Just nu bollar jag med två predikningar samtidigt. En med fokus på Jesus död som ska hållas på långfredagen och en om hans uppståndelse. Tycker att det är lite problematiskt att dela upp det på detta sätt eftersom död och uppståndelse bildar en odelbar helhet. Inte bara med varandra utan också med hela det liv Jesus lever och den undervisning han ger oss.

Kommer hursomhelst att på fredag använda mig av Markus 15 (om korsfästelsen och döden) och Lukas 15:s liknelse om den älskande spanande Fadern som oanständigt nog springer sin förlorade son till mötes. Det oanständiga ligger i att han, som respektabel man i den kultur Jesus levde i, springer. Att han dessutom kramar och kysser en son som några år tidigare egentligen önskat att fadern var död, gör ju inte det stötande i berättelsen mindre. Det är den kärleken som ligger till grund för att Jesus överskrider gränser och utmanar den sociala ordningen. Detta sker ju bl.a. genom att han äter med fel folk. P.g.a. detta oanständiga drag i Guds kärlek – att han fullständigt skiter i sitt anseende för att visa vem Gud är -blir Jesus “korsfäst, död och begraven”. Guds kärlek är djupare, bredare, längre, och högre än vad människorna stod ut med. Därför dödades Jesus. Vi var så främmande för Gud och vårt ursprung att vi inte längre kände igen honom, eller som Johannes uttrycker det i sin prolog:

Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. (Joh 1:10-11)

När Jesus t.o.m. är lydig ända till döden visar han att det finns ingenting som inte Guds oanständiga kärlek kan famna. Korset är därför kärlekens symbol framför andra, och tack vare korsets händelse kan Paulus i ljuset av uppståndelsen skriva om en kärlek som är oövervinnlig och som besegrat allt som går att besegra.

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. (1 Kor 13:7-8)

Vad innebär det i ljuset av detta att vara Kristi kropp, som församlingen kallas? Liknar vi de socialt accepterade som kände sig så hotade av Jesus att de korsfäste honom och hellre ville att mördaren Barabbas skulle friges? Står vi ut med den kärlek som korset gestaltar och bevisar? Liknar vi den hemmavarande sonen som blir sur när gödkalven slaktas för att hans pucko till brorsa har kommit hem? Liknar vi brodern när vi möter varandra och andra medmänniskor? Eller är vi som fadern som offrar hela sitt anseende och famnar sin son och överöser honom med kyssar utan att pricka av om vederbörande har rätt livsstil, språk, åsikter och teologiska övertygelser?

Några ofärdiga tankar i all hast – kommentera gärna! Är i djupt behov av bra infallsvinklar och vettig korrigering. Återkommer om uppståndelsen framåt helgen!