Vid tvåtiden natten till i lördags vaknade jag av att min mellanson Amos på ett och ett halvt år grät. Jag gick upp till honom, och i mörkret drog jag med handen över hans lakan för att hitta den förmodat utspottade nappen. Min hand blev kladdig och jag förstod att något var galet. När jag tände lampan såg jag att hela sängen var fylld med en sörja bestående av paprika, majs och en härlig slemmig magsörja. För andra gången denna vinter hade kräksjukan nått oss. Jag tog upp honom, tvättade av honom det värsta och bytte lakan.

När jag skulle gå och lägga mig igen hör jag en hulkning följt av gråt i ett annat rum. Hugo, min fyraårige son, hade just spytt en liknande laddning i sin säng, varpå samma procedur följde med honom. Just när han kunde lägga sig igen hulkar Amos igen, och det är bara att börja om.  Parallellt med detta ska ju också det ordinarie ammandet av Jona – vår nyfödde – ske, så det var en vaken natt för både Sara och mig. Framåt halv fem kunde jag gå och lägga mig igen, med känslan av att det hela bara hade börjat. Två vuxna och tre barn stod på tur att drabbas. Ibland är det skönt när inte förväntningar infrias. Det har nu gått drygt två dygn sedan denna mardrömsnatt och hela familjen mår bra. Istället för en spytorkande helg blev det en skön slapparhelg tillsammans med TV-sporten. Dessutom vågade sig min yngsta lillasyster hit en sväng trots risken att smittas. Hon ville visa upp ett nyförvärv som hon gjort i Stockholm i form av en pojkvän. Han blev med beröm godkänd av både mig, Sara och våra barn.

Igårkväll kollade Sara och jag på film igen. Det blev en komedi med den på 80-talet fantastiske och oslagbare Eddie Murphy. Men det var på 80-talet. Med filmer som “Ombytta roller”, “En prins i New York”, och ”Snuten i Hollywood“ kommer han ändå alltid för mig att vara en av de största. Men han når inte riktigt upp i samma klass numera. Filmen vi såg igår hette “Meet Dave” (“Ett ufo i New York” på svenska), där han spelar ett rymdskepp(!). Ni förstår själva att den inte under några omständigheter kan mätas med Eddie Murphys fantastiska 80-tal.

Imorgon börjar jag jobba igen. Det ska faktiskt bli roligt. Morgondagens arbetsuppgifter består i att fylla i och skicka in statistik till EFK (Evangeliska Frikyrkan) som är det nätverk av församlingar (eller det något träiga ordet “samfund”) som Betaniaförsamlingen i Östra Ryd är en del i. Dessutom ska jag glutta tillbaka på 2008 och skriva en årsberättelse till årsmötet på söndag. Det har hänt mycket positivt i församlingen under året, så det kommer inte att bli en tråkig uppgift.