Den 31 augusti 1994 tog min pappa sitt sista andetag. Han skulle ha fyllt 45 en månad senare. Det är alltså på dagen 15 år sedan som vårt hopp om en vändning i det alltmer tilltagande sjukdomsförloppet helt släcktes. Jag var 16 då. Nu är jag 31 och har nästan levt lika länge utan som med pappa. Den dagen var det svårt att föreställa sig hur livet skulle kunna fortsätta. Men livet fortsatte ändå och det vara bara att hänga med. Alla som någon gång förlorat en nära anhörig känner nog igen sig i det.

Saknaden efter pappa finns där fortfarande och gör sig påmind både nu och då. Det jag sörjer mest är att jag aldrig fick lära känna min pappa som vuxen. Det hade naturligtvis varit roligt om han hade fått träffa Sara och mina barn. Det finns mycket att säga om detta. Det är lätt att bli nostalgisk och vältra sig i minnen. Dessa håller jag dock för mig själv. Jag ville bara här på bloggen uppmärksamma årsdagen av en svår förlust, och hedra minnet av en pappa som jag hade önskat fått leva längre.

“Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.” (Rom 14:8)