Den 31 augusti 1994 tog min pappa sitt sista andetag. Han skulle ha fyllt 45 en månad senare. Det är alltså på dagen 15 år sedan som vårt hopp om en vändning i det alltmer tilltagande sjukdomsförloppet helt släcktes. Jag var 16 då. Nu är jag 31 och har nästan levt lika länge utan som med pappa. Den dagen var det svårt att föreställa sig hur livet skulle kunna fortsätta. Men livet fortsatte ändå och det vara bara att hänga med. Alla som någon gång förlorat en nära anhörig känner nog igen sig i det.

Saknaden efter pappa finns där fortfarande och gör sig påmind både nu och då. Det jag sörjer mest är att jag aldrig fick lära känna min pappa som vuxen. Det hade naturligtvis varit roligt om han hade fått träffa Sara och mina barn. Det finns mycket att säga om detta. Det är lätt att bli nostalgisk och vältra sig i minnen. Dessa håller jag dock för mig själv. Jag ville bara här på bloggen uppmärksamma årsdagen av en svår förlust, och hedra minnet av en pappa som jag hade önskat fått leva längre.

“Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.” (Rom 14:8)

Nu har jag inte uppdaterat bloggen på två veckor. Denna tystnad är symptomatisk för mitt liv just nu – all inspiration och skrivglädje är som bortblåst och jag ser ingen ljusning. Tre veckor har jag väntat på att komma in i ett flyt igen, men det är helt dött. Att då en av mina huvuduppgifter är att formulera predikningar gör inte saken bättre – jag bara måste hitta flytet igen. Tack och lov är jag ledig nu i helgen, så kanske att inspirationen rinner till. Börjar dessutom nästa vecka med en dygnsretreat på Östgötagården; kanske att det löser sig där och då. Jag har hursomhelst aldrig varit med om något liknande sedan jag för tre år sedan började arbeta som pastor. Samtidigt är det lärorikt att inse sitt beroende av Gud, och att jag i egen kraft står mig ganska slätt. Kanske en läxa jag behöver ta till mig.

Har under de senaste dagarna följt en debatt på diverse bloggar som handlar om vår församlingsrörelse Evangeliska Frikyrkan (EFK). Som jag tidigare antytt bl.a. här och här på bloggen finns en teologisk spänning i rörelsen, som jag tycker är en tillgång. Denna spänning blev väldigt tydlig i och med att Pekka Mellergård, rektor för Örebro Missionsskola, skrev ett inlägg på styrelseordförande Stefan Swärds blogg. Bortsett från det personliga meningsutbytet mellan Swärd och Mellergård är denna diskussion principiellt intressant, eftersom den utkristalliserar just den spänning jag tidigare hänvisat till. En spänning som nu ingen kan förneka. I kölvattnet av detta har flera intressanta samtal växt fram på ett antal bloggar. Jag tipsar om samtalen på Stefan Swärds blogg under de aktuella posterna. Tyvärr har viktiga frågor som Stefan lyfter fram en tendens att drunkna bland en del rätt samtalsdödande kommentarer. Det gäller därför att gallra bland det man läser. Framförallt skulle jag vilja slå ett slag för Joachim Elsanders blogg Kolportören som har viktiga samtal på gång här och här. Läs och delta i detta viktiga samtal där!

Måste också skriva om vilken nåd det är att varannan torsdag få tillbringa tid med mina nya vänner Jonas, Benny och Tony som bor på ett behandlingshem i närheten. När jag umgås och samtalar med dem, vars liv inte varit spikraka, får jag lite perspektiv på mitt eget liv och mina egna “problem”.  Dessutom blir de internkyrkliga diskussionerna (av ovan nämnda typ) som jag annars upplever så viktiga, ställda i ett helt nytt ljus.

Idag har friidrotts-VM dragit igång. Förmodligen kommer hundrametersfinalen mellan Bolt och Gay bli detta mästerskaps stora höjdpunkt. Friidrottsmästerskapen bjuder nästan alltid på någon eller ett par riktigt spännande och kittlande ögonblick. Vem kan t.ex. glömma Bolts magiska 100- och 200-metersfinaler i Peking, eller Stefan Holms återkomst från död till liv i Aten, eller de ständiga prestigefyllda mötena på långdistans under hela 90-talet mellan Gebrselassie och hela bredden av kenyaner som dock sällan rådde på den ständigt leende etiopiern.

