Kunde inte låta bli att gå in här och skryta lite. Jag menar, är det någonstans man får vara en aning självcentrerad så är det på sin egen blogg. På julafton ondgjorde jag mig över min oförmåga att kunna säga nej till det förnedrande uppdraget som tomte (se följande länk: http://antonslaranton.bloggproffs.se/2008/12/24/god-jul/).

Nu visar det sig att den bibliska tanken att självförnekande och tjänande till syvende och sist leder till upphöjelse också är sant på detta område. Jag höll på att ramla av stolen när min gode vän och manager Mattias Karlsson gjorde mig uppmärksam på detta. I dagens NT (Norrköpings Tidningar) tilldelas jag Dagens Ros med följande motivering; “till den sjungande tomten A.F. Du kan verkligen få alla att nästan tro på tomten”.

Nu är ju i och för sig frågan om det är en framgång för en pastor att få folk att tro på tomten. Meningen är ju att på något sätt uppmuntra tro av ett annat slag. Men en sådan här kväll njuter jag av denna fina offentliga utmärkelse och vecklar inte in mig i några krångliga resonemang. Tack till signaturen “VI I LIDAHOLM” för detta fina erkännande av min tomtegärning! (Bilden nedan är tagen med min telefon som ett oläsligt bevis på att jag skriver sanning.)

Äntligen är huset städat. Det känns alltid skönt att varva ner efter tre-fyra timmars dammsugande, dammande och våttorkande. Hade tänkt att åka till Linköping på teologidag två men en febersjuk dotter gör att man ibland får omprioritera. Var ändå iväg på en intressant dag igår och lyssnade på tre väldigt varierande föreläsningar.

Alla tre föredrag var intressanta, men kanske ändå att det andra föredraget av Calle Carlstein – som var mer exegetiskt (d.v.s. nära bibeltexten, i detta fall med utgångspunkt i Lukasevangeliet) – var det som i högst grad fick mig att gå igång. Rubriken på föredraget var: “Att äta med fienden – församlingens identitet i en pluralistisk tid”. Han lyfte fram måltidernas funktion i Jesus verksamhet, och öppnade upp för funderingar kring hur den kristna församlingen ska följa Jesus i förhållande till detta. Med tanke på rubriken kan man ju också fundra på vem som är “fienden” i vår tid. Jesus valde att dela måltidsgemenskap både med dem som de sociala konventionerna ville titulera som fiende (syndare/tullindrivare), och försvararna av dessa sociala konventioner (fariseer/skriftlärda). Vad innebär detta för en kristen församling i Sverige 2008? Vilka är “fienden” enligt rådande sociala konventioner i vårt samhälle, och hur kan vi bryta dessa grånser? Kan den kristna nattvarden vara ett sådant tecken? Några frågor jag funderar kring…

Nu ska jag åka till vårdcentralen med min dotter som varit febrig i en vecka. Annars blir det en helg av predikoförberedelser, “På spåret”, popcorn, och annat smått och gott. Ha en bra fredagskväll!