Så har han äntligen kommit. Det är ingen valfisks buk han haft som sitt hem i knappt nio månader – men dock en buk. Jona Fagerstedt föddes igår, söndag 11/1, 19:49. Han vägde 3775 g och var 51 cm lång. Jag kan numera tituleras fembarnsfar, och ja; det känns overkligt! “Vad skönt att det är över” säger gratulanter till mig. “Det är nu det börjar”, tänker jag. Men naturligtvis är jag stolt och lycklig – och framför allt är jag tacksam att både mor och son verkar må bra.

Kunde inte låta bli att gå in här och skryta lite. Jag menar, är det någonstans man får vara en aning självcentrerad så är det på sin egen blogg. På julafton ondgjorde jag mig över min oförmåga att kunna säga nej till det förnedrande uppdraget som tomte (se följande länk: http://antonslaranton.bloggproffs.se/2008/12/24/god-jul/).

Nu visar det sig att den bibliska tanken att självförnekande och tjänande till syvende och sist leder till upphöjelse också är sant på detta område. Jag höll på att ramla av stolen när min gode vän och manager Mattias Karlsson gjorde mig uppmärksam på detta. I dagens NT (Norrköpings Tidningar) tilldelas jag Dagens Ros med följande motivering; “till den sjungande tomten A.F. Du kan verkligen få alla att nästan tro på tomten”.

Nu är ju i och för sig frågan om det är en framgång för en pastor att få folk att tro på tomten. Meningen är ju att på något sätt uppmuntra tro av ett annat slag. Men en sådan här kväll njuter jag av denna fina offentliga utmärkelse och vecklar inte in mig i några krångliga resonemang. Tack till signaturen “VI I LIDAHOLM” för detta fina erkännande av min tomtegärning! (Bilden nedan är tagen med min telefon som ett oläsligt bevis på att jag skriver sanning.)

Äntligen är huset städat. Det känns alltid skönt att varva ner efter tre-fyra timmars dammsugande, dammande och våttorkande. Hade tänkt att åka till Linköping på teologidag två men en febersjuk dotter gör att man ibland får omprioritera. Var ändå iväg på en intressant dag igår och lyssnade på tre väldigt varierande föreläsningar.

Alla tre föredrag var intressanta, men kanske ändå att det andra föredraget av Calle Carlstein – som var mer exegetiskt (d.v.s. nära bibeltexten, i detta fall med utgångspunkt i Lukasevangeliet) – var det som i högst grad fick mig att gå igång. Rubriken på föredraget var: “Att äta med fienden – församlingens identitet i en pluralistisk tid”. Han lyfte fram måltidernas funktion i Jesus verksamhet, och öppnade upp för funderingar kring hur den kristna församlingen ska följa Jesus i förhållande till detta. Med tanke på rubriken kan man ju också fundra på vem som är “fienden” i vår tid. Jesus valde att dela måltidsgemenskap både med dem som de sociala konventionerna ville titulera som fiende (syndare/tullindrivare), och försvararna av dessa sociala konventioner (fariseer/skriftlärda). Vad innebär detta för en kristen församling i Sverige 2008? Vilka är “fienden” enligt rådande sociala konventioner i vårt samhälle, och hur kan vi bryta dessa grånser? Kan den kristna nattvarden vara ett sådant tecken? Några frågor jag funderar kring…

Nu ska jag åka till vårdcentralen med min dotter som varit febrig i en vecka. Annars blir det en helg av predikoförberedelser, “På spåret”, popcorn, och annat smått och gott. Ha en bra fredagskväll!

Det är onsdag, snart kväll, och jag vill bara dela med mig av lite saker som rör sig i mitt liv idag:

• Sitter på nytt med en predikan. Jag ska tala om livet med Gud som ett liv i aktivitet i kontrast till passivitet. Ofta läggs ett fokus på “gör inte”-sidan. Jesus verkar snarare vara intresserad av “gör”-sidan. Den s.k. gyllene regeln tolkar nog de flesta som att den formulerades så här: “GÖR INTE mot andra, vad du INTE vill att andra ska göra mot dig”. Men det är mer utmanande än så: “Allt vad ni vill att människorna ska GÖRA för er, det skall ni också GÖRA för dem”. Den första formuleringen går alldeles utmärkt att acceptera för dem som accepterar status quo i sociala uppdelningar och hierarkier. Jesus föreslår istället en aktiv väpnad revolution. Vapnet kärlek skiljer sig dock från svärd och automatvapen – kan det möjligen också vara mer effektivt än bomber och granater av sådant slag som i skrivande stund används i konflikten Israel-Hamas???
•  Har känt mig grinig hela eftermiddagen och har en teori om varför. Min tes är följande: “Sorten på en människas humör har ett direkt samband med hur man senast blev väckt.” Var hemma över lunch och somnade i en fåtölj med min febersjuka dotter i knät. Vi sov båda skönt när min äldste son skriker rakt i örat på mig – jag har ännu inte återhämtat mig från det obehag denna erfarenhet fyllde mig med.
• Ser mycket fram emot att åka till Johanneskyrkan i Linköping i morgon. De arrangerar teologidagar med många spännande föreläsningar av rubrikerna att döma. Återkommer förmodligen till detta på bloggen.
• Ska nu packa ihop min dator, åka hem till min älskade familj och ha en skön kväll. Jag önskar er verkligen detsamma! Kommentera GÄRNA!!!