Annars är de mest klassiska ögonblicken i mina ögon sådana jag såg på TV under uppväxten. Den som mer än någon annan är friidrott för mig  – och står för några av de mest klassiska ögonblicken – är naturligtvis amerikanen Carl Lewis. Det har sprungits många vassa 100-metersfinaler efteråt, men den han bjöd på i Tokyo 1991, då på nya världsrekordtiden 9:86, var helt sanslöst. Landsmännen Burrell och Mitchell vann silver och brons om jag inte helt missminner mig. Britten Linford Christie sprang på en fantastisk tid – 9:92 var sjukt snabbt 1991 – men blev bara fyra. (Året efteråt vann han OS-guld i Barcelona på tiden 9:96(!)). Några dagar senare utkämpade samme Lewis en helt sjuk duell i längdhopp med landsmannen Mike Powell. Lewis lär aldrig ha gjort en serie som liknar detta; 8,68; 8,83; 8,91; 8,87; 8,84. Hoppserien är helt sanslös, och åtminstone fyra av hoppen hade varit segrande i alla längdhoppstävlingar som till den dagens datum någonsin arrangerats, med undantag för Bob Beamons världsrekordtävling i Mexiko 1968 då han hoppade 8,90. När Carl Lewis i fjärde rundan hoppade 8,91 var det världens längsta längdhopp, men det fick inte status som världsrekord eftersom vinden var för stark. Tävlingen var dock avgjord trodde nog alla. Då hände det helt osannolika. I femte omgången gör Mike Powell, i godkänd vind, ett oerhört långt hopp. Jag glömmer aldrig oron i Carl Lewis ögon medan hela arenan, TV-publiken, och framförallt de tävlande väntade på resultatet – 8,95!!!! Världsrekord av Mike Powell i samma tävling som någon för första gången på 23 år hoppat över 8,90. Jag var helt stum efter detta drama – bättre blir det inte. Frågan är bara hur en silvermedalj smakar efter att ha gjort sitt livs hoppserie. Jag tror t.ex. att Linford Christie var gladare åt ett os-guld, trots ett sämre resultat, än vad han var efter att ha blivit fyra på ett utmärkt resultat. Det är det, mina vänner som är tjusningen med friidrott. Kampen, prestigen och duellerna. Trots avsaknaden av svenska medaljhopp ser jag fram emot några kvällar framför dumburken. Ladda gärna upp med klippet som tecknar den duell – Lewis vs. Powell som jag just beskrivit. Kolla Lewis blick efter Powells monsterhopp (4:42 in i klippet).

“Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen.” Så förkunnade Predikaren på 900-talet f.Kr., och aldrig känns väl det mer sant än första dagen efter semestern.

Sitter idag med planeringen inför hösten. I takt med detta stiger också förväntningarna i mig; det ska bli väldigt spännande att se vad denna höst kommer att göra med mig, men framförallt var vi kommer att stå som församling när det återigen blir dags att fira jul.

Att vara ett folk som vandrar med Gud är ett spännande äventyr, som lockar oss till ständiga uppbrott av olika slag. Gud vill befria oss till att leva ut Hans rike – att vara kristen innebär att vara i rörelse mot denna befrielse. Vi är inte färdiga, utan lockas ständigt till nya uppbrott. Om du inte är med i detta folk i rörelse, kan jag varmt rekommendera det. Det är spännande!

Bibeln är som bekant en samling av olika böcker. Dessa böcker är i sin tur skrivna i olika genrer såsom poesi, historia och brev. På 1200-talet delades alla dessa böcker in i kapitel och först på 1500-talet lär den första versindelningen ha dykt upp. (Har inte researchat detta jättenoga, men min poäng är att denna uppdelning kom långt senare och inte fanns i originalskrifterna.) Denna kapitel- och versindelning har gjort det väldigt smidigt och enkelt att hitta i denna bok. Frågan är dock om inte de negativa effekterna av denna uppdelning överväger den positiva “hitta mina favoritställen snabbt”-funktionen.

