Är idag hemma själv med mina tre minsta barn, men mina tankar är väldigt mycket på kvällens ödesmatch i Superettan mellan IFK Norrköping och Ljungskile. Det känns nästan som en mardröm. Mitt älskade IFK riskerar att åka ur Superettan och man har nu verkligen kniven på strupen inför kvällens drabbning. Jag kommer att ta med mig Hugo in och bevittna det hela tillsammans med goda vänner.

Det värsta är att även om de skulle åka ur kan jag inte släppa denna passion och kärlek till klubben i mitt hjärta. Det finns inget jag föraktar mer än medgångssupportrar. Det finns massor av lag som har s.k. anhängare i tusental bara för att det för tillfället går bra för laget. Men så fort det går utför kommer dessa anhängare att svika och förneka allt samröre med klubben, precis som lärjungen Petrus gjorde i relation till Jesus. IFK Norrköping har inga sådana anhängare kvar, och kanske är det ett nödvändigt reningsbad vi nu går igenom. Men låt oss dock hoppas att man får ordning på spelet och plockar nödvändiga poäng i de fyra återstående matcherna – vi har fortfarande allt i egna händer.

Problemet med denna passion i motgång är de negativa drag som väcks till liv hos mig. När mina två största barn – Elsa (7år) och Hugo (5 år) – kom hem från en match som IFK naturligtvis förlorat berättade Hugo upprört för sin mor: “Pappa skrek på domaren att han var dum!” Varpå Sara spände ögonen i mig och sa: “Är det sant?!? Du får inte ta med dig barnen på fotboll om du inte skärper dig!” Elsa, som är väldigt klok, tog självklart sin far i försvar: “Ja, men domaren var dum i huvudet.”

Nu vet jag att det är problematiskt att skrika okvädningsord. Både ur föredömessynpunkt inför mina barn och i relation till min kristna tro. Hur allvarligt är det att på läktaren ägna sig åt sådant som jag beskrivit? Vad tycker ni?

Medan ni funderar på det kan ni avnjuta ett youtube-klipp som väcker minnen om fornstora dagar.