Just nu läser jag Jakobsbrevet. Jakobsbrevet är ett av breven i Nya Testamentet som av många antas vara skrivet av Jesus bror Jakob. På söndag börjar jag predika en temaserie som pågår under fem söndagar utifrån detta brev.

Det som slår mig när jag läser brevet är att det lika gärna skulle kunna vara skrivet idag. Det känns som en knivskarp analys av mitt liv, och kanske av kristna bekännare i allmänhet. På söndag ska jag prata om den uppdelningen vi gör av begreppet “tro”. Vi tenderar ständigt att tala om tro som något teoretiskt, i meningen “hålla för sant”, i stil med att “jag tror att snön smälter nästa vecka”, eller “jag tror att bussen blir försenad”. När sedan inte teori och praktik går hand i hand ursäktar vi oss med att det är ju “tron” som är det viktiga.

Jakob vänder sig mot att vi använder den definitionen på tro när vi talar om det kristna livet. I sann Luthersk anda har vi ju fått höra att vi blir frälsta av nåd genom “tron allena”. Men den “tro” genom vilken Gud frälser handlar om en odelbar helhet av teori och praktik. För att mosa vår tro på den tron tar Jakob till storsläggan: “Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar” (2:19).

 Utifrån vår ofta teoretiska, och därmed amputerade, syn på tro så är konsekvenser och praktisk handling frikopplade från tron. Men om inte det jag “tror” får praktiska konsekvenser så tror jag egentligen inte, menar Jakob. Vi har, i likhet med Jakobs förmodade läsare, påverkats av en alltför dualistisk syn på människan och begrepp som tro, frihet, frälsning har fått en annan innebörd. En av Jakobsbrevets stora förtjänster är den återkoppling han gör till den judiska gammaltestamentliga berättelsen. Tro blir då en helhet. Trosexemplen Abraham och Rahab lyfts fram därför att deras tro visade sig i handling. De hade inte gått till historien som troshjältar om det enbart handlade om en “inre” eller “andlig” tro i stil med “jag har ju i alla fall min barnatro”. Istället tog de risker vars konsekvenser de själva omöjligen kunde överblicka. Det är den tron som Jesus utmanar oss till – inte enbart till en faktamässig tro på att han nog har funnits, dött och uppstått.