Majevtik på kommande årsmöte?
- Mina pappadagar i samband med att Jona har fötts rinner mot sitt slut. Det har varit oerhört skönt att kunna koppla bort jobbet. Dessutom var det välbehövligt efter en intensiv höst och späckade julhelger. Att under dessa två veckor ha fått umgås med mina barn utan att hela tiden vara på väg någonstans har också fått mig att inse att jag har ett liv som jag inte skulle vilja byta mot någon annan – jag känner mig rik!
- Häromdagen ondgjorde jag mig över senaste Indiana Jones-filmen. Häromnatten klämde jag en rulle i samma genre; “National Treasure 2″. Efter att ha sett den inser jag att min aversion mot Indiana Jones hänger ihop med hela genren. Visserligen var “National Treasure” bättre, men den var för den skull inte bra. Den här typen av äventyrsfilmer med ytlig handling och usla manus verkar på ett plan vara riktade mot tittare i sexårsåldern. Jag har nu fått nog av äventyrsfilmer, och tänker inte slösa min tid på sådana längre. Men hur Nicholas Cage, Ed Harris och Jon Voight – riktiga klasskådisar enligt min uppfattning – kan sjunka så lågt övergår mitt förstånd.
- Mitt huvud har börjat att jobba lite med vad jag ska säga på församlingens årsmöte. Årsmötet fungerar ju lite som en kick-off inför året, och ett tema som ligger nära tillhands är majevtik, d.v.s. förlossningskonst. Förlossningen av Jona gick väldigt bra tack vare barnmorskan Margaretas tydliga instruktioner. Risken är ju att kroppen spricker, om man inte följer kroppens egen takt i krystningsskedet. Genom att följa kroppens eget arbete och inte trycka på för mycket själv, minimerar man risken att spricka. Att spricka medför en månads bokstavlig “pain in the ass“, varför man helst tydligen slipper det. Vad har då detta med församlingens årsmöte att göra? Jo, Paulus som skrivit en stor del av Nya Testamentet, kallar församlingen för Kristi kropp. På det sättet finns en enhet (EN kropp) i mångfalden (MÅNGA lemmar av olika slag). Det gäller att låta förändringar komma i rätt takt. Ofta finns det många otåliga (jag är en av dem) som vill skynda på processer, medan andra håller emot. Ibland är det tid för fullt ös, och ibland är det tid för att hålla tillbaka. Därför behövs båda dessa element i kroppen. Oj, det där kändes väldigt ofärdigt – jag får fundera vidare…
- Inser att handboll är hett igen. Handboll är en värdelöst tråkig skitsport – på klubbnivå. Men så fort det handlar om landslaget blir det spännande och intressant, ibland gastkramande. Det är få sporter där mitt intresse skiljer sig så radikalt mellan landslags- och serienivå. (Ishockey och fotboll är ibland t.o.m. mer intressant på klubbnivå. Jag menar, hellre en superettanmatch mellan Norrköping och Qviding på Idrottsparken, än VM-kval mellan Sverige och Danmark på Råsunda.) Hursomhelst känns det kul att Staffan Olsson och Ola Lindgren – som båda vet hur det känns att vinna - lyckats skaka liv i ett landslag som varit på dekis länge. Handbollen behöver nog det. Ser mycket fram emot matchen mot hemmanationen Kroatien som står på tur.
Uncategorized | Anton | 22 January, 2009
Håller med om handbollen, ser fram emot kvällens match. Det där med förlossning i församling får du allt fila vidare på. Men du har något, fortsätt med det. Kan du ge exempel på församlingar som har “spruckit” vi förlossningstillfället? Jag tänker att det är när man tar ut saker i förskott…. men jag vet inte riktigt. Spåna på! Tack för senast förresten. Jag tog en semla till sen…
Tobbe! Tack för semlan! Det är väl väldigt vanligt att orsaken till väldigt mycket sprickor och fraktionsbildningar i kristna församlingar beror på att man drivit igenom förändringar för fort och inte följt “kroppens” takt. Förändringar i form av t.ex. nytt folk och nya strukturer gör alltid ont, även fast förändringen är till det bättre. Men att pusha för hårt, utan att förankra förändringen i kroppen, kan leda till onödiga sprickor och sår. Vad menar du med att “ta ut saker i förskott”? Precisera!
Jag tänker att det kan vara när en mindre grupp går för långt före resten av församlingen. Kanske en äldste eller församlingsledning som har ett mål och gör resan utan att få med sig resten. Visst måste man visa vägen men man får inte försvinna ur sikte… Något sånt tänkte jag. Men det är ju som du skrev, fast med några andra ord bara.