Det känns alltid rätt skönt på söndagkvällar. Predikan idag tror jag landade hyfsat bra. Eftersom det var samtalsgudstjänst är huvudsaken att det blir bra samtal, och det tror jag att det blev. Vi fick sedan krubb hemma hos min kära mor varpå goda vänner var här och fikade. En bra dag avslutas nu med att jag förbereder en kortare predikan till tisdagens trettondagsfest i församlingen. Imorgon är jag ledig. Ska förmodligen åka till min kära syster och svåger utanför Linköping och hämta en barnvagn som vi ska få låna till den kommande bäbisen. Nu känns det verkligen som att det drar ihop sig!! 

Åter till dagens predikobudskap. Innebörden i det jag sa stämmer ganska väl överens med det jag skrev i min förra post “Gränser eller centrum? Om att inte döma”. Om ni klickar på denna länk – https://secure.storegate.se/user/Files/Browse.aspx?PartnerID=1&Share=5f534c24-bab3-4619-b458-340027d52837&Folder=9970246 - finns det också möjlighet att lyssna på predikan genom att klicka på filen “200090104Anton_Att inte döma”. Där finns även ett gäng andra predikningar jag haft under min serie i Jesu bergspredikan.

Jag inleder det nya årets predikogärning med att predika om att vi inte ska döma. Jesus säger att vi inte ska döma, och påpekar det märkliga i att se flisan i sin broders öga utan att se att man själv har en bjälke i sitt eget öga. Jag tänker så här: Vi människor tenderar att vilja dra upp gränser mellan “vi” och “dom”. “Vi” är naturligtvis alltid bättre än “dom”. För att upprätthålla vår självbild av att vara lite bättre, lite mer rätt ute, lite mer ok, definierar vi gränser. Innanför och man är med – utanför och man är inte med. Så användes Guds bud bland det folk som Jesus talade till. De heliga skrifterna – lagen och profeterna – användes som en gränslinje att bevaka. Därmed blev det lätt att kategorisera människor i “inne” och “ute” (eller vi och dom).

Genom hela bergspredikan gör Jesus något med de budord som använts som gränslinjer. Han radikaliserar buden så att ingen längre kan säga sig vara innanför. Istället för att buden är gränslinjer att bevaka, är buden i Jesu undervisning ett centrum som alla utmanas att röra oss emot. Det går plötsligt ingen skiljelinje mellan fariseer och tullindrivare. Istället uppmanas båda dessa grupper att röra sig mot centrum.

Kristna människor och sammanhang får ofta rykte om sig – ibland befogat och ibland obefogat – att bevaka gränser. Inte minst i frikyrkliga sammanhang där man betonat den personliga erfarenheten av omvändelse och pånyttfödelse finns faran att man (outtalat och omedvetet) ser ner på dem som inte delar denna erfarenhet. I dessa fall blir det kristna livet statiskt – man är färdig en gång för alla eftersom man passerat gränsen mellan utanför och innanför. Men Jesus ord utmanar oss hela tiden att närma oss centrum, oavsett vad vi har eller inte har för erfarenheter, kunskaper eller livssituation. Gränserna finns inte – det är något som vi människor sätter upp. Dessutom ser dessa självskapande gränser alltid olika ut beroende på vilka som finns i “vi”-gruppen. Det kan t.ex. vara lätt att hävda homosexualitet som oacceptabelt så långe ingen i “vi”-gruppen har det problemet. Samtidigt känner jag inte till någon församling som stänger sina dörrar för en arbetsknarkande direktör som försummar sina barn och lever för sina pengar och sin karriär (vilket är ett större bekymmer än sexuell läggning någonsin kan bli). “Vi” och “dom” borde överhuvudtaget inte existera i en gemenskap som på ett sant sätt är efterföljare till Jesus. Alla som säger sig vilja följa Jesus i gemenskap med andra människor borde därför vara välkomna att döpas och hänga på. Det intressanta är frågan hur vi gemensamt definierar centrum. Det är just det samtalet som församling är!!! Utifrån det samtalet utmanas jag (inte de andra) att fortsätta min väg (inte de andras väg) mot detta centrum!! Vad tycker du om detta? Finns det risker med att betona centrum istället för gränser?