Både bloggar och media av alla de slag har under den senaste veckan varit sprängfylld med nyheter relaterade till Michael Jacksons plötsliga bortgång. Själv nåddes jag av nyheten på ett flygplan mellan Stockholm och Riga. Det kan tyckas lite patetiskt att jag också sällar mig till alla som ska skriva eller säga något om detta, men Michael Jackson var min allra första stora idol. 1988 nåddes Svenska Skolan i Tanzania som jag gick på av en videodokumentär som handlade om hans turné i anslutning till den då nysläppta skivan Bad. Efter att ha sett den videon var jag såld.

Michael Jacksons kreativitet och genialitet som låtskrivare och dansare kan inte nog uppskattas. Har nu dammat av några skivor och lyssnar för fullt här hemma. Låtar som “Billie Jean”, “Wanna be starting something”, “Don’t stop till you get enogh”, “Bad”, “Black or white” m.fl., har gjort ett outplånligt intryck på en hel generation.

Sedan har vi de mer politiska texterna med temat “vi har förstört en fantastisk värld, men det finns en väg att förändra den”. Dessa andas en naivitet som kan vara något svår att ta till sig. Men när jag lyssnar på låtar som “Man in the mirror” (se nedan), “Heal the world” och “Earth song” vill jag inget annat än att han ska ha rätt. Det märks också att han själv trodde på sina sånger och längtade efter förändring. Hans visioner och längtan efter en upprättad skapelse och människor i fred har tydligt kristna beröringspunkter.

 Med tiden blev han konstigare och konstigare. Utan tvekan var han ett offer för vad som faktiskt händer med människor som inte fått vara barn när de var barn. Istället kompenserade han för det när han var fysiskt vuxen. Han var vuxen som barn och blev barn som vuxen, vilket blir ganska groteskt. Rykten och anklagelser av olika slag kom på senare år att överskugga hans artisteri, vilket gjorde att hans liv inte direkt slutade när han var på topp – snarare tvärtom. Vad som är sant och vad som är fabricerade fakta lär vi aldrig få reda på. Hans liv slutade på min födelsedag, och jag inser att jag nu är lika gammal som Michael Jackson var när jag gillade honom som bäst.

Hursomhelst har hans musik faktiskt betytt mycket för mig under min uppväxt och tonårstid. Nu när jag sitter hemma och lyssnar märker jag att även mina barn verkar gilla låtarna. Hans musik kommer inte att sluta spelas – snarare kommer Michael Jacksons eftermäle vara betydligt mer positivt nu än hans rykte var under det sista decenniet av hans liv.