Idag har friidrotts-VM dragit igång. Förmodligen kommer hundrametersfinalen mellan Bolt och Gay bli detta mästerskaps stora höjdpunkt. Friidrottsmästerskapen bjuder nästan alltid på någon eller ett par riktigt spännande och kittlande ögonblick. Vem kan t.ex. glömma Bolts magiska 100- och 200-metersfinaler i Peking, eller Stefan Holms återkomst från död till liv i Aten, eller de ständiga prestigefyllda mötena på långdistans under hela 90-talet mellan Gebrselassie och hela bredden av kenyaner som dock sällan rådde på den ständigt leende etiopiern.

Annars är de mest klassiska ögonblicken i mina ögon sådana jag såg på TV under uppväxten. Den som mer än någon annan är friidrott för mig  – och står för några av de mest klassiska ögonblicken – är naturligtvis amerikanen Carl Lewis. Det har sprungits många vassa 100-metersfinaler efteråt, men den han bjöd på i Tokyo 1991, då på nya världsrekordtiden 9:86, var helt sanslöst. Landsmännen Burrell och Mitchell vann silver och brons om jag inte helt missminner mig. Britten Linford Christie sprang på en fantastisk tid – 9:92 var sjukt snabbt 1991 – men blev bara fyra. (Året efteråt vann han OS-guld i Barcelona på tiden 9:96(!)). Några dagar senare utkämpade samme Lewis en helt sjuk duell i längdhopp med landsmannen Mike Powell. Lewis lär aldrig ha gjort en serie som liknar detta; 8,68; 8,83; 8,91; 8,87; 8,84. Hoppserien är helt sanslös, och åtminstone fyra av hoppen hade varit segrande i alla längdhoppstävlingar som till den dagens datum någonsin arrangerats, med undantag för Bob Beamons världsrekordtävling i Mexiko 1968 då han hoppade 8,90. När Carl Lewis i fjärde rundan hoppade 8,91 var det världens längsta längdhopp, men det fick inte status som världsrekord eftersom vinden var för stark. Tävlingen var dock avgjord trodde nog alla. Då hände det helt osannolika. I femte omgången gör Mike Powell, i godkänd vind, ett oerhört långt hopp. Jag glömmer aldrig oron i Carl Lewis ögon medan hela arenan, TV-publiken, och framförallt de tävlande väntade på resultatet – 8,95!!!! Världsrekord av Mike Powell i samma tävling som någon för första gången på 23 år hoppat över 8,90. Jag var helt stum efter detta drama – bättre blir det inte. Frågan är bara hur en silvermedalj smakar efter att ha gjort sitt livs hoppserie. Jag tror t.ex. att Linford Christie var gladare åt ett os-guld, trots ett sämre resultat, än vad han var efter att ha blivit fyra på ett utmärkt resultat. Det är det, mina vänner som är tjusningen med friidrott. Kampen, prestigen och duellerna. Trots avsaknaden av svenska medaljhopp ser jag fram emot några kvällar framför dumburken. Ladda gärna upp med klippet som tecknar den duell – Lewis vs. Powell som jag just beskrivit. Kolla Lewis blick efter Powells monsterhopp (4:42 in i klippet).