Nu har jag inte uppdaterat bloggen på två veckor. Denna tystnad är symptomatisk för mitt liv just nu – all inspiration och skrivglädje är som bortblåst och jag ser ingen ljusning. Tre veckor har jag väntat på att komma in i ett flyt igen, men det är helt dött. Att då en av mina huvuduppgifter är att formulera predikningar gör inte saken bättre – jag bara måste hitta flytet igen. Tack och lov är jag ledig nu i helgen, så kanske att inspirationen rinner till. Börjar dessutom nästa vecka med en dygnsretreat på Östgötagården; kanske att det löser sig där och då. Jag har hursomhelst aldrig varit med om något liknande sedan jag för tre år sedan började arbeta som pastor. Samtidigt är det lärorikt att inse sitt beroende av Gud, och att jag i egen kraft står mig ganska slätt. Kanske en läxa jag behöver ta till mig.

Har under de senaste dagarna följt en debatt på diverse bloggar som handlar om vår församlingsrörelse Evangeliska Frikyrkan (EFK). Som jag tidigare antytt bl.a. här och här på bloggen finns en teologisk spänning i rörelsen, som jag tycker är en tillgång. Denna spänning blev väldigt tydlig i och med att Pekka Mellergård, rektor för Örebro Missionsskola, skrev ett inlägg på styrelseordförande Stefan Swärds blogg. Bortsett från det personliga meningsutbytet mellan Swärd och Mellergård är denna diskussion principiellt intressant, eftersom den utkristalliserar just den spänning jag tidigare hänvisat till. En spänning som nu ingen kan förneka. I kölvattnet av detta har flera intressanta samtal växt fram på ett antal bloggar. Jag tipsar om samtalen på Stefan Swärds blogg under de aktuella posterna. Tyvärr har viktiga frågor som Stefan lyfter fram en tendens att drunkna bland en del rätt samtalsdödande kommentarer. Det gäller därför att gallra bland det man läser. Framförallt skulle jag vilja slå ett slag för Joachim Elsanders blogg Kolportören som har viktiga samtal på gång här och här. Läs och delta i detta viktiga samtal där!

Måste också skriva om vilken nåd det är att varannan torsdag få tillbringa tid med mina nya vänner Jonas, Benny och Tony som bor på ett behandlingshem i närheten. När jag umgås och samtalar med dem, vars liv inte varit spikraka, får jag lite perspektiv på mitt eget liv och mina egna “problem”.  Dessutom blir de internkyrkliga diskussionerna (av ovan nämnda typ) som jag annars upplever så viktiga, ställda i ett helt nytt ljus.