Just nu rasar en diskussion inom Evangeliska Frikyrkan (EFK) angående medlemskap. Vad krävs för att bli medlem i en EFK-församling? Hur mycket kan det få skilja mellan olika lokala församlingar när det gäller detta? Bör vi överhuvudtaget ha ett medlemsbegrepp? Debattens vågor går höga och har bl.a. tagit extra fart p.g.a. en intervju i tidningen Dagen i fredags med Göteborgspastorn Joakim Hagerius. Detta ställningstagande för ett öppnare medlemskap har fått EFK:s ordförande Stefan Swärd att gå i taket på sin blogg. Dessutom har en hel drös med EFK-pastorer satt sitt namn under en debattartikel i tidningen Dagen idag. I går var jag på en mycket trevlig pastorsträff för Östergötlands EFK-pastorer, och naturligtvis kom samtalet att präglas av denna diskussion. Samma spänning som finns i rörelsen i stort kan identifieras även bland oss som var samlade igår.

Vad ska man då säga och tycka om detta? För det första är jag förvånad att Göteborgsförsamlingens s.k. utspel gör så många förvånade och upprörda. I mina ögon så kastar de bara ljus på hur verkligheten ser ut. “Kristet liv och medlemskap hör ihop” är rubriken på dagens debattartikel, och man anser att Sarons välkomnande av människor i utlevd homosexualitet är ett avsteg från detta. Problemet, som jag ser det, är dock att man håller upp homofrågan som något avgörande i att hålla ihop begreppen “medlemskap” och “lärjungaskap”. Men med det medlemsbegrepp som vi nu har, har vi redan tappat den kopplingen. Vi som idag är medlemmar lever inte alltid särskilt “kristet” eftersom många har problem med utlevd girighet, materialism, själviskhet, avund, osund sexualitet, stolthet, kärlekslöshet m.m. I församlingen är tanken att vi hjälper varandra att formas och slipa bort sådant som inte hör till ett kristet liv.

Medlemskap i en församling bör vara en hjälp och förutsättning för att jag ska kunna växa och utvecklas till större likhet med Jesus. Vi är inte medlemmar för att vi är lika Kristus, utan för att vi vill bli lika Kristus. Mina syskon i församlingen och vår gemensamma läsning av Bibeln hjälper oss i denna process. Nu verkar det dock som att Göteborgförsamlingens kritiker anser att vissa synder går bra att brottas med inom församlingen, medan andra synder måste göras upp med utanför församlingen, innan man får bli medlem. Tyvärr brottas vi generellt sett alldeles för lite med de synder vi faktiskt bär på inom församlingarna. Ofta är vi också helt blinda inför den.

Min syn på detta är att man bör ställa medlemmar inför ett antal frågor innan man välkomnar dem. För det första ska personen i fråga erkänna sig till att Jesus är Herre, och att man vill följa denne Jesus så som han beskrivs i evangelierna. Detta ska bekräftas genom dop. För det andra bör man klargöra att man överlåter sig till en gemenskap, och att denna gemenskap utifrån Bibeln kommer att ha åsikter om ens liv. När jag går med i en församling förbinder jag mig till att lyssna uppmärksamt och varsamt på gemenskapen, och betrakta denna röst som viktig. För det tredje innebär denna överlåtelse att det inte finns något som ska betraktas som “privat”. Att bekänna Jesus som Herre innefattar alla områden i ens liv. Ett problem i många församlingar är också det stora antalet passiva medlemmar. Därför anser jag att man bör förnya sitt medlemskap och sin överlåtelse till gemenskapen med jämna mellanrum. Genom att återkommande ställas inför vad medlemskapet innebär aktualiserar man frågan. Personer som inte förnyar sitt medlemskap avförs som medlemmar, förslagsvis efter ett samtal.

Utifrån detta kan sedan saker dyka upp i varje enskild människas liv som är i kollisionskurs med Bibelns undervisning och gemenskapens tolkning av den. Om detta sker måste dock en enskild människa vara myndig nog att avgöra hur hon/han ställer sig till denna spänning som kan uppstå. Tre alternativ finns: 1) Hon/han ändrar sitt liv. 2) Hon/han väljer att gå ur gemenskapen. 3) Hon/han väljer att vara kvar och leva med denna spänning.

Så som tillståndet idag är, är det väldigt många som väljer alternativ 3, eftersom spänningen sällan har några konsekvenser i konkreta relationer. Utmaningen för kristna församlingen idag är därför att leva närmare varandra, och dela livet med varandra på ett tydligare och mer konkret sätt. Först då kommer spänningen att upplevas som obehaglig och det blir konkret varför synd kallas synd - synd handlar nämligen om något som splittrar relationer. Problemet är att relationer som inte finns inte heller kan splittras.

Uppdatering: Upptäckte efteråt att också Jonas Lundström skriver intressant om detta här!

Uppdatering 2: Joachim Elsander och Jonas Melin skriver också om detta. Dessutom svarar ledarskapet i Saron, Göteborg med en debattartikel i Dagen den 24 april.