Vad jag menar är att denna kapitel- och versindelning gjort att vi läser Bibeln som om den är uppbyggd av verser, istället för att se den uppbyggd av hela böcker med specifika strukturer och budskap. Det faktum att vi kommit att läsa t.ex. evangelierna fragmentariskt har gjort att vi missar tydliga poänger och budskap i de fyra olika evangelierna. Istället söker vi våra egna poänger och budskap när vi väljer och blandar favoritsammanhang i de olika framställningarna av vad Jesus gjorde och lärde. Den typen av läsning passar ju också i vår tid där man helst ska hinna läsa två verser på toa innan jobbet. Att man då i vår individualistiska tid också själv får välja vad man får läsa är ju alldeles utmärkt. Men jag tror att vi bedrar oss om vi tror att den typen av läsning överhuvudtaget ger någonting.

Under sommaren har jag försökt att göra mig fri från den här fragmentariska läsningen och läst Johannesevangeliet som en helhet. Jag har blivit överraskad. “Jaha, står den här versen i det här sammanhanget!” Helt plötsligt får jag en helt annan förståelse för vad en vers faktiskt betyder. Inte sällan något annat än vad den blir stående för sig själv i ett specifikt kyrkligt sammanhang där man tolkar si eller så.

Nu är jag pastor och förväntas vara lite av expert på detta med Bibeln och teologi. Men när även jag överraskas av hur annorlunda Bibeln ter sig när man läser dess böcker som helhet istället för enskilda inspirerande verser, inser jag hur förödande denna kapitel- och versindelning varit – OCH ÄR – för min egen bibelläsning. Mitt tips till dig är att läsa en bok eller ett brev och tänka bort kapitel och verser – jag garanterar att det blir en omvälvande upplevelse. Den Jesus som evangelieförfattarna mejslar fram, var och en för sig, är också ständigt överraskande. Prova själv!

Antar att man tappar en hel del bloggläsare om man tar ett fyra veckor långt uppehåll, men semester är semester. Befinner mig nu på den fantastiska ön Gotland – närmare bestämt i Ronehamn på öns sydöstra kuststräcka. Min fjärde semestervecka går mot sitt slut och när jag kommer hem imorgon kväll har jag bara en vecka kvar. Semestern har varit bra och infriat förväntningarna. Fantastiskt roligt att bl.a. få ägna odelad tid åt familjen.

Under den andra semesterveckan lämnade Sara och jag bort de fyra “stora” barnen och tog med oss Jona till Göteborg ett par dygn. Vi sov hos Anna-Klara, min vän sedan barndomen, och träffade även andra sköna vänner. 

Förra veckan var jag och mina mycket goda vänner Mattias, Fredrik och Andreas på en dygnskryssning till Åbo. Dygnskryssningar är ju som bekant i sig självt inget att hänga i granen men vi behövde göra något som utlämnade oss åt varandra, och då är Åbokryssningen ett lysande alternativ. Med det sällskapet skulle t.o.m. Örebro duga som vistelseort. Det bestående intrycket efter detta dygn är det finska språket. Vem som helst kan lära sig finska. Det enda man behöver göra är att lägga till ett “i” eller ett “lainen” då och då när man pratar. En annan höjdare var Andreas Thörns och min egen karaoketolkning av Macken. Det nattliga samtalet som gjorde att sömnen reducerades till ca 0 timmar var också oförglömligt. Vad det handlade om? Det som händer/sägs i Finland, stannar i Finland. Nedan ser man tre herrar på däck 05:30 på morgonen.

Denna vecka är vi alltså på Gotland. Raukar, gårdsmuseum och lite bad är några av ingredienserna hittills. Idag ska vi leta rätt på någon typ av ponnyridning. Annars är det skönt att inte göra någonting. Har inte orkat läsa någonting, men däremot har jag aldrig löst så många korsord. Försöker också lära Hugo att förlora i fotboll, vilket inte är lätt. Jag vinner var tredje match så att han inte tror att man alltid kan vinna – men det är tydligen en hård skola. Nu har han dock slutat kasta bocciaklot och är mer konstruktiv med sina aggressioner. Nu vill han spela en ny match istället som jag naturligtvis låter honom vinna. Ska snart även lära honom att förlora två gånger i rad. Hoburgen har varit ett av utflyktsmålen, där också picknicken nedan intogs.

Nästa vecka kommer innebära lite mer fokusering på hösten. Har ett antal kubikmeter med ved som ska transporteras två kilometer och in i vårt garage. Har fått löfte om att få nyttja farbror Per-Olovs traktor och vagn för detta ändamål, vilket naturligtvis underlättar. Det känns som att hösten i församlingen kommer att bli väldigt intensiv, så jag ska försöka få kontroll över vad det är som ska göras så jag får lite struktur från början när jag börjar jobba.