkar i idag fullt tillräckliga och att människor ser och känner en äkthet de inte tidigare sett om vi förändrar vårt klädsamt tillrättalagda och ständigt inkluderande manér. Kanske om vi hittar tillbaka till en kyrka utan privilegier, att det kan förändra oss också? Att rustade med stort självförtroende och Anden brinnande sträva neråt efter törstande människor genom till exempel socialt arbete, istället för att med flackande blick uppåt söka omvärldens acceptens.
Björn; intressanta tankar! Kul med ditt perspektiv på saken. Om vi oroas över att kristendomen, eller den kristna tron, håller på att sluta synas så tror jag att vi behöver bena ut vad vi menar. Sann kristen tro har jag aldrig någonsin sett i skolundervisningen. Som utövande kristen har jag aldrig känt att läroböckerna och lärarnas “objektiva” beskrivning av min tro varit korrekt. Ett exempel på detta är hur man beskriver skiftet till statsreligion som “kristendomens seger”, vilket utifrån ett baptistiskt frikyrkligt perspektiv är helt fel slutsats. Istället var det den kristna kyrkans kapitulation inför makterna Pengar, Inflytande och Status.
Det är och kan aldrig vara någon annans uppgift än kyrkans att visa vad kristen tro är. En felaktig bild av kristen tro som s.k. “objektiv” undervisning vill ge tror jag är mer stjälpande än hjälpande. Man räknar med (enligt Stuart Murray som jag lyssnade på i lördags) att vid Konstantins omvändelse omfattade den kristna kyrkan 10% av hela romarrikets befolkning. Denna enorma utveckling hade alltså skett på knappt tre hundra år med ursprung i en marginell grupp människor i ett marginellt folk i en marginell del av det romerska imperiet. Maktens frestelse att “kunna göra så mycket bra och göra det effektivt” blev dock för oemotståndlig, och därmed blev den kristna tron till sitt väsen förvanskad. Jag menar att kyrkan SKA synas, SKA höras, men precis som Jesus ska den göra det på ett oväntat sätt i oväntade frågor och på ett sätt som inte handlar om att bevaka sina egna rättigheter, utan – precis som du så klockrent formulerar det: “Kanske om vi hittar tillbaka till en kyrka utan privilegier, att det kan förändra oss också? Att rustade med stort självförtroende och Anden brinnande sträva neråt efter törstande människor genom till exempel socialt arbete, istället för att med flackande blick uppåt söka omvärldens acceptens.”
Nu har jag läst både det ena och det andra och skulle nog kunna kalla mitt förhållningsätt till kristendomen anabaptistisk, vi har ju uppenbarligen ett stort behov av att tillhöra något med ett namn. Vad jag saknar bland alla tankar och idéer är några konkreta exempel. Det talas om att påverka underifrån och uppifrån och att va ett alternativ. Men min fråga är hur? Låt säga att det är Pridefestival i staden då en minoritet med majoriteten som stöd och uppbackning firar och manifisterar sina livsval. Vi utgår också ifrån att de flesta är icketroende. HUR skall vi då i den miljön leva ut våran tro och ur ett underifrånperspektiv och som minoritet kunna visa på ett alternativt liv. Så att andra vill omvända sig från sina synder och leva ett liv med Jesus. Jag har inte förstått den riktiga kyrkans utåtriktade agerande. Vill helst inte ha exempel på vad man inte EJ bör göra.
Om mina frågeställningar upplevs som banala och obildade så vill jag upplysa om att min kristna och teologiska skolning är noll. Har inte ens gått bibelskola. Men älskar Jesus
Det sprutar int in ex på hur den riktiga kyrkan kan tänkas agera. Får hoppas att det inte bara är ett “missnöjesparti” som bara är imot det som är, utan att ha kreativa ideer att komma framåt.
Tobbe! Jag anser att det är ganska uppenbart att det blir en massa skillnader i hur kyrkan agerar om hon tillägnar sig en annan självbild. Om vi lever i en uppfattning av att vi står för det “normala” och det “rådande” kommer vi att vara misstänksamma och se t.ex. en pridefestival (eftersom det är det exemplet du själv nämnde) som ett hot om avmoralisering och ett led i avkristningen av ett f.d. “kristet” samhälle. Men i en självbild av att själva vara en minoritet kan vi kanske istället bejaka hbt-personers kamp mot diskriminering där den förekommer. Detta kan vi göra utan att för den skull bejaka deras “livsstil”. Jag tror att en kyrka som agerar mer utifrån ett missionellt perspektiv – där man från början kommer med något nytt och inte för ett bevarande av det gamla – kan vara mer kreativ, mer öppen och mycket mindre ängslig i mötet med andra företeelser än vad jag tycker att vi är (se kommentar ovan). Jag tror DESSUTOM att vi kan vara mycket mer tydliga med efterföljelsen av Jesus och samtidigt framstå som mindre dömande då vi har ett perspektiv underifrån av att vara främlingar i världen. Det är VI – inte de andra – som är pilgrimer på väg mot ett mål som vi under vandringen får vittna om genom sättet att leva tillsammans. I ett sådant perspektiv är adventsfirande i kyrkan en icke-fråga (vilket det inte är nu, tydligen), utan mer sådana frågor som jag vet du brinner för; flyktingar, fattiga, och andra marginaliserade människor.
Vi får nog försöka träffas och diskutera vidare, jag tycker mig inte få några svar om hur vi ska få människor frälsta. Att aktivt gå in och stödja olika grupper som av olika anledningar känner sig förföljda finner jag självklart som kristen. Men ännu viktigare att lösa dem ur de synder de på olika sätt är slav under, det tror jag att bara radikal undervisning ur bibeln kan leda till. Om man tänker att det hela är lite som barnuppfostran så skulle man som förälder inte nöja sig att gå på trottoaren som ett gått föredömme och visa vägen. Jag skulle även drista mig till att varna för de konsekvenser ett spatserande hit och dit på vägen kan leda till. Skulle vi vara mer som föräldrar i talarstolen på julavslutningar tror jag att vi ganska snart uppnåt ett av anababtismens mål, och att vi på allvar blir marginaliserade. Svenska kyrkan har på många sätt praktiserat det du förespråkar och varit till stöd för de grupper som frikyrkan tagit avstånd från. Men jag har inte sett att det leder till omvändelse från det bibeln kallar synd utan bara invaggat människor i en tro att allt är ok. Eller som en vän sade “jag trodde inte Gud var emot homusexuallitet längre” på det området har nog inte bibeln skrivits om men svenska kyrkan har gett den bilden. Och som alltid är det skillnad på sak och person, jag har ju vänner som är mer eller mindre krimminella. Men inte hjälper jag dem genom att tiga om vad jag anser om olika brott. Jag tror att likt Jesus kunna säga gå och synda inte mer, kan vara en nyckel till människors frälsning. Men det här blir för mastigt att dryfta på en blogg, vi får ta det live. Kanske tillsammans med vänner ur församlingen om intresse finnes, kanske kan ordna en samtalskväll utifrån någon av alla frågeställningar.
Tobbe! Håller med! Samtalet är viktigt och måste fortsätta – men fr. allt önskar nog både du och jag att det blir lite mer verkstad av det vi bekänner oss till! Ha en jättefin advent, och glöm inte att Gud kan överraska genom att inte riktigt motsvara den bild av Gud som vi ofta håller oss med. Det ska jag i alla fall predika om imorgon!