Klockan är snart åtta och det svarta mörkret har bringats på flykt av gryningen. Har suttit här i två timmar och förberett mig inför dagens predikan. Det är väldigt skönt att vara i på plats i god tid innan gudstjänsten, men fyra timmar i förväg kanske är att ta i.

Idag ska jag fortsätta med temaserien “vår berättelse”, och detta är den femte delen. Vi är nu framme vid det första av två tillfällen om personen Jesus. Idag kommer jag tala om evangeliernas trovärdighet, och bl.a. beröra alternativa Jesus-skildringar. Jag kommer också lyfta fram den klyfta som jag tycker finns mellan den Jesus evangelierna lyfter fram och den Jesus som vi kristna ofta skapar. Genom en alltför selektiv bibelläsning, en alltför ensidig undervisning i kyrkorna och en alltför stor vikt vid den Jesus jag erfar i mitt andaktsliv (m.a.o. den Jesus som motsvarar mina behov) tenderar vi att tämja Jesus. “Kyrkans” Jesus blir då (eftersom det är människorna som är kyrkan) inte samma sak som Bibelns Jesus.

Bibelns Jesus är en alltid utmanande och provocerande gestalt. Inte minst för oss som kallar oss troende/efterföljare/kristna. När väckelserörelsen bröt fram kallade man dess folk för “läsare”. Jag tror inte att jag misstar mig; man kan knappast kalla dagens kristenhet för läsare. För många kanske det enda mötet i veckan med bibeltexten är på bildduken där predikotexten visas under gudstjänsten. Det är förödande om vi som säger att Bibeln är viktig, inte ens vet vad som står i den. Att på gudstjänsterna nu predika igenom “vår berättelse” är ett sätt att väcka intresset för den bok, vars handling vi blivit en del av. Jag hoppas i alla fall på en sådan effekt.

Håller ni med mig när det gäller bedömningen av våra bibelläsningsvanor?  Om ja, vad gör vi åt det? Om nej, upplys mig om något som talar för motsatsen (vilket vore extremt glädjande)!