Idag är jag på gott humör. Linköping åkte ur slutspelet i ishockey igår, och man gjorde det på det tyngsta möjliga sättet. Det är märkligt hur ett lags misslyckanden kan gör att man blir glad och känner sig tillfreds. Men det finns några lag i mitt liv vars misslyckanden nästan är viktigare än att de lag jag har i mitt hjärta lyckas. I hockey är det naturligtvis Färjestad som mitt hjärta klappar för, och som lär stå med ytterligare ett SM-guld om några veckor. Linköping och Frölunda är de lag som jag avskyr och vars misslyckanden värmer hjärtat.

I fotboll är känslorna ännu mer inblandade, vilket naturligtvis inte är bra för hälsan eftersom jag tillhör den luttrade skara som håller på Peking. Men eftersom känslorna är större i fotbollen finns också avskyn med på ett ännu tydligare sätt. Jag avskyr Örebro SK så till dem milda grad att anblicken av deras fula klubbemblem får mig att må illa. Varför jag just hyser denna aversion mot ÖSK vet jag inte, det bara är så – medfött kanske. Mitt inre ler även när AIK och Djurgården går kräftgång.

När nu inte mitt lag finns med i Allsvenskan blir det intressanta med den serien att kolla om ÖSK har förlorat. Samtidigt ska ÖSK vara glada att det finns någon utanför Närkes gränser som överhuvudtaget bryr sig om laget, vilket jag tror är extremt ovanligt. Det sägs att kärlekens motsats inte är hat, utan apati. Jag tror att de allra flesta skulle placera tråkiga och gråa Örebro i det facket – generellt ses inte ÖSK som ett lag som engarerar. Men i mitt apatifacket finns lag som Örgryte, Gefle, Halmstad, och supertråkigt oengagerande Trelleborg. I det facket vill väl inget lag egentligen vara? Hur ser du på detta? Är det bättre att vara avskydd än att inte skapa några reaktioner alls?