Helgen i Närke var både god och rekreationsrik. Den avslutades med att jag, genom min faster Ingrids hjälp, fick den stora förmånen att beskåda den sista föreställningen av skådespelet Mot strömmen som i helgen sattes upp i Askers baptistkapell. Skådespelet handlar om hur det gick til när Askers baptistförsamling bildades för 150 år sedan.

Det som slog mig under föreställningen är hur långt ifrån dagens frikyrkorörelse är det mod, den offervilja och övertygelser som dessa pionjärer visade prov på. Trots trakasserier från myndigheter, hotande fängelsestraff och marginalisering i samhället fortsatte dessa baptister att döpa folk och stå upp för sina övertygelser. Asker var naturligtvis inte den enda platsen där det gick till på detta sätt, utan är nog mer att betrakta som ett tidstypiskt exempel.

I vår tid verkar längtan att passa in och vara en del av det etablerade och rådande (d.v.s. med strömmen) vara starkare än att faktiskt vara det alternativ som världen behöver. Ett alternativ som är salt och ljus, och liksom laxarna simmar mot strömmen. Men det är ju mycket jobbigare.

Nu kan man ju ändå vara tacksam att samhället förändrats och att man inte längre riskerar straff för att man läser Bibeln hemma eller delar nattvard utan prästs närvaro. Samtidigt som jag känner tacksamhet för det slår mig en annan fråga med full kraft: Är det verkligen samhället som förändrats så radikalt att evangeliet inte längre är anstötligt? Eller är det kanske så att den kristna kyrkan tämjt evangeliet så till den milda grad att det inte längre utmanar och provocerar? Skulle vi möta samma motstånd och våld om vi på samma frimodiga sätt som baptisterna på 1850-talet inte kompromissade med våra övertygelser? Vad tänker du om detta?