Skapelsen
Håller på att lägga sista handen vid söndagens predikan. Jag ska gå igenom den kristna berättelsen och börjar på söndag att tala om skapelsen. Men den brinnande frågan jag brottas med är hur man avgränsar det på ett smidigt sätt. Det finns massor att säga om detta, så vissa aspekter som man går igång på måste jag helt enkelt negligera den här gången och ta det som funkar bäst som en ingress till fortsättningen av berättelsen.
Hursomhelst så vill jag landa i hur det kristna livet relaterar till skapelseberättelsen. Jag tar upp följande punkter:
1) TILLBEDJAN; att kristna tillber Gud i gudstjänster världen över har sin orsak i att det är syftet med vår existens. Vi är skapade av Gud för att ära Gud. Utmanande i dessa jag-centrerade tider.
2)GEMENSKAP; att vi tillber tillsammans som församling handlar om att det är i gemenskap med andra vi i sanning blir människor. Vi är beroende av andra för att vara Guds avbild, och är skapade till gemenskap. Utmanande i dessa individ-centrerade tider.
3) OMSORG OM SKAPELSEN; något som ofta hamnat i bakgrunden. Men om de kristna ska vara trogna mot sin egen berättelse är detta en självklar del i tillbedjan av Skaparen. Utmanande i dessa konsumitonsinriktade dagar.
Vad tycker ni? Är det något ni saknar? Känns det krystat?
Uncategorized | Anton | 4 September, 2009
En intressant koppling mellan 1 och 3 är dom psalmer som beskriver hur träden, floderna och djuren deltar i tillbedjan till Gud. I min församling har vi kommit in ett litet stimm av såna psalmer i vår psaltarläsning (Ps 95-). Vad säger detta oss? Vad har vi missat när vi inte kan se eken som lovsjunger JHV och älven som brusar till hans ära? Och vad är det vi gör när vi lägger band på denna lovprisning genom den skogsskövling och dom dammar som vår livsstil kräver?
Jonas; tack för en god tanke. Ska nog citera en sådan där psalm. Får mig att tänka lite på Sarumans skövling (i sagan om ringen) och enternas vrede över detta.
Har inget svar på dina frågor, men din blogg får mig att tänka på en upplevelse jag hade på 80-talet. Jag jobbade inom SAS och var inne i ett karriär- och framgångstänkande. En vän tog med mig på “tur” i de norska fjällen och när han “lovsjöng” Guds natur och jag inte svarade an på ett förväntat sätt, så utbrast han till slut: “Men Gunilla, SER du inte färgerna, SER du inte fåglarna, HÖR du inte älvens brus???” Hans ord fastnade i mig. Numera tänker jag på allt detta så fort jag tar en promenad och jag NJUTER av allt det vackra runt omkring oss!
Kanske borde vi ta efter norrmännens livsstil. De “går på tur” varje helg,