Jag inleder det nya årets predikogärning med att predika om att vi inte ska döma. Jesus säger att vi inte ska döma, och påpekar det märkliga i att se flisan i sin broders öga utan att se att man själv har en bjälke i sitt eget öga. Jag tänker så här: Vi människor tenderar att vilja dra upp gränser mellan “vi” och “dom”. “Vi” är naturligtvis alltid bättre än “dom”. För att upprätthålla vår självbild av att vara lite bättre, lite mer rätt ute, lite mer ok, definierar vi gränser. Innanför och man är med – utanför och man är inte med. Så användes Guds bud bland det folk som Jesus talade till. De heliga skrifterna – lagen och profeterna – användes som en gränslinje att bevaka. Därmed blev det lätt att kategorisera människor i “inne” och “ute” (eller vi och dom).

Genom hela bergspredikan gör Jesus något med de budord som använts som gränslinjer. Han radikaliserar buden så att ingen längre kan säga sig vara innanför. Istället för att buden är gränslinjer att bevaka, är buden i Jesu undervisning ett centrum som alla utmanas att röra oss emot. Det går plötsligt ingen skiljelinje mellan fariseer och tullindrivare. Istället uppmanas båda dessa grupper att röra sig mot centrum.

Kristna människor och sammanhang får ofta rykte om sig – ibland befogat och ibland obefogat – att bevaka gränser. Inte minst i frikyrkliga sammanhang där man betonat den personliga erfarenheten av omvändelse och pånyttfödelse finns faran att man (outtalat och omedvetet) ser ner på dem som inte delar denna erfarenhet. I dessa fall blir det kristna livet statiskt – man är färdig en gång för alla eftersom man passerat gränsen mellan utanför och innanför. Men Jesus ord utmanar oss hela tiden att närma oss centrum, oavsett vad vi har eller inte har för erfarenheter, kunskaper eller livssituation. Gränserna finns inte – det är något som vi människor sätter upp. Dessutom ser dessa självskapande gränser alltid olika ut beroende på vilka som finns i “vi”-gruppen. Det kan t.ex. vara lätt att hävda homosexualitet som oacceptabelt så långe ingen i “vi”-gruppen har det problemet. Samtidigt känner jag inte till någon församling som stänger sina dörrar för en arbetsknarkande direktör som försummar sina barn och lever för sina pengar och sin karriär (vilket är ett större bekymmer än sexuell läggning någonsin kan bli). “Vi” och “dom” borde överhuvudtaget inte existera i en gemenskap som på ett sant sätt är efterföljare till Jesus. Alla som säger sig vilja följa Jesus i gemenskap med andra människor borde därför vara välkomna att döpas och hänga på. Det intressanta är frågan hur vi gemensamt definierar centrum. Det är just det samtalet som församling är!!! Utifrån det samtalet utmanas jag (inte de andra) att fortsätta min väg (inte de andras väg) mot detta centrum!! Vad tycker du om detta? Finns det risker med att betona centrum istället för gränser?