Har just läst boken Jenny av Jonas Gardell. Detta är den tredje och avslutande fortsättningen på En komikers uppväxt och den alldeles lysande Ett ufo gör entré. Jenny och framför allt Ett ufo gör entré är helt lysande böcker och gör träffsäkra personporträtt av alla de roller och typer som finns i en högstadieklass. Att läsa dessa böcker är som att bli fjorton igen, och man känner igen sig med skrämmande tydlighet i de beskrivningar Gardell gör.

Högstadiet är en grym passage i livet. Det märkliga är att jag tror att de allra flesta känner igen sig i den utsatta rollen. Den som var för svag för att stå emot grupptrycket, den som var för feg för att säga ifrån, den som egentligen inte passade in, den som hela tiden kände ett utanförskap. För att maskera detta utfördes elaka handlingar, och elaka ord sas. Så även från min sida. Med lite distans till min egen högstadietid och i ljuset av Gardells böcker ställer jag undrande frågan vem jag egentligen var i de andras ögon. Min egen självuppfattning, liksom så många andras självuppfattning, var en osäker identitetssökande tönt som låtsades vara säkrare än jag var.

Högstadiemaskeraden leder ofrånkomligt till en stämning av att bevaka sin position som helt – tror man – bygger på att masken sitter orörd. Har jag i denna strävan sagt och gjort saker som skapat sår som än idag kanske inte är läkta? Jag vet själv att jag vid några tillfällen fick kommentarer som kan påverka mig än idag. Kommentarer som antagligen fälldes utan någon vidare mening eller tanke. Hur många sådana kommentarer kan man inte själv ha fällt på högstadiet??? Jag blir nästan kallsvettig när jag tänker på att mina egna barn ska genomgå högstadieåldern. Samtidigt så inser jag att inte mycket skiljer högstadiet från vuxenlivet – fast på högstadiet var det mer tydligt och ociviliserat.